Sent skall Väst vakna

Beskedet från PTS om att stänga ute Huawei och ZTE var inte helt oväntat med tanke på de senaste månadernas diskussioner. Men bara för något år sedan hade det förmodligen slagit ned som en blixt från en klar himmel. Det är egentligen ganska fantastiskt hur lång tid det tog för Väst att inse hur världen faktiskt ser ut.

Jag tänker inte köra någon repris på förrförra veckans krönika ”I morgon Taiwan”. Inte heller på någon av de tidigare i samma riktning som jag skrivit de senaste åren. Men visst är det märkligt att det skall vara så svårt att ta tag i uppenbara problem innan det är för sent.

Inget U-land
Det grundläggande problemet är förstås att Folkrepubliken Kina gavs u-landsstatus när de till slut släpptes in i FN och världshandeln i början av sjuttiotalet. De fick förmånliga handelsvillkor och slapp många av de krav som de rika länderna måste underkasta sig.

Framför allt kunde Kina behålla ett stenhårt regelverk mot utländska företag och investerare. Att etablera sig i Kina krävde en kinesisk partner som i sin tur hade en (lagstadgad) stark koppling till Kinas styrande parti. I praktiken hamnade intellektuella rättigheter och företagshemligheter i statens ägo.

Att det här accepterades av stater och internationella handelsorganisationer var märkligt nog på sjuttiotalet. Men det var ännu märkligare att ingen tog tag i problemet när Kina blev ett av världens största och mest framgångsrika industriländer. Rimligen borde regelverket ha ändrats senast i början av nittiotalet. Men så skedde inte.

Företagen ville in
Att de internationella företagen accepterade de kinesiska reglerna är däremot inte ett dugg märkligt. Ingen vill avstå från en marknad som på sikt ser ut att bli den största i världen. Villkoren må vara eländiga, men de är lika eländiga för konkurrenterna.

I takt med att Kinas ekonomi växte ökade också etableringen av kinesiska företag utanför Kina. Framför allt skedde det med uppköp, något som vi sett mycket av i Sverige.

Här blev det plötsligt extra lätt att se problemet med olika regelverk. Kinesiska företag med (lagstadgad) koppling till Kinas styrande parti kunde utan egentliga begränsningar köpa företag i EU och USA. Åt andra hållet var det radikalt annorlunda. Vem som helst kunde se att reglerna var märkliga.

I Sverige var vi extra öppna genom att släppa in mängder av kinesiska studenter på våra högskolor. Vi betalade till och med hela utbildningen fram tills bara några år sedan. KTH och Ericsson lärde under årtionden upp en hel kader av studenter och lade väl i praktiken grunden för Huawei. Snällt, men kanske inte så smart.

Kina gjorde rätt
Det låter kanske som om jag skyller alla problem på Kina, men så är det inte alls. Varje land måste självklart se till att skaffa sig så bra villkor som möjligt. Den svenska ovanan att börja en förhandling med att skänka bort allt är enbart fånig.

Felet ligger alltså helt och hållet hos de dominerande industriländerna (USA och EU) och hos de internationella handelsorganisationerna. De hade under lång tid alla möjligheter att kräva förändringar i det kinesiska regelverket, men valde att inget göra.

Som alla vet är det lätt att förhandla ur en styrkeposition men ack så svårt att förhandla från andra hållet. För tjugo år sedan hade det rimligen varit förhållandevis enkelt att tvinga Kina att ändra sina regler. För tio år sedan var det nog fortfarande möjligt. Idag är det oerhört mycket svårare.

USA är nyckeln
Vem kan då få till en förändring? Svaret är mycket enkelt. Bara USA har (kanske) de nödvändiga musklerna och (ännu så länge) viljan. EU är i sammanhanget ett skämt och FN och dess organisationer är i stor utsträckning styrt av Kina via en mängd kinavänliga småstater.

Hur kan det då komma sig det krävdes en Donald Trump för att få igång en förhandling om sådant som egentligen är ganska självklart? Det är sannerligen inte lätt att förstå och att inget hände under Obamas åtta år är kanske det allra märkligaste.

Här har vi i alla fall bakgrunden till veckans telekombeslut. Utan beslutet från USA hade inget hänt i Europa. Om det sedan gör någon skillnad i verkligheten – tja det vete fasen. Kina är idag väldigt starkt och Xi Jinping är mycket beslutsam.

Pandemin stärker Kina
Men låt oss för ett ögonblick lämna telekomvärlden. I media talas det framför allt om pandemi och klimathot och bägge de här faktorerna ser ut att kunna stärka Kinas ställning.

När det gäller pandemin är det lätt att se fördelarna för Kina. Kina har idag inga sjukdomsfall i Covid-19 och industrin arbetar för högtryck. Nedgången i början av året vändes snabbt i en ordentlig uppgång.

Det här står i ordentlig kontrast till Europa och USA, där industrin tagit mycket stryk och där man, framför allt i Europa, tagit till gigantiska statliga satsningar för att hålla ekonomin igång. De senaste pandemisiffrorna pekar på att även 2021 kan bli ett förlorat år.

Klimathotet stärker Kina
De gigantiska statliga satsningarna har dessutom ökat politikernas makt. I Europa märks det framför allt på ständigt ökade krav på klimatåtgärder. Målet verkar vara att en mycket stor del av de gigantiska statliga satsningarna skall gå till klimatåtgärder.

För Kina innebär det här en snabbt ökande marknad för sådant som solpaneler, elfordon, delar till vindkraftverk och batterier till elfordon. Visserligen finns planer för till exempel batteriproduktion inom EU, men ännu så länge kommer nästan allt från Kina.

Det här innebär visserligen att Kinas koldioxidutsläpp ökar, men det spelar ingen roll. Parisavtalet innehåller inga krav på koldioxidreduktioner från Kina.

Xi Jinping sade visserligen härom veckan att Kina skulle minska sina koldioxidutsläpp kraftigt till år 2050. Men han sade samtidigt att Kinas koldioxidutsläpp kommer att öka ordentligt fram till 2030. Kina har redan 70 procent högre utsläpp per invånare jämfört med Sverige eller 46 procent högre än genomsnittet för världen. Framåt 2030 lär Kina ha nått upp till samma nivå som Tyskland har idag.

Lätt att tappa det man har
Många politiker verkar tro att Europas industriella framtid ligger i en omställning till elbilar, elflygplan (jag återkommer i det ämnet) och vad det nu kan vara. Bort med det gamla och in med det nya.

Men en omställning som helt finansieras av skattemedel är inte överdrivet hållbar och att byta det som är populärt och lönsamt mot det som måste subventioneras är inte nödvändigtvis en bra idé. Alltför många gånger har företag misslyckats med att skifta till något helt nytt och på kuppen tappat sina gamla kunder.

I den bästa av världar leder EU-politikernas drakoniska regler mot de europeiska fordonstillverkarna till nya marknader och framtida stora vinster. I en mera ordinär värld leder åtgärderna snarare till att de europeiska biltillverkarna tvingas sluta tillverka de fordon som faktiskt efterfrågas och som ger vinst. Kanske bra för biltillverkare från USA och Japan, men inte så lyckat för VW och Mercedes.

Över huvud taget har jag svårt att tro på en verklighet där politiker bestämmer i detalj vad industrin skall göra. I Kina satte Deng Xiaoping stopp för sådana dumheter och resultatet ser vi idag. Det gick (tyvärr) att kombinera diktatur och en fri marknad. EU ser allt mer ut att vilja kombinera demokrati och planekonomi – en kombination som är väldigt svår att förstå.

Kina tar sin plats
Åtgärderna mot Huawei och ZTE kommer knappast att hindra Kina från att på sikt bli världens största ekonomi. Förhoppningsvis kan åtgärderna vara en del i att skapa lite rimligare handelsavtal mellan Kina och omvärlden och i bästa fall kan vi slippa se Taiwan införlivas med Kina.

Med lite tur kan nog också USA fortsätta att vara en teknologisk och ekonomisk stormakt.

Och med ännu mera tur slipper vi se EU-länderna klä sig i säck och aska inför klimathotet. Fast här är jag ärligt talat skeptisk.

One Response to “Sent skall Väst vakna”

  1. Göte, varför säger du att EU går mot demokrati och planekonomi? I en demokrati får man fritt yttra sina åsikter och det är en utveckling som går åt motsatt håll i en mängd länder i västvärlden.

    Ännu värre är det när de ansvariga politikerna i tex Sverige försöker dölja fadäsen av sina beslut genom att bryta mot konstitutionen och landet självt inte ens är kapabelt att bura in personer som begår sådana brott i hög politisk ställning. Varför skulle de då kunna göra något åt exakt samma beteende vad gäller Kina?

    Det som händer just nu i Västvärlden är att de redan alltför stora stadsskulderna skenar i Coronapandemins nedstängning. Än så länge syns inte depressionstecknena. Det beror på att staterna pumpar in nylånade/nytryckta pengar i stöd till företag som drabbas av nedgången för att på sätt hålla liv i elden.

    Hade skuldbördan från början varit låg så hade detta kunnat gå. Nu fanns ingen marginal redan när krisen började. Det finns bara en lösning – trycka pengar, dvs devalvering. Kina har under många år likt en hamster samlat pengar och köpt stadspapper. De kommer se sin förmögenhet minska snabbt. De kommer också att få krav på sig att inte devalvera i samma takt som Västvärlden för att jämna ut handelsskillnaderna. Samtidigt breder depressionens vågor ut sig och kommer förstås träffa även Kina med minskad export.

    Jag tror inte Kina kommer svälja alla dessa motgångar. Ledarna tror det blir revolution i landet och det måste undvikas tilll varje pris. Enklaste sättet att få sammanhållning är att starta ett krig. Då riktar de ilskan i landet från dem själva mot ett annat mål. Jag tror kriget blir kallt, men Taiwan lär bli invaderat. Vilken president ska stoppa det? Trump som vänder sig inåt och ska göra ”America great again” eller vänstern som förespråkar ”love, peace and understanding”? Detta i en period när landet har så mycket interna problem att ta itu med och redan är närmare ett inbördeskrig än vad de varit sedan 1860-talet.