Det pekar äntligen uppåt i elektronikindustrin och samma sak ser ut att gälla ekonomin i stort. Eller rättare sagt, det gäller de ställen där man låtit marknadsekonomin fungera.

Därför tänker jag den här gången mest bara skriva om ekonomi och inte så mycket om elektronik. Bland annat handlar det om varför politiker kan vara så bra på att se vad som behöver göras och så otroligt dåliga på att utföra det.

De senaste veckorna har vi sett och hört massor av diskussioner om RUT-avdrag och ROT-avdrag. Invändningarna handlar för det mesta om att avdragen är orättvisa och att det skulle vara bättre om pengarna fördelades på ett annat sätt. Det hela betraktas som en politisk fråga, men egentligen har det inte särskilt mycket med politik att göra. Åtminstone borde det inte ha det.

För i grunden handlar det bara om vem som skall bestämma och vem som skall utföra. Det enklaste är förstås att låta den som bestämmer också vara den som utför och det skulle också kunna gälla politiska beslut. Ett politiskt beslut följs i så fall av att man organiserar en statlig eller kommunal verksamhet som utför det som beslutats. På det här sättet är man säker på att det ”blir rätt”.

Problemet är bara att det här inte fungerar särskilt bra i längden. Många års idoga planekonomiska experiment (inte bara från kommunistiska länder, även om de gick längst) visar att effektiviteten blir dålig och framför allt att utvecklingen över tiden pekar åt fel håll. Det som kanske fungerar hyggligt i början blir efter hand allt sämre och allt mindre effektivt. Det finns inga ekonomiska incitament att effektivisera verksamheten och det finns inga incitament att följa ”marknaden”. Verksamheten tenderar att få en allt större administration och ständigt stigande kostnader.

Alternativet är att skilja på beslut och utförande. Politiska beslut resulterar i övergripande regler och kanske ekonomiska bidrag, men själva utförandet lämnas åt privata konkurrerande företag. Problemet med det här är att det tar längre tid att komma igång och det brukar bli en hel del barnsjukdomar. Det finns också stor risk att klåfingriga politiker ändrar spelreglerna innan det hela har börjat att fungera. För politiker med behov att visa snabba resultat är det lättare att säga ”kan själv”.

Men konkurrens och konkurshot är fantastiska incitament för ökad effektivitet. Konkurrensen och ”profitbegäret” gör att verksamheten med tiden kommer att drivas på ett effektivare sätt, utan att politikerna behöver detaljstyra (vilket de för övrigt sällan är bra på). Vinstkrav och möjligheten att gå i konkurs gör att verksamhet som inte längre efterfrågas försvinner ”av sig själv”. Detta till skillnad från statlig eller kommunal verksamhet, där avveckling av onödig verksamhet kan bli oerhört smärtsam, eller till och med politiskt omöjlig.

Ett intressant exempel på det här är de så kallade RUT-avdragen. Grundproblemet är att ”vanliga människor” inte har råd att anlita städföretag eller andra tjänsteföretag på grund av de höga skattekilarna. Ett enkelt räkneexempel visar att det kostar ungefär en tusenlapp före skatt för att till exempel en städare skall få ut en hundralapp efter skatt. Tusenlappen fördelar sig ungefär så här:

Den som anlitar tjänsteföretaget har till att börja med betalat 250 kronor i sociala avgifter och 375 kronor i skatt (lågskattekommun och ingen värnskatt). Kvar blir 375 kronor, men av dem går 75 kronor till moms på den inköpta tjänsten.

Tjänsteföretaget har förstås en del kostnader för administration, bilar, arbetsredskap och en liten vinst till ägaren. Vi får nog räkna med att åtminstone en hundralapp krävs för att täcka det (det mesta av det blir också skatt till slut). Städaren får i princip 200 kronor, men av det går en femtiolapp till sociala avgifter och en femtiolapp till skatt (om han bara har kommunalskatt). Kvar blir en hundring.

Så här ser det faktiskt ut. Av en tusenlapp hamnar uppskattningsvis 850 kronor i ”statens ficka” och det är också orsaken till att det blir så fruktansvärt lönsamt att förvandla svarta jobb till vita, även om man i retoriken talar om att ”skänka pengar till de rika”. För att få igång en fungerande tjänstesektor för privatpersoner krävs antingen dramatiska skattesänkningar (inte så politiskt gångbart) eller någon form av skatterabatter. RUT-avdraget är ett exempel på skatterabatter och att det hela kommit igång så snabbt visar att behovet är stort. Normalt sett borde det ta mycket längre tid från politiskt beslut till att det hela börjar fungera på ett vettigt sätt. Det märkliga är att det skall behöva bli politisk strid om det här.

I Sverige hade vi faktiskt en gång i tiden en motsvarande skatterabatt för inköp av datorer. Den gången var det Socialdemokraterna som genomförde reformen och det hela avlöpte mycket positivt. Vi fick på kort tid en bas av hemmadatorer som ökade datorkunnandet dramatiskt. Det här avdraget kunde sedan avvecklas när datorpriserna sjönk (arbetsinnehållet per producerad dator minskade). Den typen av prisfall lär vi knappast få se på hushållstjänster. De är alldeles för arbetsintensiva.

Och på tal om sjunkande priser. Jag skriver det här på min senaste bärbara dator som jag köpte för ett par veckor sedan. Den väger ett kilo, är snabb nog och har det mesta jag kan önska mig i form av minne, hårddisk, nätverksanslutningar, kamera och ljud. Och den kostade 1888 kronor inklusive moms. Det hade jag inte kunnat gissa för tio år sedan.

Gör i stället tankeexperimentet att vi för trettio år sedan hade satsat på ett statligt nationellt datorföretag och stängt gränserna för import. Då skulle nog den bärbara datorn vara betydligt mindre bärbar, men väldigt mycket dyrare. Något åt det hållet gjorde man i Brasilien och det blev bara lönsamt för de ligor som smugglar datorer och dataspel över gränsen.

Filed under: Göte Fagerfjäll