25 år sedan starten

Den 24 april 1992 fick våra prenumeranter det allra första numret av Elektronik i Norden. Förstasidan toppas av Hannu Tenhunen, nybliven KTH-professor, och mycket av teknikinnehållet handlar om ASIC, RISC-processorer, arbetsstationer och mätteknik. Faktiskt riktigt intressant, så jag tänkte jämföra lite med vad som händer idag.

RISC mot CISC
1992 stod kampen för fullt mellan RISC och CISC. Intel hade visserligen vunnit striden om den första PC-generationen, men nu var det dags för nästa stora steg och Intel låg faktiskt ganska risigt till.

Problemet för Intel var förstås den gamla ”X86-ryggsäcken”. 8086-processorn var en klassisk CISC-implementering, med ganska krångliga instruktioner, där många arbetade direkt mot primärminnet. Alltför mycket hade gjorts för att förenkla för assemblerprogrammeraren.

Vid det här laget hade processorarkitekterna klart för sig att vägen till prestanda gick via en effektiv användning av pipeline och en effektiv användning av cacheminnet. Redan i slutet av åttiotalet fanns en rad RISC-arkitekturer, där de mest avancerade till och med var superskalära. De här arkitekturerna var svårare att programmera i maskinkod, men det spelade ingen roll. Högnivåspråk, framför allt C, hade tagit över.

Den mest uppenbara fördelen med RISC-processorerna var att de gav bra prestanda per MHz, samtidigt som de hade betydligt lättare att klara höga klockfrekvenser. 1992 gav en 50 MHz 486-processor ca 22 SPECmark89 (0,4 SPECmark/MHz) En 50 MHz IBM Power-processor gav hela 89 SPECmark89, alltså 1,8 SPECmark/MHz. Det stod redan klart att RISC-tillverkarna skulle kunna öka klockfrekvensen ganska snabbt och på det sättet öka prestanda ytterligare.

Ett diagram från det första numret av Elektronik i Norden visar hur en 486-baserad arbetsstation klarar strax över 20 SPECmark89, medan arbetsstationer med PA-RISC, R4000 och IBM Power ligger runt 80. Det var en dramatisk skillnad. Intel var visserligen på gång med den mera RISC-lika Pentium (då kallad 586), men gapet verkade nästan omöjligt att överbrygga.

Riktigt operativsystem
Det fanns ytterligare en faktor som gjorde Intels (och Microsofts) ställning osäker. 1992 hade arbetsstationstillverkarna redan satt Unix ”på kartan” och alla var rörande överens om behovet av riktiga 32-bits operativsystem med multitaskingfunktion.

De PC-användare som ville använda operativsystem från Microsoft var vid den här tiden begränsade till operativsystemet DOS, kombinerat med fönsterhanteraren Windows. Det var inte mycket att komma med för mera avancerade program. Alternativet var att gå över till OS/2 från IBM eller någon Unix-variant, men de flesta såg nog fram mot Microsofts kommande ”riktiga” operativsystem Windows NT.

Microsoft hade naturligtvis sett RISC-utvecklingen och såg chansen att minska sitt beroende av Intel. Företaget ville också komma in på Unix-marknaden och ACE-samarbetet såg ut att ge allt det här.

Idag är det nog inte många som minns ACE, men i april 1992 var situationen helt annorlunda. ACE-samarbetet mellan framför allt Microsoft, MIPS, Digital Equipment och Compaq skulle leda till snabba datorer med riktiga operativsystem. ACE skulle ge kompatibilitet mellan olika processorarkitekturer och olika operativsystem (Unix och andra). Två stora artiklar i första numret av Elektronik i Norden handlade om ACE.

Den första och viktigaste ACE-produkten var alltså Windows NT från Microsoft. Nu skulle äntligen Microsoft ta steget till ett riktigt operativsystem och samtidigt slippa begränsningen att bara kunna köra Intel-processorer. Så här var fungerade det också i början, även om ACE-samarbetet ganska snart rann ut i sanden. Jag har faktiskt framför mig en originallåda med Windows NT Workstation 3.51. Den kan installeras på datorer baserade på 386/486/Pentium från Intel, Alpha AXP från Digital Equipment, MIPS R4000 från Silicon Graphics och PowerPC från IBM(Motorola.

Kunde ha fungerat
Det vete fasen hur jag hann att skriva så mycket om RISC/CISC och arbetsstationer i första numret av Elektronik i Norden. Jag blir faktiskt lite imponerad när jag läser igenom alla artiklarna och jag inser också att 1992 var ett år då processor- och datorutvecklingen kunde ha tagit en annan väg än den som faktiskt togs.

Ett stort problem var väl helt enkelt att det blev lite för många RISC-arkitekturer och lite för många versioner av operativsystemen. Det fungerade en tid i arbetsstationsvärlden, men för mera ordinära användare blev det hela lite för vidlyftigt.

Med minskande processgeometrier blev också kostnaden för att vidareutveckla RISC-processorerna mycket högre. Arkitekturerna var ju väldigt skalbara och det fanns stora tekniska vinster i att klämma in så mycket som möjligt på ett chip. Men då gällde det också att ha en marknad som kunde betala kostnaderna.

Om gapet mellan Intels processorer och de bästa RISC-processorerna från DEC, IBM och SGI hade fortsatt att vara så stort som det var 1992 hade nog mycket sett annorlunda ut. Alla förutsättningar fanns på plats för ett skifte till en generellare datorarkitektur och modernare processorarkitekturer. Intel stod inför en verklig utmaning.

Intel vann
Men Intel är duktiga på att konstruera processorer och kompatibilitet har ett stort värde. Pentium-processorn blev tillräckligt bra för att minska gapet till de bästa RISC-processorerna och framåt slutet av nittiotalet hade Intel krossat konkurrenterna. Windows NT fortsatte att vara kompatibel med några RISC-processorer en tid, men efter ett par generationer gick Microsoft tillbaka till att bara stödja Intel. Det skulle dröja ett bra tag innan man gjorde en ny liknande satsning och det gick ärligt talat inte särskilt bra den gången heller.

De olika RISC-arkitekturerna kom efter hand att tvingas över till nya områden. Många försvann helt eller nästan helt (AMD 29000, Transputer, 80960, 88000, Alpha AXP). Andra, som de olika MIPS-arkitekturerna, blev kvar både i en del datorsammanhang och i embeddedlösningar.

Den stora vinnaren kom i stället att bli ARM (jag satte faktiskt en krona på den redan 1992). Men det är en helt annan historia.

Intel och AMD
En ganska underhållande artikel i första numret av Elektronik i Norden har underrubriken ”Stämningarna i branschen”. Den handlar om rättsläget mellan Intel och AMD. 1992 var de två företagen ständigt i luven på varandra.

Problemet gick tillbaka till sjuttiotalet och ett samarbetsavtal mellan de två företagen. På den tiden behövde Intel en alternativtillverkare och AMD var intresserade av att tillverka Intels åttabitsprocessorer. Företagen skrev ett ganska långtgående teknikavtal.

Det hela höll på att gå riktigt illa när AMD-ledningen valde att satsa på Zilogs Z8000-processor i stället på Intels 8086-processor. Men 1982 kom man överens igen och AMD fick tillgång till x86-processorerna upp till 80286. Sedan var Intel inte längre intresserad av alternativleverantörer.

Det här var början på en lång rättsprocess, som på sätt och vis fortsätter än idag. 1992 kom en skiljedom som gav AMD en del fördelar, men inga rättigheter till Intel-masker och inga skadestånd. Därefter har AMD fortsatt att utveckla x86-kompatibla processorer och det gör man fortfarande. Men Jerry Sanders är borta sedan många år.

1992 fanns det fler som ville ge sin in på x86-marknaden. Cyrix lanserade en lågeffektversion av 486-processorn, men framgångarna blev ganska begränsade.

ASIC och verktyg
Högst upp på förstasidan fanns ingången till en artikel om ASIC i svensk industri. Professor Hannu Tenhunen hade tagit steget till KTH från högskolevärlden i Finland och han vände sig mot att de svenska högskolorna lade ner mer tid på att utveckla verktyg än att konstruera ASIC. Den svenska industrin utanför Ericsson och ABB drog därför inte full nytta av ASIC-tekniken. Artikeln gav Hannu Tenhunen en utsatt plats i den akademiska hetluften, men det var han inte missnöjd med.

På många sätt har väl de senaste 25 åren bekräftat Hannu Tenhunens funderingar. ASIC-utvecklingen i Sverige blev framför allt en affär för Ericsson och några teknikföretag. Till stor del berodde det på att ”ASIC för alla” konkurrerades ut av nya avancerade standardkomponenter och ASSP-komponenter, men en hel möjligheter gick till spillo.

I Sverige fanns också i fortsättningen större delen av ASIC- och ASSP-utvecklingen hos Ericsson. Från 1992 och framåt utvecklades där massor av komponenter för telekomområdet. Men man skall förstås inte glömma företag som Axis, som på många sätt var mästarna på att dra nytta av rätt teknik vid varje tillfälle. De drog också nytta av RISC-tekniken (egen arkitektur) och Linux på ett sätt som tog företaget till en ledande position på världsmarknaden.

Ändå är det sig likt
Mycket har förändrats sedan 1992, men förbluffande mycket är också sig likt. De största skillnaderna finns förstås inom mobiltelefonin, där Ericsson fortfarande väntade på sin stora boom och sitt stora fall. Bokslutet för 1991 var inte mycket att skryta med. Faktureringen låg i stort sett stilla på ca 45,7 miljarder kronor, men rörelseresultatet mer än halverades, ner till 2,2 miljarder kronor (från 5,7 året innan). En svag tröst var kanske att Nokia redovisade en förlust på 324 miljoner mark 1991.

Men som sagt – mycket av det som skrevs i april 1992 går förvånansvärt bra att läsa också i dag.

One Response to “25 år sedan starten”

  1. Hej Göte

    Mycket bra jobbb du/ni gjort under alla de 25 åren. Hoppas på fortsatt intressanta krönikor och artiklar framöver också.