Tänk att det redan är sjunde året. Det känns som bara ett par år sedan då vi satt runt bordet på redaktionen och diskuterade embeddedförening, embeddedpriser och embeddedkonferens. Samtidigt känns det som om Swedish Embedded Award har funnits i alla tider. Ja, till och med embeddedkonferensen känns nästan lika etablerad.
Det här är faktiskt inte så självklart. I slutet av nittiotalet och början av tjugohundratalet var det inte alls uppenbart att embedded skulle bli det stora samlingsnamnet. Då talades det till exempel fortfarande mer om halvledarkonstruktion än om inbyggnadssystem. Och EDA-företagen trodde fortfarande att de skulle kunna ta över stora delar av embeddedmarknaden.
Nej, allt det här har ni säkert sett mig skriva tidigare. Därför går vi raka spåret till årets embeddedpristävling och årets embeddedkonferens. Och bägge har mycket intressant på menyn.
Eftersom jag sitter i juryn tänker jag naturligtvis inte berätta vilka mina favoriter är bland de nominerade till Swedish Embedded Award. Men jag kan avslöja att det inte kommer att bli lätt att välja vinnare. Det finns inga självklara vinnare i någon av kategorierna. Jag har inte bestämt mig ännu för hur jag skall rösta, men det finns förstås några som ligger bra till.
I år finns en klar trend mot vidareutveckling och förfining. Ett bra exempel på det är den intelligenta motorstyrningen från Stefan Skoog på LTH. Han har lagt ner massor av arbete på att skapa en plattform för styrning av små och medelstora elmotorer. Det kan vid första anblicken verka trivialt, men ganska snart inser man att både problemen och vinsterna är jättelika. De flesta motorer styrs faktiskt dåligt eller inte alls.
Med en så noggrann reglering som det här är fråga om går det både att nå mycket hög precision och väsentligt lägre energiförbrukning än normalt. Och i och med att det handlar om en full fyrkvadrantsstyrning går det också att återvinna energi när motorn bromsar. I t ex elfordon är det en stor fördel.
Ett annat bidrag som handlar om vidareutveckling är Arcus från GKE Elektronik. Där har ingenjörerna insett att kunskapen om gamla analoga styrsystem är på väg att försvinna. En modern tekniker blir helt ställd av att se ett jättestort kretsschema med massor av operationsförstärkare och transistorer.
Men, genom att redan innan felet uppstår göra ett antal mätningar på kritiska ställen går det att felsöka utan att kunna allt. Kanske inte ”rocket science”, men viktigt.
Och på tal om ”rocket science”. Fugelsang (gammal prenumerant till EiN) är förhoppningsvis på väg upp i rymden igen. Två uppskjutningar har hittills ställts in, men det bör väl bära av någon av de närmaste dagarna.
Och det gäller att hänga på låset, för snart är det slut med USAs bemannade rymdfärder för obestämd tid. Det blir bara fem resor till med rymdfärjan, sedan pensioneras den för gott. Och fram tills dess att USA har ett nytt system igång (och det kan ta tid) blir det till att lifta med ryssarna.
Det här är naturligtvis obeskrivligt pinsamt. Efter framgångarna med Apollo-projektet (månresorna) på sextiotalet och början av sjuttiotalet satsade USA allt krut på en dyr och misslyckad rymdfärjeteknik. Man stirrade sig blind på möjligheten att återanvända rymdfärjan och missade att man på det sättet låste sig fast i en alltför komplicerad och snabbt åldrande teknik. Återanvändning är inte alltid bäst.
Det värsta var att ryssarna vann genom att fortsätta med samma teknik som på sextiotalet. De insåg att enkelhet är oerhört viktigt och det enklaste i rymdsammanhang är en konventionell trestegsraket med en kapsel på toppen. I stället för att bygga fem rymdfärjor byggde de en fabrik för att tillverka engångsraketer och engångskapslar. Det blev nog betydligt billigare.
Så ryssarna kunde ägna tiden åt att förfina sin enkla teknologi. Misstag kunde fixas steg för steg och till slut hade de en oslagbar ”track record”. Idag hyr alla in sig hos dem för att det är säkrast.
I USA satte rymdfärjan effektivt stopp för vidareutveckling. De allt äldre färjorna får allt fler småfel och kräver allt mer service. Två av fem har havererat. I stället för att bli bättre blir de sämre (och färre).
Inom elektronikindustrin har vi inga problem att förstå de här mekanismerna. Kort produktlivslängd och snabb teknisk utveckling har gjort att moderna tekniska prylar för det mesta är totalt överlägsna dem från tidigt sjuttiotal (i den mån det finns något motsvarande). Och om vi tittar på halvledarutvecklingen handlar det inte om ett fåtal ”stora språng”, utan om massor av små förbättringar. Det förutsätter nytillverkning.
Nästa generations bemannade rymdfarkoster från USA kommer förresten att baseras på relativt enkla raketer med en kapsel på toppen. Så kan det gå.

Filed under: Göte Fagerfjäll