Halloween-helgen närmar sig och då känns det rätt att skriva om gränsen mellan högteknologi och häxkonst. Och det närmaste vi kommer häxkonst är nog minnesteknologier. De senaste fasskiftsminnena tangerar gränsen och åttiotalets bubbelminne gick en bra bit över gränsen.
Men först några kommentarer om den nya tredimensionella fasskiftsminnesteknologin (puh) från Intel och Numonyx. Jag ägnade en dryg timma åt det här i en telefonkonferens i går och det är ingen tvekan om att teknologin är imponerande. Man skjuter in sig på flashminnesteknologins två akilleshälar, nämligen skalbarheten och behovet av höga spänningar. I bägge fallen har fasskiftsminnen bättre förutsättningar.
Men samtidigt skall man förstås akta sig för att bara se fördelarna. En teknologi kan ha hur många fördelar som helst och ändå falla på en enstaka nackdel. Oftast handlar det om producerbarhet och ekonomi. Och fasskiftsminnen har en hel del att bevisa innan de kan ta över världen.
Så det är nog inte läge att räkna ut flashminnesteknologin ännu. Den har visat sig producerbar i stora kvantiteter till lågt pris och det räcker långt. Det går också att bygga flashminnen i tre dimensioner, med samma teknik som för DRAM. Det kan förlänga livet på minnestypen i många år ännu.
Den verkliga häxkokar-teknologin var nog ändå bubbelminnesteknologin. Den hade sin (korta) storhetstid i början av åttiotalet och då fick vi lära oss allt om hur små magnetiska domäner, ”bubblor”, for runt i spår på ett substrat.
I grunden fanns bara en enda bubbla, ”seed-bubblan”, och varje gång man behövde en ny bit sträckte man seedbubblan och kapade den på mitten med en osynlig elektronisk sax. Seedbubblan växte sedan omedelbart till ursprunglig storlek och proceduren kunde fortsätta. Ett system av spolar såg till att bubblorna hölls i rörelse och en liten bubbeldetektor läste av bubbla/ingen bubbla.
För att det hela skulle fungera på ett korrekt sätt vid strömbortfall lutades chipet en aning så att bubblorna kunde rinna ner i ett korrekt parkeringsläge. När man sedan startade igen låg informationen kvar och de små bubblorna fortsatte sin ringdans. Det märkliga med alltsammans var att det fungerade och till och med fungerade bra. Men samtidigt gav det hela ett klart magiskt intryck, även om vi aldrig hörde några Intel-tekniker uttala magiska formler eller vifta med stavar.
Nåväl, bubbelminnet fick inte den fantastiska framtid som förutspåddes och om jag inte haft ett fram för mig på skrivbordet vete tusan om jag hade trott på det. I stället blev det flashminnet som ett antal år senare tog över den plats som bubbelminnet aldrig fick. Så kan det gå.
I förra veckans kommentar skrev jag om norska Energy Micros nya familj av enkapseldatorer och i förrgår fick jag tillfälle att se den norska introduktionen av familjen på PEA-mässan i Oslo.
Och kanske man skall utnämna konstruktörerna bakom processorfamiljen till trollkarlar, även om deras gemensamma skönsång under introduktionen (finns kanske på youtube) ibland inte var alldeles perfekt. För de har verkligen lyckats att energioptimera alla de ingående delarna på ett imponerande sätt. Geir Førre, vd för Energy Micro påpekade att batterilivslängden nu mer beror på batteritekniken än på enkapseldatorn.
PEA-mässan innehöll en hel del intressanta utställare (mer om det i tidningen), men besökarantalet fortsätter att vara ett problem. Det är inte lätt att locka mässbesökare, vilket både Electronix i våras (Göteborg) och PEA nu i veckan visar. Vi får väl hoppas och tro att S.E.E.-eventet lyckas bättre nu i vår.

Filed under: Göte Fagerfjäll