En gigabyte primärminne kostade cirka fem miljarder kronor 1973, men bara en dryg tia idag. En terabyte hårddiskutrymme kostade över 10 miljarder kronor 1980, dryga två miljoner kronor 1992 och bara en femhundring idag.

Det är lite kul att sätta sig ner och titta på den ganska vansinniga utveckling vi haft på elektronikmarknaden de senaste 30 åren och härom dagen fanns det anledning att friska upp de gamla siffrorna igen. Orsaken var att Adam Edström från Elektroniktidningen och jag skulle upprepa vår ”show” från förrförra året på dagens ”Halvledardag”.

Och jodå – vi kan faktiskt samarbeta också, speciellt när det gäller något så viktigt som kopplingen mellan industri och utbildning och möjligheten att få in fler studenter till elektronikutbildningar. Där har vi sannerligen inga meningsskiljaktigheter.

I alla fall så satte vi oss ner och uppdaterade vår två år gamla presentation och det är faktiskt ganska intressant både hur mycket och hur lite som händer på två år.

På minnessidan var det egentligen bara att fortsätta på samma linje. Så länge man håller sig till en exponentiell skala är det ganska lätt att göra förutsägelser. Det är alltid svårt att tro att utvecklingen skall bli så våldsam, men hittills har det fungerat. Man får löjligt mycket minne för pengarna idag, men vi kommer att få ännu mycket mer om ett par år.

Eller kanske det inte är så löjligt ändå. Man skulle kunna hävda att några megabyte räcker bra för vem som helst. ”Dög det åt min far så duger det åt mig”. Men så är det faktiskt inte alls. Vi behöver inte uppfinna onödigheter för att kunna använda den teknik som elektronikindustrin ”prackar på oss”. Tvärtom finns det fortfarande gott om plats för förbättringar.

Titta bara på utvecklingen när det gäller fotografering och filmning. Min senaste digitalkamera (som jag köpte för ett par veckor sedan) är faktiskt ganska lik den spegelreflexkamera jag köpte 1967. Då gick jag fortfarande i grundskolan, men när min äldste bror reste till Japan lyckades jag övertyga honom att köpa Canons senaste spegelreflexkamera till mig. Annars hade jag aldrig haft råd.

I alla fall – det finns egentligen inga funktioner i min nya kamera som skulle varit svåra att förstå i slutet av sextiotalet. Om jag på den tiden kunnat få en Canon EOS 550D (eller varför inte en ännu bättre kamera) i stället för min Canon FT (som var fantastisk för den tiden) så skulle jag med glädje ha dumpat allt vad mörkrum och film heter. Bara det att i en enda kamera få alla tänkbara filmtyper – wow.

Samma sak med filmkameror. Om jag fått en modern HD-videokamera med minneskort i stället för att tvingas låna min brors singel8-kamera hade jag varit lycklig som ett barn. Det var ju funktionen hos HD-kameran jag ville ha (eller något ännu bättre). Behovet fanns redan då, men inte de tekniska möjligheterna.

Och den dag då jag för ett rimligt pris kan köpa en enkilos dator med ordentliga prestanda, gigantiskt minne och ett inbyggt LTE-modem kan jag kasta allt vad WLAN-routrar och egna servrar heter på sophögen. Ja, förstås under förutsättning att vi har full LTE-täckning.

Men där är vi inte ännu. Teknikutvecklingen behöver fortsätta några år till. Men jag behöver faktiskt inte uppfinna nya onödigheter för att dra nytta av utvecklingen. Det räcker alldeles utmärkt med de onödigheter eller nödvändigheter jag pysslat med de senaste 40 åren.

Filed under: Göte Fagerfjäll