Embedded Conference Scandinavia är över för den här gången, med fler besökare, fler utställare och fler talare. Och viktigast av allt – alla verkade nöjda.
Det ser faktiskt ut som om både konferensen och embeddedpriset har funnit en riktigt bra form. Två likvärdiga dagar för konferensen, galamiddag första dagens kväll och prisutdelning för Swedish Embedded Award på middagen ger en bra blandning mellan fest och allvar. Nu handlar det mera om finjusteringar och att hitta intressanta ämnen och talare också i fortsättningen.
En intressant nyhet på årets konferens var försöket till koppling mellan industri och forskning/högskola. Den här gången var det mest en test, men det ser ut att bli en betydligt starkare koppling nästa gång. Här finns möjligheter att knyta kontakter mellan industri och högskola, något som alla efterlyser, men som i praktiken inte alltid är så lätt.
För hur mycket man än försöker att formalisera och organisera är det ändå de personliga kontakterna som till slut är avgörande. Om man backar tillbaka stora och framgångsrika projekt hittar man ofta rena tillfälligheter, även om den officiella historieskrivningen brukar frisera den verkligheten en aning.
Man kan alltså se två viktiga roller för en konferens som Embedded Conference Scandinavia. Den ena är självklart utbildande och upplysande, med bra seminarier och intressanta ämnen. Men minst lika viktig är den kontaktskapande delen, där besökare, utställare och talare trängs, dricker kaffe och talar med varandra. Minglandet är viktigt, både under konferensen och, lite mera avspänt, under middagen. Det skulle inte förvåna mig om en del framtida projekt kan spåras tillbaka till baren under galamiddagen. Här skall förresten orkestern Lady B Goode ha en eloge när det gäller att skapa en avspänd stämning. De är verkligen grymt duktiga.
Så det känns som om de senaste månadernas arbete varit väl värt ansträngningarna. Det har varit ganska fantastiskt att se hur först priset och sedan konferensen har kunnat växa till vad de är idag. Och det är lätt att se möjligheter till en fortsatt expansion. Vilka de kan bli får vi återkomma med.
Nej, nu har jag varit alldeles för positiv en stund. Det är dags att leta fram ett ämne som passar bättre för lite gnäll. Och tack och lov är det inte svårt att hitta sådana.
Jag har ibland skrivit om behovet av naturvetenskaplig utbildning bland politiker och inte minst journalister. De senaste dagarna har media haft massor av inslag om feldoseringarna på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Orsaken till feldoseringarna är förstås att personalen räknat fel och sedan inte haft en vettig rimlighetskontroll. Det är i sig ett gammalt problem, som baserar sig i dålig matteutbildning för berörd sjukvårdspersonal och rutiner med dålig rimlighetskontroll.
I media har man uppfattat det här med dålig rimlighetskontroll, men samtidigt verkar man ha bestämt sig för att det stora problemet är att personalen förväxlat milligram och milliliter och på det sättet gett en tio gånger för stor dos. Jag har hört det här i radio ett antal gånger och läste det i Svenska Dagbladet i morse.
Ingen  av journalisterna verkar alltså ha tillräcklig naturvetenskaplig bakgrund (till exempel grundskola) för att ställa sig frågan om det verkligen är rimligt att skillnaden mellan mg och ml är tio gånger. I så fall hade man snabbt insett att skillnaden i normalfallet (densitet runt 1) faktiskt är 1000 gånger och inte 10 gånger. Första gången jag hörde den här kopplingen antog jag att det snabbt skulle komma en rättelse, men så icke.
Är då det här viktigt eller bara mitt vanliga gnäll? Faktiskt är det förvånansvärt viktigt. Den låga naturvetenskapliga kompetensen i media innebär alltför ofta att man missar intressanta nyheter, samtidigt som man rapporterar uppenbara dumheter som om de vore sanna. Vi ser också onödiga feltolkningar av statistiskt material. Rimlighetskontroller är viktiga inom alla områden, men om man inte har den blekaste aning om vad som är rimligt är de svåra att göra.

Filed under: Göte Fagerfjäll