Vinterns första ordentliga snöfall och första ordentliga trafikkaos har kommit till Stockholm. Jag kom för ett par timmar sedan tillbaka efter att ha skjutsat min dotter till en viktig tenta. Normalt sett skulle hon naturligtvis ha tagit bussen, men alla bussar var inställda (och har fortsatt att vara det). Men bilen fungerade utan problem.
På liknande sätt var det runt midnatt i natt (natten mellan onsdag och torsdag alltså) när jag kom tillbaka från Arlanda efter en dag i London. Då stod bussarna fast i rad på uppfarten till Skurusundsbron. Passagerarna promenerade över bron i snöyran och hoppades väl att någon skulle plocka upp dem på andra sidan. Men som tur var hade jag valt att köra bil och det gick alldeles utmärkt.
Nu låter jag kanske som en riktig miljögris, men jag är bara ute efter att påpeka enkla fakta. Det finns ingen ”enda väg”, verken när det gäller trafik eller miljö. Flexibilitet och effektivitet måste finnas med som viktiga parametrar och om vi satsar allt på ett kort så får vi stå ut med totala genombrott då och då. Det har vi varken lust eller råd med.
Vi ser förresten just nu ett bra exempel på hur illa det kan gå när man satsar på ett enda kort och dessutom satsar fel. Etanolsatsningen och miljöorganisationernas motstånd mot naturgas för några år sedan medverkade till att gasnätet för fordon inte byggdes ut som det var tänkt.  Biogas är ett särklassigt miljövänligt och effektivt alternativ, men det kräver den infrastruktur för fordonsgas som finns i stora delar av övriga Europa.
Så nu står taxichaufförerna i kö och svär över dålig tillgång på bränsle. Gasleverantörerna slår ut med händerna och säger ”vad var det vi sa”. Och den satsning på gasbilar som äntligen kommit igång riskerar att strypas i sin linda på grund av brist på gas.
Problemet ligger naturligtvis inte hos biogastillverkarna. Ingen hade väl förväntat sig att en hel biogasindustri skulle kunna växa upp som ett trollslag. Mycket handlar i stället om dumheter hos politiker och miljöorganisationer, där man såg en motsättning mellan naturgas och biogas. De insåg tydligen inte att en fungerande infrastruktur är en grundförutsättning och den måste börja med naturgas. Att säga nej till naturgas innebar att sätta käppar i hjulen för biogasen.
Vi har alltså i Sverige under ett antal år lyckats motarbeta dieselmotorn och satsa halvhjärtat på fordonsgas, till förmån för etanol. I övriga Europa har fordonsgas och dieselbilar hela tiden varit de två huvudspåren och det är väl bara att inse att de hade rätt och vi hade fel. Så kan det gå.

Makalösa processer
Nej, nu blev jag gnällig igen. Dags att ta steget över till något som är mera positivt och då ligger teknikutvecklingen bra till.
Jag var som sagt i London igår och det var Intel som stod för föreställningen. Det handlade om en heldagsgenomgång av processer, processorer och grafik.
Produktnyheterna får vi vänta med ett tag, men det intressantaste är egentligen utvecklingstrenderna. Och här finns en hel del intressant.
På processidan är det bara att buga sig inför Intels teknikkunnande. De är helt enkelt sanslöst duktiga. Det stora steget tog man i 45 nm-processen, där man med en rad nya tekniker (metallgrindar i olika material för N-och P-transistorn, hafniumbaserad ”high-K-isolering, ”strained silicon och germaniumdopning) lyckades att bryta trenden mot ökade läckströmmar. I en CMOS-process är dessutom alltid PMOS-sidan den svaga länken och där har Intel lyckats att få upp prestanda till NMOS-nivå. Imponerande.
Nu gör man samma sak i 32 nm. Mycket är sig likt, men läckströmmarna har minskats ytterligare. Och processutbytet ligger på samma förbättringskurva som 45 nm-processen. Det innebär att man verkar få minst lika bra processutbyte som någon annan process. Och processvariationerna ligger dessutom lika eller bättre, vilket är tvärtemot vad de flesta bedömare hade trott.
Här har Intel ett viktigt försprång. De ligger hela tiden ett steg före i processgeometri och dessutom verkar de ha satsat på en bättre häst än konkurrenterna på 45 nm-processen (”metal-last” i stället för ”metal-first” – vi tar det en annan gång).
På processorsidan är inte teknologin lika extrem, även om det är ganska fantastiskt att man har kunnat skrämma upp x86-arkitekturen till de nivåer där man finns idag. Idag handlar det väl främst om tre saker: kompatibilitet, energieffektivitet och grafik.
Kompatibilitet är naturligtvis Intels paradgren och det handlar nu bara om Windows 7. Vista verkar redan ha förpassats till historiens sophög, där den delar plats med Windows ME (Millenium Edition), om nu någon kommer ihåg det stolpskottet. Men Windows 7 verkar faktiskt fungera bra.
För att förbättra kompatibiliteten har Intel sett till att standardisera processorkärnorna, så att det inte finns några som helst skillnader mellan Xeon-kärnan och vanliga desktop-kärnan. Alla processorer utom Atom har nu identisk processorkärna.
Energieffektiviteten blir allt bättre och sedan ett antal år konstrueras varje processorklass mot en given effektbudget. Sedan gäller det att ta ut maximala prestanda utifrån begränsningarna. Det skulle vara fullt möjligt att nå betydligt högre prestanda redan idag om man bara kunde få in mera ström i kapseln och få bort värmen. Men vi talar redan om uppemot 100 A och dryga 120 W på de snabbaste processorerna.
För att hålla ner den genomsnittliga förbrukningen ser man nu till att göra energihanteringen dynamisk i ett stort intervall och i små steg. Det handlar om att stänga av delar som inte används, för att minska läckströmmen. Men också om att variera matningsspänning och klockfrekvens. I de senaste processorerna har man kommit långt med det här, men det finns många fler steg inplanerade. Målet är att mjukvaran steglöst skall bestämma energiförbrukningen.
Och till slut grafiken. Där har Intel lyckats åstadkomma bra videoprestanda för återgivning med de inbyggda grafiklösningarna. Däremot har man inte lyckats att hävda sig mot företag som nVidia när det gäller grafikprestanda och grafikarkitektur.
Här kommer säkert betydligt mer att hända i framtiden, speciellt som processorarkitekterna verkar vara på det klara med att en kombination av standardprocessorer och grafikprocessorer är en vettig väg att gå. Om bägge processortyperna läggs på samma chip försvinner många av de flaskhalsar som finns idag när det gäller att använda GPUer som acceleratorer.
Med ett kombinerat CPU/GPU-chip finns det dessutom all anledning att använda så små geometrier som bara tänkas kan. Intel har redan 22 nm på gång (utan EUV) och 16 och 11 nm finns i planerna. Enligt Rob Willoner från företagets processida har man lösningar på vad som skall hända de närmaste fem till sju åren. Och det kommer man med stor sannolikhet att ha även om fem år.
Nästa torsdag tar jag ledigt. Då är det julafton och inte lägge för varken gnäll eller kommentarer. Men jag är tillbaka efter helgerna.
Tills dess – God Jul och Gott Nytt år

Filed under: Göte Fagerfjäll