Den bästa definitionen jag hört av ordet kompatibel är: ”äger viss ytlig likhet med”. Tyvärr är det inte bara ett nördigt skämt utan ofta en bister verklighet.
För kompatibilitet är viktig och samtidigt svår att behålla. Ofta försvinner den på vägen när konstruktörerna vill ha in mer eller mindre intressanta finesser.
I mobiltelefonvärlden har operatörerna satsat mycket kraft på att nå kompatibilitet och interoperabilitet. Java och Symbian har varit två av de viktigaste medlen och rimligen borde vi snart stå vid någon form av mål.
Men verkligheten liknar mera Gamla Testamentets berättelse om Babels torn. Java har inte alls blivit den framgång som man kunde förvänta sig och Symbian-lägret får idag stenhård konkurrens från iPhone, Android och en rad Linux-dialekter. Inte ens olika versioner av Symbian är helt kompatibla med varandra.
På PC-sidan har Microsoft och Intel lyckats bättre. Det har skett genom att rensa ut alla sidospår och satsa helt och fullt på x86. Och i ärlighetens namn måste man väl ge de bägge företagen en eloge för vad de har åstadkommit.
Jag låg härom kvällen och läste om den utmärkta boken ”Inside Windows NT”. Den kom ut 1993 och beskriver arbetet med att ta fram Windows NT. Som många säkert minns insåg Microsoft i slutet av åttiotalet att de måste ha ett ”riktigt” operativsystem. De gav då operativsystemsgurun David Cutler (Digital Equipment) i uppdrag att ta fram ett modernt och välstrukturerat operativsystem. Cutler hade tidigare tagit fram operativsystem som RSX11M för PDP-11 och VMS för VAX och hans grupp lyckades verkligen mycket bra med Windows NT. Det är i grunden det modernaste operativsystemet på marknaden.
Nu kanske ni tror att jag blivit omvänd och i fortsättningen kommer att säga ja och amen till allt som Microsoft gör. Glöm det. Jag tycker fortfarande att Vista är ett hopplöst operativsystem.
Faktum är att jag blir ännu mer irriterad på Microsoft när jag läser om boken. Visst var man tvungen att göra en hel del ”fixar” i NT (Windows 2000) för att hålla kompatibilitet bakåt med DOS och Windows 3.1. Men att därifrån fortsätta att bygga på och krångla till via XP till Vista verkar inte särskilt smart. Med en så bra och fast grund som NT borde man ha kunnat ta två steg bakåt och ett steg framåt och landat betydligt elegantare och kompaktare. Windows NT fungerade ju faktiskt riktigt bra på en 66 MHz 486-processor (minimum 25 MHz 386-processor) med 16 Mbyte RAM (minimum 12 Mbyte) och 400 Mbyte hårddisk (minimum 90 Mbyte). Operativsystemet fungerade förresten utmärkt på MIPS- och Alpha-baserade system också. Alla tre versionerna fick plats på en enda installations-CD (jag har den framför mig).
På tal om gamla böcker hittade jag i mitt föräldrahem en inlaga i kärnkraftsdebatten från 1977. Boken heter ”Skall vi dagtinga med förnuftet?”, är skriven av Lars Liljegren och utgiven på Tidens förlag. En del är märkligt, det gäller framför allt öppenheten mot planekonomi och marxism, något som få socialdemokrater skulle skylta med idag. Annat är skojigt, som att se de olika partiernas krumsprång i kärnkraftsfrågan. Det gäller framför allt Centerpartiet som på ganska kort tid gick från krav på massiv utbyggnad till totalt motstånd.
Men det klart intressantaste är att se hur bra faktaunderlag som faktiskt fanns och vilket arbete framför allt Socialdemokraterna gjorde i mitten av sjuttiotalet för att förankra besluten. Sedan kom ju Harrisburg och fakta fick under lång tid stå tillbaka för andra argument. Men alla fakta fanns faktiskt ”på bordet”. Boken tar till och med upp klimathotet och växthuseffekten. Man skulle bara önska att dagens debattörer använde den här typen av förnuftsargument.
Och när jag ändå har tagit vägen om Socialdemokraterna får jag väl kasta in lite bränsle i pudeldebatten också. Det kommer att krävas elegant navigation för att Wanja Lundby-Wedin skall klara sig från att gå på grund. Speciellt som hennes företrädare (Stig Malm) tvingades bort av liknande orsaker. Men om Gudrun Schyman kunde manövrera bort Lars Werner på grund av hans alkoholvanor och sedan sitta kvar efter alla alkoholaffärer kanske Wanja också kan klara sig med att göra en halvstor pudel.
Vad som är betydligt intressantare är att AMF-historien visar på problemet med svaga ägare. I takt med att mer av ägandet blir institutionellt (pensionsfonder) får företagsledningen större möjligheter att driva verksamheten utan att någon ägare ”tar dem i öronen” när det blir för galet. Styrelseledamöter som bara sitter av sin tid och inkasserar sitt arvode har svårt att hålla emot när företagsledningen vill in i lönekarusellen på allvar. Hög lön och hög bonus ger ju fina statuspoäng och ingen vd vill väl bli känd för att ha ”minst”.

Filed under: Göte Fagerfjäll