Värmeslag?
Nej, men överhettning!

Att embedded betyder låg effekt är inte sant. Snarare en ambition om att vara energieffektiv. I min värld gäller det att vara energisnål. Det gäller nu inte alla konstruktörer i embeddedvärlden. Varför skulle annars den trådlösa burk som ansluter vardagsrummets stereoanläggning till min skivsamling ha en yttertemperatur på 45 grader. Jag hoppas på rättning i leden. Utnyttja de förutsättningar som finns till att spara energi. Under tiden ska jag använda det energislukande jag redan har, slösa effekt och värma upp med el.
Huset här hemma har inte varit lika fyllt av musik sedan jag köpte vår första riktiga stereo på tidigt 70-tal. Det var då som likströmmen byttes ut i vår lägenhet vid Stureplan.
Vi hade sedan länge haft en hemlig sladd från fastighetens stora väggur som gick på växelström. Den hängde genom fönstret och gick till vår TV som var den enda växelströmsapparaten i uppgången. I alla urtag var det likström. Brödrosten var en förkrigsmodell som klarade likström. Moderna elektriska apparater var för oss blåa önskedrömmar. De fungerade ju bara på växelström. Stereon var en batteridriven plastgrammofon från Philips med högtalaren i locket. När beskedet kom från Elverket att vi skulle kopplas om till Växelström kändes det som en världsnyhet. Närmaste radioaffär med lite utbud låg på Kungsgatan. Bankbesök, inköp, 2 x 50 Watt, lån av omvandlare i radiobutiken, bara 30 watt, bära hem trofen. Högtalare på väggen, spela försiktigt, belastade vi för mycket så klagade omvandlaren betänkligt och sänkte frekvensen och spänningen. Samma fenomen som när fjädern i vevgrammofonen behövde dras upp. Nu var det bara att vänta på beskedet från elverket när omkopplingen till växelström skulle ske.
I väntans tider, dagarna gick, men vi var fyllda av optimism. Inget besked i dag heller, sätter på stereon, grammofonen startar knappt, något är fel. Hämtar min gamla AVO-meter och mäter i kontakten. Inget utslag. Mäter likspänning. Kopplar om. 222 volt växelström. Lycka. Kopplar ur den förhatliga omvandlaren.
Alla de musikaliska watt som anläggningen orkar prestera spelar Chicagos I’m a man. Lyckan är fullständig. Vårt vardagsrum med nära 4 meter i takhöjd gav ljudupplevelsen den rätta känslan.
Nu 40 år senare kommer samma glädje tillbaka, ett embeddedsystem i varje rum, ljuddistribution via trådlös Ethernet och åter igen tillgänglighet till alla de skivor jag gjorde om till mp3 för två år sedan. Det är enkelt att sätta på. Enkelt att styra och det är baserat på öppen programkod. Enligt vad jag fått fram var det just öppenheten av drivrutinerna för det trådlösa som gjorde att Sonos valde Linux. Multicast var ett krav och med öppna drivrutiner kunde företaget implementera de delar av det trådlösa protokollet som saknades i programvaran hos andra mer proprietära plattformar.
Embedded och öppen programvara skapar nya förutsättningar för mycket som tidigare ansetts som ren fantasi.
Musikvälden må skaka men det finns kanske ett hopp. Tre album per år köps av normalfamiljen, nära 600 kronor. Det kan sättas i relation till att jag häromdagen betalade 523 kronor för min TV-licens, kvartalet fram till april. 5 miljoner familjer i Sverige med en TV var innebär tio miljarder per år i TV-licensintäkter. Frågan kan vara om de betaltjänster som introduceras har en framtid. Ska vi alla istället betala en månadsavgift i linje med TV-licensen för tillgång till all världens musik.
Återanvändningen av musik är hög för mig. Jag lyssnar på samma Elvis-låtar som på sextio-talet och tycker fortfarande att de är bäst. Ur skivbolagens synvinkel har jag passerat bästföredatum. Något som inte hindar mig från att återupptäcka musik i min embeddedstereo.

Filed under: Jan Zettergren, Linuxspalten