Elaka elektronikföretag

Dagens stora nyhet i Sveriges Radio är att elaka elektronikföretag medvetet gör sina prylar så dåliga att de går sönder omedelbart när garantitiden gått ut. Ett exempel är en TV-tillverkare som påstås överbelasta panelernas LED-belysning. Tanken är väl rimligen att kunden omedelbart kommer tillbaka och köper ännu en TV från samma tillverkare.

Märkligt nog verkar journalisterna varken ha kollat fakta eller ens tänkt hela vägen. För det finns inte mycket som tyder på att prylar har blivit sämre – snarare tvärtom. Och man kan egentligen bara vara säker på en sak om den kund vars TV-apparat gått sönder strax efter garantitidens slut. Han eller hon kommer inte att köpa en ny TV av samma märke. Sannolikt kommer kunden aldrig att köpa en enda elektronikpryl av samma märke igen.

Härsket fläsk
Det här är självklarheter för alla med minsta begrepp om konkurrens och fri marknad. Det svåraste av allt är att bygga upp ett varumärke och skaffa en stor och trogen kundkrets. Det lättaste av allt är att förstöra sitt renommé genom att sälja skräp. Att medvetet prångla ut prylar som går sönder efter ett år är en självmordsstrategi på en fri marknad.

Det är naturligtvis annorlunda på en monopolmarknad. Den handlare som vet att han ”äger” sin kundkrets kan kosta på sig att sälja härsket fläsk och halvrutten sill. Så var det ibland på den ”gamla goda tiden” när kunderna handlade på kredit (på bok) och dessutom inte hade någon bil. Den typen av handelsmän fick snabbt se sin kundkrets försvinna när tiderna förändrades.

I kommunistländerna gällde samma sak. Planekonomi och bara en tillverkare per vara kan låta som en garanti för att inget slösas bort och inget tillverkas i onödan. I själva verket blev/blir det tvärtom, plus att det inte finns någon anledning att förbättra eller effektivisera. Om kunderna inte har något val går det att sälja vad som helst. Då köar kunderna för förmånen att få köpa en Trabant.

Bättre förr?
Men visst var väl prylarna bättre förr? Barndomens TV-apparater höll ju ”i evighet”.

Nej, tyvärr handlar det snarare om vår subjektiva tidsuppfattning. För oss ”gamla stötar” är faktiskt TV-apparaterna en bra jämförelse.

I slutet av femtiotalet och början av sextiotalet exploderade TV-marknaden. Familjer betalade fantasipengar för sina svart/vita apparater. Mina föräldrar väntade fram till 1961, medan mina svärföräldrar köpte sin första TV-apparat redan 1959.

Hur länge höll då de här dyra TV-monstren?

För oss barn kändes det som en evighet, men i verkligheten handlade det sällan om mer än tio år. Redan 1968 hade 30 000 hushåll bytt till färg-TV och många hade redan dessförinnan skiftat sin gamla TV till något nyare med större bildskärm.

De som inte redan bytt till färg-TV fick ytterligare en ”puff” 1969, när TV2 lanserades och alla gamla TV-apparater fick kompletteras med en UHF-tillsats. Den gick snabbt i soporna, tillsammans med den gamla TV-apparaten.

Med tiden har vi fått se fler orsaker att kasta gamla TV-apparater. Stereo, platt-TV, digital-TV, HD och allt större bildskärmar har gjort att den praktiska livslängden knappast ökat, trots att kvalitet och teknisk livslängd ökat.

Usla bilar
Många tror sig också veta att gamla bilar höll i evighet, men inte heller det är sant. Tvärtom förvandlades de till riktiga rishögar på rekordtid.

Ett bra exempel var den bil min äldste bror köpte 1964 (vill jag minnas att det var). Det var en Ford Anglia, svårt rostskadad och med utsliten motor och bromsar. Bilen var mycket billig, men en riktig rishög.

Ändå var årsmodellen 1959. Bilen var bara fem år gammal och hade långt kvar till de 10 000 mil som då brukade klassas som ”livslängd” (vad vi idag brukar klassa som ”lagom inkörd”). Min nuvarande bil är klart äldre och har gått nästan dubbelt så långt som den gamla rishögen.

Underhåll
Visst fanns det bilar som höll länge och kördes långt, men då krävdes ett betydligt bättre underhåll än det som vi är vana vid idag. Framför allt gällde det att underredsbehandla och rostskydda med täta intervall.

Och visst gick det att reparera de gamla TV-apparaterna. Det behövdes också. Elektronrören hade, precis som vanliga lampor, en begränsad livslängd. Den höga temperaturen innebar också att kondensatorer och andra komponenter tog slut. TV-reparatör var ett vanligt och lukrativt yrke på sextio- och sjuttiotalet.

Numera går det möjligen att tjäna lite pengar på att hjälpa till med avancerade installationer av streamingtjänster. Ingen blir fet på att laga TV-apparater.

Byter ofta
Idén om de allt sämre apparaterna bottnar förmodligen i det faktum att vi idag byter mobiltelefoner och datorer så ofta. Teknikutvecklingen är helt enkelt så snabb att äldre apparater inte står sig i konkurrensen.

Samma sak gäller många hushållsapparater. De blir utbytta långt innan de är utslitna. Nya apparater är såpass billiga att det inte krävs så ruskigt många extra finesser för att motivera ett utbyte.

Handhavande
Att många byter så ofta ställer också krav på att hushållsapparater måste vara lätta att använda redan från början. I min barndom var det en självklarhet att läsa igenom bruksanvisningen noggrant före användning. Så är det inte idag.

Ett bra exempel på det kom från en av radiojournalisterna. Han hade köpt en kaffebryggare av märket Elektrolux och flera gånger råkat ut för att bryggaren spillt hett vatten över bänken (och golvet). Typiskt kvalitetsproblem alltså.

Nu råkar jag faktiskt ha en likadan bryggare och känner till problemet. Det uppkommer när man sätter in filtret på fel sätt. Rätt sätt framgår av bruksanvisningen.

Representanten från Elektrolux vågade förstås inte säga: ”läs bruksanvisningen”, utan gjorde den vanliga pudeln.

Samma livslängd
Finns det då ingen sanning i talet om ”inbyggd begränsad livslängd”? Jo, naturligtvis ägnar sig alla tillverkare åt att optimera sina konstruktioner. Det optimala är att alla delar i en konstruktion har samma livslängd.

Det här kan jämföras med de första TV-apparaterna. Där anlitades ofta snickerier för att tillverka fantastiska trähöljen i ädelträ. De konverterades sedan ofta till barskåp eller liknande när själva TV-apparaten kastats. Det gamla höljet till mina svärföräldrars TV finns till exempel fortfarande kvar och samma sak gäller i mitt föräldrahem. Ett bra exempel på dålig livslängdsoptimering.

Dagens elektroniska apparater håller länge. Normalt sett är den tekniska livslängden större än den verkliga. Det innebär att fullt fungerande apparater kastas för att de är omoderna.

Det här är också den för tillverkaren optimala livslängden. Om en TV eller annan elektronisk apparat fungerat felfritt under hela sitt användbara liv är det högst sannolikt att kunden väljer samma fabrikat också för nästa köp.

Delningsekonomi fungerar dåligt
Allt jag hittills har sagt gäller förstås bara för prylar som köps och används av en person eller en familj. Så fort det blir fråga om delningsekonomi gäller helt andra regler.

För det är en fantastisk skillnad mellan att ta hand om sina egna prylar och att använda någon form av gemensamt ägda prylar. Allra värst blir det om de gemensamma prylarna ägs av någon vagt okänd operatör, en kommunal verksamhet eller en gratistjänst.

Ett bra exempel på det här ser vi på gatorna i Stockholm och många andra städer. Eldrivna scootrar kan plockas upp och användas för en hyfsat billig penning. När man är klar ställer man bara ifrån sig fordonet. Praktiskt och enkelt.

Men trots att fordonen är specialtillverkade för att vara tåliga har de bara en livslängd på några få månader. I en intervju idag berättar Sverigechefen för ett av företagen att de skall försöka få upp livslängden till ett år, men det verkar inte lätt.

Samma sak gäller allt annat som delas. Det handlar inte bara om fler användare, utan också om mycket hårdare slitage. Man är helt enkelt inte lika aktsam om gemensamma prylar som om egna.

Kräver service
Det här förstör ganska snabbt de tänkta fördelarna med att dela prylar. Man måste räkna med höga servicekostnader och täta utbyten.

Ett sätt att minska servicekostnaden är förstås att tillverka speciella förstärkta versioner av de vanliga konsumentprylarna, men då talar vi om dramatiskt höjda kostnader. Det är bara att titta på priset för de speciella leksaker som är anpassade för förskolor. Prisskillnaden jämfört med vanliga leksaker är enorm.

Över huvud taget är det lätt att drömma fram ”fina” delningsmodeller för kläder, möbler, apparater och allt annat. För det mesta tar man kostnaden för en pryl, delar den med antalet presumtiva användare och – voila.

Det hela blir betydligt jobbigare och dyrare om man måste räkna in alla kostnader för administration, service, tvätt och allt det där andra som krävs.

Jag vet inte hur det gick för kommunen i Blekinge (Karlskrona?) som för ett par år sedan bestämde sig för att köpa in ett antal egna bilar och på det sättet minska kommunens kostnader för hyrbilar och taxi. Jag minns radiointervjun med den trosvissa tjänstemannen, men sedan blev det tyst. En ganska rimlig gissning är att det hela blev betydligt dyrare än alternativet och slutade med en kraftig avskrivning.

Men kommuner har ju så stora och djupa plånböcker.

20 Responses to “Elaka elektronikföretag”

  1. Bra sammanfattat Göte, vi är helt överens. Jag är trött på alla konspirationer om programmerad livslängd osv.

    Det började väl med glödlampor minns jag, nu finns de ju knappt längre för hushållsbruk, men både Osram och Philips beskylldes för att ha minskat livslängden på produkterna… Kanske var det någon parameter som samtidigt blev bättre?
    Hur det var för de andra stora tillverkarna, GE, Sylvania, Tungsram, Narva m.fl. framkom aldrig…

  2. En viss sanning ligger det nog i att saker höll längre förr. Nu förtiden är det sällan elektroniken som går sönder utan plastdetaljer. Exempelvis har jag lyckats sabba ett par munstycken olika dammsugare just för att plasten spruckit. Tidigare var mycket elektronik dålig. Jag jobbade med att reparera TV apparater runt sekelskiftet och jag vill minnas att de flesta fel som kom in berodde på dåliga lödningar (förutom efter åskoväder). Dåliga lödningar ser man nog inte så mycket av idag.

    Tidigare accepterade man att saker gick sönder. De lämnades in för lagning och så tänkte man inte så mycket mer på det. Gamla tvätt- och diskmaskiner kanske användes länge men de gick sönder och lagades. Vem gör det idag om garantin gått ut?

  3. Du nämnde inte med skrivare.
    Jag har en Canon som fungerat prickfritt i två år, med regelbundna och dyra påfyllningar av toner förstås. Senaste tiden har den börja krångla och kvaliteten har sjunkit långt under gränsen för läsbart. Detta trots att jag händigt (och med hjälp av google) gjort rent skrivarhuvudet nogsamt, varvid den spottat upp sig till nästan läsbart, för två utskrifter. Numera kommer faktiskt pappret ut helt orört när man försöker.
    Döm då om min förvåning då min dotter hämtade sina perfekt utskrivna sidor från samma skrivare!
    Tricket hon gjort var att använda dubbelsidig utskrift. Och gör man det kommer snygga och prydlig utskrifter ut. Vilket är märkligt eftersom samma skrivarhuvud används oavsett vilken typ man väljer. Men ensidigt, inte ett spår av bläck på pappret! Dessutom fortsätter den att glatt att använda tydliga färger vid dubbelsidig utrskrift trots att den desperat hävdar att all färg är absolut slut.
    Så något lurt är det, åtminstone med min.

  4. Jag brukar hålla med, men jag reserverar mig den här gången. Erfarenheten är inte ny, det är några årtionden bakåt i tiden, men företeelsen finns kvar. När en nära vän slutade på Chalmers fick han jobb hos en multinationell elektroniktillverkare som bland annat gjorde förstärkare. Det första projekt hans grupp fick var att göra en billigare variant av en förstärkare företaget redan sålde. De var duktiga, och lyckades få fram en billigare produkt som var avsevärt bättre än den dyrare. När de presenterade resultatet för ledningen fick de två månader på sig att försämra den så att den inte skulle konkurrera med den dyrare förstärkaren.
    Han berättade också om företagets filosofi när det gäller livslängd: Produkten ska helst inte gå sönder alls, den ska bara ”kännas” gammal. De skulle exempelvis se till att det gick lite likström genom vridreglagen för volym mm i förstärkaren. Så länge kolbanorna i pottarna var fräscha var det inga problem, men efter några år började det skrapa lite när man vred upp/ner volymen, den kändes därför ”lite sliten”. Dags att byta… Men eftersom den fungerat klanderfritt (förutom skrapet) köpte man samma ”pålitliga” märke. Hade den däremot gått sönder hade man bytt. Så det gällde att få fram en produkt som åldrades någorlunda fort men inte gick sönder helt.
    Min kompis sa upp sig. Jag minns fortfarande hans ord: ”Jag har inte gått fyra år på Chalmers för att göra ett dåligt jobb”.
    Så visst byggdes det in svagheter, och jag skulle tro att man gör det än idag.
    När jag frågar vänner (och jag har många) varför de byter mobiltelefon är det vanligaste skälet att de inte längre kan använda den en hel dag. Batteriet har efter 2-4 år tappat för mycket kapacitet, mobilen lägger av innan dagen är slut, och batteriet är inte utbytbart. (Sanning med modifikation, kan man löda finns det youtubevideor som visar hur man gör.) Eller också måste man byta för att väsentliga appar som mobilt bank-ID kräver en senare version av operativsystemet än det den gamla mobilen hade. Och i de fall man kan uppgradera operativet blir mobilen slö och tråkig eftersom det nya operativet ställer högre krav på hårdvaran. Här behöver man inte bygga in något konstlat åldrande, det fixar appkonstruktörerna.

    Sedan finns det en företagstyp som jag tycker utför underverk när det gäller att få fram kortlivade produkter: Bilindustrin. En 1 kW industrimotor kan hålla i uppemot 20 år vid dygnet-runt-drift, totalt drygt 175 000 timmar. En vanlig personbils startmotor går bara någon sekund när man startar, kanske 5 – 10 sekunder per dag, dvs 1/2 – 1 timma om året. Ändå är den slut efter tio år (dvs efter 5 – 10 timmar). OK att det är hög effekt och höga strömmar, men ändå. En leksaksmotor håller ju längre.
    Samma med LED-lampor i bilar. En LED som arbetar inom sina specifikationer kan hålla 100 000 timmar. Ändå kan det bli aktuellt att byta i bilen efter 10 000 mils körning. Med en snitthastighet 50 km/tim, halvljuset påslaget halva tiden, så blir det 1000 timmar. En procent av vad det hade varit vid rätt dimensionering. Över huvud taget är bilar fantastiska. Man köper en produkt för hundratusentals kronor, och efter c:a 2000 timmars användning (och lika mycket i service- och reparationskostnader som bilen kostat från början) är det dags att skrota den.

  5. Det var ju skönt att inte alla håller med om vad jag säger. Jag började nästan bli rädd att sommarens rötmånadshistoria skulle skrämma bort kritiker. Det vore hemskt.

    Däremot undrar jag om någon elektroniktillverkare av idag skulle våga lägga in en artificiell förslitning (likström på potentiometern). Konsekvenserna om någon avslöjar det är nog lite för stora.

    När det gäller prisdifferentiering gäller nog samma sak. Det är riskabelt att försämra kvaliteten på billigare prylar. Då är det bättre att medvetet plocka bort finesser. Samsung är ett paradexempel, där man i många år lyckats sälja mobiltelefoner på alla prisnivåer. Sannerligen inte lätt.

    Sedan har man förstås fördelen av expanderande operativsystem och exploderande antal appar. Och naturligtvis dåliga programmerare som snabbt överger gamla OS-versioner. Så länge det här fortsätter finns ingen anledning att bry sig om batteriernas fallande kapacitet. Telefonerna byts ut innan batterierna blivit alltför dåliga. Vi får väl se om telefonerna någon gång når en ”good enough”-nivå. Förmodligen inte.

    Helt klart är i alla fall att tunn plast och dålig slagtålighet är ett problem, speciellt på köksprylar. Ibland är konstruktionerna pinsamt dåliga mekaniskt sett, men jag vill nog tro att det mer handlar om klantighet än medveten konstruktion. Det rimliga är ju ändå att se till att alla mekaniska delar håller ungefär lika länge vid normal (varsam) användning.

    Det innebär förstås att livslängden vid uthyrning eller delning blir minimal, men det är inte mycket att göra åt. Jag såg idag att den genomsnittliga livslängden för dagens elscootrar ligger runt sex veckor (jag trodde det var ca tre månader). Samma fordon håller förmodligen lika länge som batteriet (några år) vid privat användning.

    Jag använder förresten fortfarande mitt gamla alternativ till hyrcykel. Min hopfällbara Brompton-cykel har vid det här laget runt 30 år på nacken och har under den tiden inte krävt något egentligt underhåll. En dammtrasa, lite kedjespray och några tag med pumpen har räckt utmärkt. Den är ändå som ny. I en delningsekonomi hade den kanske överlevt ett år eller två.

    När det gäller LED-lampor och startmotorer i bilar är det nog lite orättvist att jämföra med industrimotorer. Industrimotorerna är grymt överdimensionerade (min sjuhästare går knappt att flytta) för att klara konstant drift. En startmotor med samma effekt/vikt-förhållande vore inte så kul.
    För LED-lampor är det väl som vanligt värmen som ”spökar”. Det är svårt att tänka sig en vidrigare miljö än i nosen på en bil. Att kyla LED-strålkastare är inte alldeles enkelt.

    Och bilar – idag håller de väl åtminstone 20 000 mil eller 3 000 timmar eller tio år. Det låter ju inget vidare.

    Men pröva att använda en modern cykel med samma förutsättningar. Min äldste son cyklar fyra mil varje dag till jobbet och slitaget är otroligt. Daniel Helldens välsaltade cykelbanor knäcker en kedja på bara några veckor. Slitdetaljer håller kanske en säsong och till och med aluminiumramen är slut efter ett par år. Detta trots ständigt underhåll.

    I jämförelse måste man nog säga att dagens bilar är förvånansvärt bra.

    /göte

  6. TILL DEN HÄR ARTIKELN VILL JAG FÖRSÖKA KOMMA MED NÅGRA VISDOMSORD!

    THE BITTER TASTE OF POOR QUALITY , REMAINS LONG AFTER THE SWEET TASTE OF A LOW PRICE IS FORGOTTEN .
    JOHN DAVID STANHOPE 1878 .

  7. Hej Mats

    Ack så sant!

    Jag blir fortfarande lika nöjd när jag sparkar igång mina snickerimaskiner som jag köpte för 35 år sedan. Och när jag härom veckan behövde klyva upp ett par granar till ved kändes det fint att den gamla italienska vedklyven för meterved fungerar lika bra som när jag köpte den för snart 40 år sedan (till min svärfar).

    Tyvärr är det väl så att dagens batteridrivna verktyg har ganska likartad livslängd vare sig de är dyra eller billiga. Det är batterierna som begränsar. Samma sak gäller väldigt många andra prylar.

    Sämst smakar det trots allt när man betalat dyrt och ändå får dålig kvalitet.

    /göte

  8. Den här jämförelsen mellan 1kW industrimotor, dvs en induktionsmotor som enbart har kullagren som sakta åldras, och en startmotor på 1kW i en bil haltar betänkligt… En startmortor är en serielindad DC-motor med kollektor och kol.
    Förutom Bendixdrevet eller motsvarande så sitter det en solenoid som dels sluter strömmen till motorn och ofta även drar in starmotorns drev mot svänghjulets kuggkrans. Startmotorn har ingen 100% ED som en industrimotor har, den klarar bara korta driftstider innan den måste svalna och vila, i annat fall skulle den vara 5ggr så stor och tung. Den lever ett hårt liv och i en miljö där även en industrimotor skulle få kortare livslängd. Egentligen är en startmotor otroligt seglivade om man väger in att ovan…

  9. Vad gäller att medvetet skicka på likspänning på potentiometrar så återstår att visa ett enda kopplingsschema eller foto på verklig konstruktion där man kan se t.ex en resistor som bypassar DC förbi kopplingskondensatorer osv i en förstärkare.
    Jag tror aldrig du kan hitta och påvisa detta… däremot vet alla som varit i branchen att kondensatorer åldras och vissa modeller börjar läcka och där har du din DC-överföring mot potentiometern som givetvis börjar spraka… Men detta är ju inget som tillverkaren designat in eller ville ha i sina apparater…
    Skrönor och konspirationsteorier som vanligt…

  10. Angående kvalitet.

    Provade många H3 lampor under åren(90talet) till extraljusen till jobbet den mörka tiden, 600watt fram innan led och Xenon.
    Spelade ingen roll vad jag använde för fabrikat, de höll några månader(timmar) sen var de slut eller svarta i lampan.
    Av någon anledning så hade Biltema ett gäng lampor som extrapris 120W i styrka för 20kr st, brukade använda 100 wattare.
    Jag köpte alla som fanns på hyllan, de höll i flera år av någon anledning, och väldigt bra vitt ljus.
    Kollade fabrikatet och blev förvånat att det stod ”Made in Japan”.
    Som oftast i dagens lampor så är det noname eller dålig kvalitet.
    De var väl för bra att omsätta?
    LED:en idag går oftast sönder i dioden som driver den(oftast i serie) eller att någon LED går sönder.
    Diskmaskiner är för det mesta listade att hålla i 12 år, hade en SIemens som matchade detta exakt.
    Platt-TV har för det mesta lägre värden(volt) i kondensatorerna för att de ska gå sönder i nätdelen, nackdelen av detta är att de kan ta med sig flera fel när de går sönder eller kortsluts, samma i datorer.
    Priset är inte alltid bra kvalitet av erfarenhet.
    Har mina dubier om elbilarnas batterier men man får väl se i framtiden hur det blir?

  11. Anledningen till att dina lampor på 120W höll längre är inte så mystisk. Spänningsfallet genom reläer, kablage och kopplingar gör att spänningen, mätt framme vid lampans anslutningar, jämfört med är normal 55W lampa är betydligt lägre.
    Notera att 5% sänkning av den nominella spänningen på en glödlampa ger nästan fördubblad livslängd…
    Japan som tillverkare är knappast en nackdel om vi inte går tillbaka till 50/60-talet då deras produkter och kopior ännu inte kommit upp till dagens nivå.
    Idag finns det knappast nåt område där övriga världen kan mäta sig med japansk kvalité… märk väl att man bara exporterar en bråkdel av sin tillverkning idag jämfört med tidigare.

  12. I anslutning till pf:s inlägg….
    Det hände sig på den tiden att man behagade öka nätspänningen från 220 till 230 volt. Detta uppmärksammades inte av allmänheten i omfattning och fick som följd att de installerade lamporna snart brändes ut varvid man ersatte med lampor man hade i sitt skåp. Dessa brändes då förstås ut på mycket kortare tid än tidigare och tyckande uppstod att lampornas kvalité hade blivit så mycket sämre. Att lamporna inte var nyinköpta eller att kanske mindre nogräknade elhandlare ville säja ut sitt 220 V lager tänkte man förstås inte på, men skrönan om lampornas dåliga kvalité bet sig fast under lång tid.

  13. Det här med harmoniseringen av nätspänningen i EU som genomfördes för många år sedan skall nog inte överdramatiseras. Gör msn en koll över tid, t.ex loggar spänningen i en vecka eller månad så upptäcker man att den varierar stort.
    Nominell spänning idag är 230V +/-10% och det lokala läget i nätet, närheten till stora förbrukare eller till inmatning i lokalnätet från stamnätet osv avgör om man ligger i övre eller undre delen av skalan.
    Man får inte förledas tro att man har t.ex 228-232V idag och att det var t.ex 218-222V tidigare… eller att man ligger spot on 230V hela tiden…
    Tyvärr verkar det ibland så när man tar upp ämnet, det kan lika gärna vara så att lokala eller andra betingelser kan innebära att man ligger på samma nivå idag som 1963, eller till och omvänt, lägre nu än då…

  14. Sådär, nu rapporterar Sveriges Radio att EU tänker ta krafttag mot problemet med elektronikprylarnas minskande livslängd. Frans Timmerman har tydligen fått ansvaret och vill ingripa med kraftfulla regleringar för att göra det möjligt att reparera alla prylar. Det handlar som vanligt om klimat- och hållbarhetsargument.

    Risken är alltså stor att EU återigen lägger stora ekonomiska resurser på att göra det svårare för både industri och medborgare för att lösa ett problem som inte egentligen existerar. Kanske man kan baka in det hela i kemikaliedirektivet för att ställa till ännu större problem för elektronikindustrin. Om vi dessutom utgår från regelverket runt den svenska kemikalieskatten kan det bli riktigt intressant.

    Eller så kanske man kan gå till FN och låta det hela hanteras i FN:s organ mot ökenspridning, UNCCD. De behöver rimligen något att göra för alla sina tjänstemän med tanke på att ökenspridningen heller inte inte existerar. Vete fasen vad man gjort sedan starten 1994, men dyrt är det.

    Kanske Timmerman kan driva igenom regler om att alla VLSI-kretsar måste vara möjliga att reparera på bysmedsnivå? Och att alla som tillverkar elektronikprodukter måste ha skriftliga avtal med varje lokalt reparationsföretag?

    Nej, nu blev jag visst sådär ironisk och politikerföraktande igen.

    /göte

  15. 👍👍👍

  16. Hej

    Vad jag förstod handlade radions program inte specifikt om elektronikprodukter utan om att det som i dagligt tal betraktas som ”kinesiska lågprisprodukter”. Deras intåg på marknaden för nåt decennium sedan tvingade fram extrem prispress och öppnade upp för slit-och-släng mentalitet hos kunderna. Dvs, de brydde sig inte så mycket om ifall prylarna gick sönder fort. Det var ju bara att köpa en ny. Vilket också sporrades av kicken av konsumption.

    Det hela ledde till en trend av att kvalitet inte efterfrågades och företagarna tvingades fokusera mer på billiga produkter med tveksamma livslängd.

    Jag har själv suttit som utvecklingsingenjör på ett stort konsumentproduktföretag och vet mycket väl att strategierna började röra sig mot filosofin ”hur dåligt kan vi göra produkten utan att kunden reagerar”

    Det var konsekvenserna av denna inriktning som radio-programmet ville beröra. Vilket inte är speciellt konstigt att de ville tycker jag. Snarare ganska sunt om de kan belysa behovet i att få den trenden att vända

  17. Det här hör inte riktigt till ämnet men det är lite uppiggande att Hall kan utmärka sig i positiv riktning. https://www.expressen.se/nyheter/klimat/vattenfalls-vd-karnkraft-en-del-av-framtidens-energisystem/

  18. Håller inte med dig Göte. De exempel du ger med bilar och TV-apparater jämfört med för 50 år sedan stämmer. Men det finns andra saker som håller mycket sämre.

    Jag såg en dokumentär på TV för flera år sedan (Fransk-spansk dokumentär från 2010 – The Light Bulb Conspiracy) som handlade just om avsiktligt försämrad kvalitét. I kärnan stod den välkända glödlampskartellen vars dokument läckt ut. De visade i programmet dokument om hur glödlampskartellen var global och bolagen hade avdelningar som såg till att glödlamporna inte skulle hålla alltför länge, för annars fick de inget sålt.

    Det finns även andra som blivit avslöjade med brallorna nere. En känd skrivartillverkare, som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på längre, blev avslöjad för 10 år sedan med att ha satt in ett chip som gav felkod på skrivaren efter ett visst antal utskrifter. Någon hackare publicerade på internet hur man kunde nollställa räknaren så skrivaren fungerade igen.

    När det gäller tex vitvaror är det många som har rena barnsjukdomarna. Tex.

    1. Hur många kylar/frysar/värmeväxlare/… med de där värdelösa kopparrören som lätt går hål som temperaturgivare har inte gått sönder under åren? Det hade enkelt kunnat fixas med ett NTC-motstånd och (tack och lov) numera verkar alla ha NTC-motstånd. De tjänade mycket pengar på att bygga med den där värdelösa termostaten som de sedan kunde sälja som reservdel.

    2. Både jag och mina föräldrar hade en spis från Husqvarna. I den hade man kopplat in plattorna med flatstift av samma typ som i bilar. När de blir gamla så förlorar handsken trycket på flatstiftet. I bilar blir det glapp. I en spis med hög spänning blir det små blå ljusbågar som sakta förångar metallen i främst handsken tills den lossnar. Det skedde när spisarna var 7 respektive 9 år gamla. Dessutom var det fel på ungslucksöppnaren, vars plast krakelerade av värmen. De gick sönder efter 3 respektive 4 år. Klantig ingenjör eller avsiktligt?

    3. Plastdetaljer som skall hålla för kraftöverföring är en klassiker. De går inte att laga om du inte äger en 3D-skrivare. Man använder metall om man vill att det skall hålla. Används plast är det en avsiktlig konstruktion för att minska livstiden.

    4. Jag köpte en tvättmaskin av märket Whirlpool. Den gick sönder efter drygt ett år. Man hade gjort det enkelt genom att fästa bakstycket med plåtskruv istället för bult och mutter. Tyvärr leder det till att spån bildas som, när maskinen skakar, till sist ramlar ned på drivremmen och förstör denna. Här stämmer din teori om att inte köpa mer av den leverantören. Fixade detta och då höll maskinen ytterligare några månader innan nästa sak gick sönder varpå jag kastade maskinen och bannlyste märket. Hade samtidigt en diskmaskin som höll lika kort tid av samma märke. Men dåvarande VDn kunde säkert visa resultat under sin period och han satt inte kvar så många år efter det heller så vad bryr han sig?

    5. Elvärmegolv behöver en styrbox. Den ena började brinna efter 5 år och den andra gick sönder efter 6 år. Varför? Man hade satt dit ett relä utan gnistsläckare! Ett överslag brände rätt genom plasten som skilde två kopplingar och sedan startade branden. Hur kan man vara så klantig att sätta ett relä utan gnistskydd som driver en golvvärmeslinga? Varför sätter man över huvud taget dit ett relä? Borde varit en triac om man vill att det skall hålla. Jag gjorde egna med triacs och de snurrar fortfarande felfritt efter 20 år.

    Jag kan fortsätta den här historien med grej efter grej. De flesta som går sönder kategoriserar jag felet som ”Trasig redan på ritbordet.”. Avsiktligt eller så finns ett gäng odugliga ingenjörer där ute.

    Som konsument är jag inte intresserad av vilket. Jag tror enda sättet att minska på sopberget och ineffektiviteten är att tvinga företag som levererar saker som är tänkt att användas längre tid att också göra dem med kvalitét. Det måste kosta att göra prylar som går sönder. Att subventionera reparationer ser jag snarare gynnar de saker som går sönder än de som håller.

  19. Jag såg i dagens SvD att frågan om politisk styrning börjar ta fart. Det handlar alltså bland annat om regler för hur elektronik får konstrueras. Jag gissar att första ämnet blir utbytbara batterier och moduluppbyggda och reparerbara prylar.

    Det kommer knappast att handla om dåliga val av kontaktdon eller dålig konstruktion av slitdetaljer. Inte heller om att någon klantskalle har konstruerat in ett relä utan att gnistskydd. Snarare blir det mer meningslös, krånglig och dyr symbolpolitik.

    Ett argument som ofta förs fram är att dagens prylar har en kortare livslängd än förr. Det är naturligtvis i genomsnitt sant. Årligt utbyte av mobiltelefoner drar ner statistiken dramatiskt. Dessutom har vi den stora övergången från nätdrivna till batteridrivna prylar.

    Min gamla nätanslutna Metabo-borrmaskin som jag köpte (för dyra pengar) i gymnasiet är fortfarande med. Alla batteridrivna verktyg kastas när batterierna är slut. Riktigt dyra apparater kanske får genomgå ett batteribyte, men knappast mer. Efter tio år är det slut. Min borrmaskin drar sig mot femtio.

    Naturligtvis går det alldeles utmärkt att köpa prylar med olika kvalitet och olika livslängd. Det har alltid varit möjligt. Den stora skillnaden idag är kanske att det finns mindre orsak för en normal konsument att leta efter dyra proffsgrejer. De klarar visserligen hård daglig belastning på ett mycket bättre sätt, men batterierna sätter gränsen för livslängden.

    Även om de är utbytbara.

    /göte

  20. Äpplen och päron ?
    Man kan inte jämföra en 20 gammal elektronik pryl med dagens. Funktionstillväxten har varit extrem. Man borde mäta MTBF mot antal funktioner i enheten för att få rättvisande tal.

    Ta t.ex mobiltelefon modell 90-tal och jämför med nu, visst heter båda ”mobiltelefon” och man kan prata i båda, men sedan ….
    Skulle man bygga en mobil med funktionalitet a la 90-tal med dagen teknik så skulle man få grymma prestanda, även på MTBF.