700 miljarder dollar på ett bräde för att rädda USAs ekonomi. Det är mycket pengar och media svämmar över av experter som förklarar hur problemen kunde uppstå och hur de skall lösas.
Och visst förstummas man över hur lättsinniga finansmarknadens aktörer varit när det gäller att paketera idiotiska huslån och sedan köpa och sälja dem som säkra fordringar. Och över att välavlönade och förhoppningsvis välutbildade finansmän gått på blåsningar som får de gamla blufförsäljningarna av Eiffeltornet att blekna.
Det stora problemet är förstås att ekonomi och finanspolitik har en så bräcklig grund. Eller rättare sagt – det finns ingen annan grund än ett antal vaga överenskommelser. Den viktigaste är att man inte får ”syna korten”.
För det finns ingen säkerhet i form av guldtackor eller andra ”fasta värden”. Det finns heller varken möjlighet eller anledning att gå tillbaka till ett sådant system. Hela systemet är på sätt och vis en illusion. Om alla bestämmer sig för att samtidigt realisera sina tillgångar faller systemet.
Samtidigt är det svårt att se hur något annat ekonomiskt system skulle kunna fungera. Att utgå från något annat än traditionell marknadsekonomi leder uppenbarligen käpprätt åt skogen. Det har prövats tillräckligt många gånger med katastrofala resultat. Och att försöka komma överens om en fast myntfot, i form av guld, snäckor, bananer eller vad det nu kan vara, leder bara till stagnation.
Så det är väl bara att hoppas på bättre regelverk, en kurs i bondförnuft för de som arbetar på finansmarknaden och en smäll på fingrarna åt politiker som låter sedelpressarna snurra alltför snabbt. Vi andra, som arbetar med sådant som faktiskt existerar i verkligheten, får glädja oss åt att håna tidigare alltför uppblåsta finansmän. Och det kan vara nog så tillfredsställande.
Nej, nog om detta. Jag tänker inte sälla mig till raden av självutnämnda experter som fått en vision och plötsligt vet hur problemet skall lösas. Det brukar bara bli fånigt.
Den skojigaste visionen på senare tid kom nog från vänsterpartistiske riksdagsledamoten Peter Pedersen. Ett filmklipp från en öppen utfrågning på temat energi förra hösten har på sistone spritts via Internet och glatt många.
I klippet frågar Peter Pedersen varför man inte kan lösa problemet med att ladda hybridbilar genom att låta en generator ladda upp batterierna under drift. Det fungerar ju på cyklar. Expertpanelens pedagogiska försök att förklara problemet med evighetsmaskiner verkade falla för fäfot.
Till slut ett par ord om den första kommersiella Android-baserade telefonen som släpptes härom dagen. Bakom lanseringen ligger operatören T-Mobile och en del kommentatorer har hängt upp sig på att operatören har låst in användaren på samma sätt som med iPhone.
Men då förväxlar man Android-plattformen med T-Mobiles operatörsroll. Det intressanta med Googles Android är ju att plattformen är öppen. Att operatörerna försöker paketera på ett lönsamt sätt är förståeligt, men ingen operatör äger plattformen. Det verkligt intressanta blir att se hur Googles tjänster fungerar i Android-miljö och hur genomslaget blir bland användarna. Som vanligt är det ju hopplöst att veta i förväg vad som blir succé och vad som blir fiasko.
Men jag sätter nog en krona på succé.

Filed under: Göte Fagerfjäll