DRM och rörmokeri

Letar på Internet efter nya Linuxprodukter. Det lanseras nu många  konsument och mediaprodukter där den öppna källkoden spelar en viktig roll. En modell för att reducera de direkta kostnaderna för programvara. Ett sätt att utnyttja en allt bredare bas av drivrutiner och en allt mer konkurrenskraftig öppen källkodsindustri.

En av drivkrafterna bakom det allt större utbudet av prylar är att Internet nu transformeras till en mediakanal som nära nog alla har tillgång till. Kostnaden att publicera material på nätet är låg i jämförelse med all annan mediadistribution. Men det är också här som linuxvärlden stöter på DRM, Digital Rights Management. Vi kommer att bevittna en storslagen kamp mellan öppna affärsmodeller och slutet ägande.

I en öppen värld är kopiering av material möjlig. Programvarans öppenhet gör att det alltid går att ”tappa” en signal i ett dataflöde. Mediavärlden vill begränsa denna möjlighet genom att införa nya typer av krav på hårdvaran. Kretsindustrin har följt efter och erbjuder lösningar för att nyttja skyddat material.

Lösningar där man exempelvis låser förändringar av programvara och drivrutiner. Ett sätt att försöka garantera att funktionaliteten inte förändras. Det är här som debatten om GPL är som hetast. Ska ett system som består av öppen källkod kunna låsas med hårdvara. Då är den ju inte längre öppen!

Slutna drivrutiner för grafikkort finns redan idag i många Linux-distributioner. Ofta som en möjlighet att få tillgång till extra prestanda. Många Ubuntu-användare har säkert valt att använda accelererade drivrutiner för grafiken på NVIDIA eller ATI baserade grafikkort. Proprietära gränssnitt mellan användare och Linuxkärnan hanteras av distributionen. Är det rätt väg att gå?

Linuxvärldens programmerare har länge debatterat den lagliga, den filosofiska och den moraliska grunden för sluten kod i drivrutiner. Med slutna drivrutiner bryts kedjan av full kontroll för uppgraderingar av systemet. Om du använder en binär drivrutin så flyttar du ansvaret att ditt system skulle överleva en programvarurevision till leverantören av den binära (slutna) drivrutinen. Det är eventuellt ok för din hemdator med lite extra arbete för en uppgradering men det gäller inte för ett industriellt styrsystem.

Harald Welte, välkänd i den öppna källkodsvärlden för sitt engagemang för GPL och nu anställd som Open Source Liaison för VIA Technologies, bekräftar resonemanget på FreedomHEC 2008 hur omöjlig tanken är att använda binära slutna drivrutiner till Linux. Några enkla tekniska skäl är att Linux inte har något ABI (Application Binary Interface) till skillnad från vissa andra operativsystem. Linux har inte heller ett stabilt API (Application Programmers Interace) för kärnan. Något som innebär att om man bygger en binär modul finns det inga garantier att den fungerar med en ny linuxkärna. Läs gärna mer om Haralds visioner på hans blog http://gnumonks.org/~laforge/weblog/

För egen del har önskan om en nära nog ljudlös miljö i mitt arbetsrum infriats. Rörmokeriet i min dator har gett mig en dator vars blodomlopp nu ger systemet en chiptemperatur för CPU:n på 55 grader C. Kylvattnet håller en temperatur på 37 grader och det enda ljud som finns kvar är ett knappt hörbart sus från hårddiskarna.

Lyckan är total, vore det inte för min ena datorskärm, den brummar! Har inte hört det tidigare. Allt annat omgivningsbrum har maskerat skärmens biljud.

Apropå sus, jag ska byta takfläkt på mitt hus. Den har slutat susa. En affär på tjugotusen, tre fjärdedelar arbetskostnad,  enligt en offert jag fick. För tjugo tusen kan jag köpa mig en handfull datorer idag. Annat var det för tjugo år sedan då kostade en normal dator tjugotusen kronor. Elektronik har blivit så larvigt billigt jämfört med fysiskt arbete. Öppen källkod kommer att hjälpa utvecklingen i vad jag anser vara rätt riktning.

Snart är Julen här och vem vet, kanske kan jag hitta en tyst skärm bland julprylarna i stadens affärer.

Filed under: Jan Zettergren, Linuxspalten