Klockan är egentligen alldeles för mycket, men min katt sover så gott i knät att jag inte har hjärta att flytta på henne. Samtidigt orkar jag inte riktigt starta ATCA-artikeln som ligger näst i tur.
Så det får bli en stunds gnäll om digitala rättigheter i stället. DRM, Digital Rights Management, låter snällt och obetydligt, men ställer redan till förvånansvärt mycket problem i moderna datorer (i första hand Vista-baserade). Och vi har bara sett början ännu.
Alltsammans började när datorindustrin (framför allt Microsoft) fick en vision. Visionen gick ut på att PC-datorn skulle bli centrum för all form av multimedia: video, ljud och bilder. All information skulle kunna flöda mellan PC-dator, handdator, TV-apparater, ljudanläggningar och MP3-spelare. Och i mitten finns PC_datorn.
Egentligen är det här inte så svårt. Med tillräckligt snabba lokala nätverk går det att skicka information snabbt nog och video-, ljud- och bildstandarder går att komma överens om. Men det finns ett stort problem – hur hindrar man illegal hantering av copyrightskyddat material?
För att få med mediemogulerna i Hollywood lät man helt enkelt skivbolag och filmindustri få sista ordet när det gällde att definiera ett system som skulle garantera att inget hanterades på fel sätt, och här gick allt snett. För det säkerhetssystem som växte fram offrade allt – effektförbrukning, prestanda och datorsäkerhet – för att göra PC-datorn till en säker BlueRay-spelare.
Det grundläggande problemet är att PC-datorn är en öppen arkitektur, med öppna gränssnitt. Det har alltid varit PC-datorns stora fördel, men i DRM-sammanhang är det en våldsam nackdel.
För det är svårt nog att tillverka en dedicerad BlueRay-spelare som inte går att knäcka. Det löser man genom att undvika alla former av tillgängliga internbussar. Helst skall allt finnas i ett enda chip, då behöver man bara bekymra sig om HDMI-kontakten och HDMI-gränssnittet. Redan det är komplicerat, men lösbart.
I en PC-dator finns massor av internbussar och massor av yttre gränssnitt. För datoranvändare är det viktigt att gränssnitten är så enkla och effektiva som möjligt och helst skall det gå att använda samma drivrutiner till flera olika gränssnitt. Det sista man önskar sig som datoranvändare är ännu fler svårförklarliga eller oförklarliga fel eller ökad onödig komplexitet.
För att göra en PC-dator till en säker BlueRay-spelare måste alla gränssnitt krypteras. Enkla och rättframma digitala gränssnitt måste bytas mot komplicerade och krypterade anslutningar. Alla de vanliga digitala utgångarna (DVI, S/PDIF etc) måste kunna kopplas ner när någon form av skyddat material används. Man måste kunna garantera att de digitala data som överförs i datorn inte kan kopieras.
Det här är inte lätt. Som någon (Bruce Schneier) uttryckte det: ”Att försöka göra digitala filer omöjliga att kopiera är som att försöka tvinga vatten att inte vara vått”.
Det här är i alla fall en orsak till att Vista är så långsamt. Ett evigt krypterande/dekrypterande av data kräver massor av prestanda (och batterikapacitet). Komplexiteten i DRM-systemet gör att nya grafikkretsar blir onödigt komplicerade och effektkrävande (drabbar inte bara Vista). Och idén med ”tilt-bits”, där operativsystemet letar spikar och spänningsfall och tolkar dem som intrång, ger minskad datorsäkerhet.
Så frågan är om det är värt att lägga halva effektförbrukningen på ett system som i de allra flesta fall bara ställer till elände? Skulle inte datorer med halva vikten och dubbla batterilivslängden vara ett bättre mål. Vill man kunna spela skyddade BlueRay-filmer i en dator är det förmodligen både billigare och strömsnålare att bygga in ett parallellt BlueRay-chip som kommunicerar direkt med skärmen (via HDMI?).
Eller vad tycker ni?

Filed under: Göte Fagerfjäll