Apple lanserade i veckan en ny iPhone, med ett nytt operativsystem. Det är verkligen intressant att se hur de olika mobiltelefonföretagen väljer totalt olika ekonomiska modeller och får dem att fungera.

Apples nästan helt vertikalintegrerade modell, där företaget kontrollerar allt, från hårdvarulösning till tjänster, borde egentligen inte fungera. Den leder tankarna trettio år bakåt i tiden, då företag som Ericsson, AT&T och andra gick ”från ax till limpa” och till och med hade egna halvledarprocesser och -fabriker. Idag är sådant nästan helt borta och ersatt av en ”delaminering” där halvledartillverkarna gör komponenter, operativsystemsföretag gör operativsystem och så vidare. Med det sättet att se borde mobiltelefontillverkarna satsa på öppna modeller som Android och Open Symbian. Och det gör de flesta också.

Det lustiga är att de två mest populära telefontyperna inom smartphonesegmentet just nu representerar så totalt olika ekonomiska modeller. Apples iPhone utvecklas och tillverkas i en vertikalintegrerad modell (även om Apple inte gör egna komponenter och dessutom anlitar kontraktstillverkare). Den enda (om än nog så viktiga) öppenheten ligger i gränssnittet mot apparna.
De Androidbaserade telefonerna görs av en rad mobiltelefontillverkare. I enklaste fallet består tillverkningen av att låta en kontraktstillverkare bygga in ett chipset från en av chipsettillverkarna i ett elegant hölje och integrera det fritt tillgängliga Android-operativsystemet från Google. Det är naturligtvis alltid lite krångligare än så, men mobiltelefontillverkaren behöver inte bygga upp infrastruktur för mjukvara, tjänster etc och organisationen kan därför hållas mycket liten. Det gör inträdesbiljetten till marknaden billig och minskar risken för totalt misslyckande. Vi får därför se många nya telefontillverkare och en våldsam konkurrens.

Nackdelen för mobiltelefontillverkarna är förstås att de tvingas att avstå från mycket av intäkterna på tjänstemarknaden till Google. Men samtidigt är det en stor fördel att direkt få tillgång till alla Googles tjänster i form av GPS-kartor, Internettjänster, app-butik och allt annat som kräver gigantiska investeringar och åratal av utvecklingsarbete för att få igång. För Nokia är det naturligtvis inte så attraktivt att överge mycket av de egna investeringarna och framtida expansionsmöjligheterna. Nokia har därför valt att inte stödja Android.

Vilken modell kommer då att vinna? Tja, det är inte lätt att säga. Den öppna ”delaminerade” modellen öppnar rimligen för lägre priser och det kan bli avgörande när priskonkurrensen kommer i gång på allvar. Den slutna, vertikalintegrerade modellen ger å andra sidan större möjligheter att göra snabba förändringar och det kan vara avgörande i en modeinriktad marknad.

Det mest sannolika är kanske att Apple också i fortsättningen nischar in sig på ett lönsamt högprissegment och nöjer sig med en begränsad del av totalmarknaden. För Google är sjunkande priser inget problem – tvärtom handlar allt om maximal volym eftersom det är tjänsterna som genererar pengar. Vi kan alltså räkna med allt billigare Android-telefoner.

Nästa intressanta motsättning kommer mellan tjänsteföretag som Google och mobiltelefonoperatörerna. Där vill tjänsteföretagen öka trafikvolymen och sänka priset, medan operatörerna vill begränsa trafiken och ta betalt per Mbyte. Jag återkommer med spekulationer om vad det kan komma att leda till.

Men nu till något helt annat och fullständigt orelaterat till elektronikindustrin. Jag måste få leka surgubbe igen och då är det som vanligt lättast att gnälla på SVT.

Det drar alltså ihop sig till prinsessbröllop och rojalistisk yra och det har i sin tur genererat en mängd artiklar och TV-program i ämnet. Det allra mesta har jag lyckats undvika, men historia är ju så intressant att man ibland bara måste se vad som vaskats fram. Tyvärr har inte alltid förhandsinformationen och programmen så mycket med varandra att göra.

Häromdagen fastnade jag alltså framför ett entimmas SVT-program (TV2) som hade lovat att avslöja Bernadotte-familjens snaskiga hemligheter och kungliga bastarder. Med DNA-teknik skulle man äntligen kunna visa upp de oäkta kungabarnen. Det här hade man redan kört trailers om i ett par veckor.
Och vad lyckades man åstadkomma? Jo, en patetisk historia upplagd enligt samma grundprincip som alla andra moderna dokumentärfilmer (spänningen stegras och till slut släpps ”bomben”), men helt utan upplösning. Man lyckades slutligen bevisa att den oäkting som ägnats allra mest tid faktiskt inte kunde vara släkt med Bernadottefamiljen. Platt fall.

För att göra det hela ännu pinsammare lät man den stackars icke-släktingen lägga fram en konspirationsteori där Statens kriminaltekniska laboratorium, regeringen och hovet tillsammans skulle ha manipulerat DNA-analysen. Naturligtvis fick ingen från SKL möjlighet att kommentera dumheterna.

Min irritation handlar inte så mycket om att SVT har lyckats att producera ännu ett dåligt program. Det får man väl räkna med. Men det måste finnas gränser för ovetenskaplighet och accepterande av enkla konspirationsteorier. Med ett minimum av arbete och utan att behöva ta till konspirationer borde man för övrigt kunna hitta oäkta barn till våra gamla kungar lite varstans. Utom möjligen till Gustav V.

Filed under: Göte Fagerfjäll