NAND till tusen

Det är inte bara jag som sitter och väntar på att min dator ska vakna till liv. Det som för 15 år sedan tog delar av minuter tar idag, för de flesta av oss, minuter. Många minuter. Tid som känns så onödig. Lugn, det blir bättre. En Solid State Drive har nu haft sitt segertåg hos mig.

Det blev snabbt två halvledardiskar. Även om kring 2000 kronor för en hårddisk på 80 gigabyte kan kännas lite högt jämfört med motsvarande traditionella roterande hårddiskar så är det värt det.
Ubuntu 9.10 bootar på mindre än 15 sekunder, GIMP startar på 3 sekunder och Firefox är uppe innan jag hinner lyfta blicken från tangentbordet. Vad har hänt med min Core2 E6600 maskin. Den flyger som om den fått vårkänslor.

Att ta bort ett par millisekunder på varje diskaccess, att ha dubbla läshastigheten och 1000 gånger lägre effektförbrukning är en bra idé för en systemdisk. Snabbt inser jag hur vi, trots allt, förblindats av processorhastigheter och större minnen. Stora minnen, en laptop med tre eller fyra gigabyte primärminne är idag standard. Ett sätt att få stora komplexa programvaror att uppföra sig som folk.
Linuxvärlden lider av samma elefantiasis som Microsoft och Windows när det gäller att starta upp ett operativsystem och en fönsterhanterare att arbeta i. Jag vet inte hur många läsningar det tar att boota Ubuntu men att det lönar sig att minska medelsöktiden från fyra millisekunder till 65 mikrosekunder. Det lönar sig med råge och märks direkt på datorns allmänna prestanda.

Tanken har funnits i bakhuvudet, om jag ändå inte skulle investera i ett nytt moderkort. Köp kisel för pengarna istället!
Med prisutvecklingen på flashminnen som drivkraft kan vi nu börja uppgradera våra datorer på ett nytt sätt med halvledardiskar.
Roterande hårddiskar kommer att fortsätta leva med oss. Kapacitetsmässigt leder den klassiska hårdisken fortfarande. Tillförlitligheten är det heller inget fel på så våra nya halvledardiskar kommer att spela sin roll som forward i datavärlden. Den tunga datalagringen blir fortfarande i form av roterande magnetmedia.

En kinkighet med de nya halvledardiskarna är deras lagringsmetodik för att hantera den ”skriv-förslitning” som alla flashminnen lider av. Metoden är enkel. Se till att inte skriva nytt data till samma plats i minnet varje gång utan att fördela skrivningarna jämt över kretsens alla block. Som om minnet vore ett gigantiskt Parisehjul där varje korg bara kunde användas en gång. Skulle du välja att försöka radera data genom att skriva över det, analogt med hur du gör på en vanlig hårddisk, finns ditt ursprungliga data trots allt kvar. Den nya skrivningen sker på en ny plats och den gamla korgen klassas som använd. Inte enkelt läsbart, men någonstans i minnet finns ditt gamla data kvar. Låter det som gamla nyheter, fråga IBM, de körde så från dag ett. Är det en säkerhetsrisk? Inte för mig i alla fall.

Vi kommer att se en mängd mer eller mindre initierad debatt kring ämnet hur länge håller din halvledardisk. Med kring 1000 till 10,000 skrivningar per block går det lätt att slita ut en SSD. För en Linuxanvändare är livet enkelt. Han har verktyg som låter honom reducera antalet skrivningar till disken.
Utnyttja möjligheterna att inte skriva tillbaka uppdateringar av när filer senast användes, noatime. Använd inte ett journalförande filsystem i onödan. Lägg inte /tmp och /var /home på din SSD utan på en vanlig hårddisk om du som jag satt halvledardisken i din arbetsstation. Njut av glädjen när dina favoritprogram startar nära nog blixtsnabbt.

Filed under: Jan Zettergren, Linuxspalten