Cirkulärt och fattigt

Förvånansvärt ofta hörs tongångar om ”bättre förr”, ”riktigt folkhem” och ”cirkulär ekonomi” där gamla prylar repareras i evighet. Den tid då politiker ”inte bara kunde sänka skatter” målas i ett rosaskimrande ljus.

Då är det dags att göra som Gunnar Skogsgurra Englund och plocka fram sina gamla Bo Balderson-deckare. De elva böckerna skrevs under perioden 1968 till 1990 och beskriver på ett humoristiskt sätt en period där bisarra skattehöjningar och ett försök till förstatligande av näringslivet var nära att driva Sverige till ruinens brant.

Alldeles lagom
För det var ju faktiskt så att ”Landet Lagom” under den här perioden kom att bli allt annat än lagom. I ”Harpsundsmordet” från 1969 drogs till exempel konsekvenserna av den tidens arvsskatteregler, där den höga och progressiva arvsskatten beräknades efter aktiekursen på dödsdagen. Mördaren såg därför till att släppa ut falsk information för att pressa ner aktiekursen och utföra dådet på kursens bottennivå.

Men den stora förändringen hände ändå efter hand, när finansminister Sträng ideligen lade till en extra krona (procent) på skatten. Eller som Baldersons minister säger: ”En extra krona är ju inte mycket att tala om”.

Redan 1969 var det svenska skattetrycket uppe i 36 procent (från 19 procent 1950) och vid tiden för den sista boken hade det totala skattetrycket passerat 50 procent. Därefter har det minskat till dagens knappt 44 procent.

Över 100 procent
Men skattetryck säger långtifrån allt om de skatter som privatpersoner utsätts för. 1950 låg marginalskatten för en medelinkomsttagare på ca 25 procent. Högsta marginalskatt var 73 procent, men dit nådde ytterst få.

I takt med inflation och skatteökningar kom marginalskatten att snabbt skjuta i höjden. Redan 1969 hade medelinkomsttagaren en marginalskatt på 54 procent och 1977 var den siffran 77 procent. Till och med en låginkomsttagare hade över 60 procents marginalskatt och det var inte längre särskilt svårt att nå toppnivån, 89 procent.

För vissa grupper kunde marginalskatten faktiskt landa över 100 procent och galenskapen blev inte helt uppenbar för allmänheten förrän Astrid Lindgren 1976 skrev sin berömda ”Pomperipossa i Monismanien”. Idag har medelinkomsttagare en marginalskatt strax över 48 procent och maximal marginalskatt ligger på ca 67 procent. Allt enligt Ekonomifakta.

Skillnaden i total inkomstskatt för en normalinkomsttagare är faktiskt ännu större än vad man kan tro om man bara ser till marginalskatterna. En normalinkomsttagare (260 000 kronor) betalar idag totalt knappt 22 procent i skatt. Lyckas han/hon dubbla sin lön blir den totala skatten i stället 29 procent. 166 000 av de extra 260 000 kronorna hamnar i fickan.

En normalinkomsttagare 1977 (drygt 50 000 kronor) fick totalt betala ca 40 procent av sin lön i skatt. Lyckades han/hon dubbla sin lön blev den totala skatten i stället 58 procent. Av en löneförhöjning på 50 000 kronor blev bara drygt 11 000 kronor kvar.

Arbetsgivaravgiften kommer förstås till, men den var ungefär lika stor och lika väl gömd för löntagaren 1977 som den är idag.

Förmögenhet och fastighet
För att göra det hela ännu intressantare fanns under Bo Balderson-perioden förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och en progressiv arvsskatt. Det innebar massor av arbete för advokater och finansrådgivare och en mängd mer eller mindre tvivelaktiga skatteupplägg. Kanske bra som intrig för en deckare, men fantastiskt jobbigt (och dyrt) för gemene man som inte ville riskera att bli av med sina tillgångar.

2007 avskaffades förmögenhetsskatten, fastighetsskatten och arvsskatten. Annars skulle en tämligen ordinär storstadsvilla (taxeringsvärde 4 miljoner) resultera i en årlig fastighetsskatt på 60 000 kronor och en årlig förmögenhetsskatt på 37 000 kr (det fanns dock en begränsningsregel som skulle hindra att fastighetsskatten inte slog igenom fullt ut för låginkomsttagare).

Att ärva ett hus var heller inte gratis. Idag räcker det att betala skatt på värdestegringen, men före 2007 tillkom en arvsskatt på knappt 30 procent. Att ärva värdepapper var ett öde för sig.

Lagom mycket skatt
Man kan alltid diskutera var gränsen för ”lagom mycket skatt” går. Utan tvekan finns det ett intervall som man inte bör gå utanför, varken uppåt eller neråt.
Ett land som tar ut för lite skatt klarar inte av grundläggande funktioner som försvar, ordning, infrastruktur, kommunikation, utbildning etc. Historiskt sett har vi sett många exempel på länder som gått under för att de inte klarat av att beskatta.

I Sverige har vi alltid varit duktiga på att beskatta medborgarna, så det finns ingen risk att vi skall falla utanför intervallets nederkant. Däremot lyckades vi under Bo Balderson-perioden bevisa att det finns en tydlig gräns uppåt. Det höll på att sluta riktigt illa. Till och med i ett land med så hög skattemoral som Sverige finns det en gräns för vad invånare och företag tål.

I en hel del länder har man ganska höga nominella skatter, men dålig skattemoral. Ett bra exempel på det är Grekland. Det fungerar inte alls.
I andra länder, som USA, har man relativt höga skatter för t ex företag, men stora möjligheter att undvika skatt på laglig väg. Det göder en mängd advokater, men ger inga extrapengar till stat och kommun.

Svårt att sänka skatt
En av de få absoluta sanningarna är i alla fall att det är ruskigt svårt att sänka skatter. Att höja dem går däremot ”av sig själv”. Det här förstår alla som har haft det minsta med företagande att göra.

Bo Balderson tar upp det här på en rad ställen i sina böcker. Inte minst brukar udden riktas mot kommunerna, som expanderade våldsamt under den här perioden. Den ironiska rekommendationen var alltid: ”Bygg stort, utrymmet fylls alltid upp med fler tjänstemän”.

Så när Stefan Löfvén och alla andra Socialdemokrater upprepar mantrat: ”Det enda borgarna kunde göra var att sänka skatterna”, delar de egentligen ut en stor eloge åt sina motståndare. Fast det var nog inte tänkt på det viset.

I ärlighetens namn skall Göran Persson också ha en eloge för att han var med och ändrade skattesystemet.

Cirkulär ekonomi
Till slut några ord om prylar och produktion på Balderson-tiden. Det var inte mycket att hurra för jämfört med det vi har idag.

Vi som minns den tiden kommer ihåg att bilar, TV-apparater, vitvaror och det mesta annat var dyrt och ganska dåligt. Trots att prylarna var mycket enklare än dagens krävdes en hel del underhåll och reparationer.

De senaste tjugo åren har vi i stället fått se ständiga och dramatiska kvalitetsförbättringar, mycket lägre energiförbrukning och en kontinuerlig minskning av råvarubehovet i alla apparater. En 55-tums TV väger mindre och kostar mindre än en gammal 26-tummare. Dessutom behövs sannolikt inga reparationer fram tills det är dags att pensionera och återvinna apparaten.

Samma sak gäller telefoner, datorer och liknande prylar. Det finns ingen större anledning att uppgradera eller reparera under den tekniska livslängden. Och när apparaten är urmodig är det bättre för alla parter, inklusive miljön, att lämna till materialåtervinning.

Förutsättningen för den här utvecklingen är förstås att tillverkarna kan fortsätta att sälja prylar till var och en av oss. Och här kommer ett problem med den på sina håll så populära ”cirkulära ekonomin”.

Pengarna räcker inte
För om alla skulle sluta att köpa bilar är det lätt att räkna ut vad som händer med biltillverkarna. Och om alla skall reparera sina gamla TV-apparater blir det inte kul för varken TV-tittare eller TV-producenter.

På en fri marknad kommer förstås det här aldrig att inträffa, men det finns glada politiker som vill hårdsubventionera uthyrning, bilpooler och reparationer för att ”det är så fint och miljövänligt”. Ett av argumenten är att vi bara behöver en sjättefel av bilarna om vi satsar på bilpooler.

Det här var kanske samma politiker som en gång i tiden lyckades driva igenom att skoleleverna inte skulle ha egna böcker, utan i stället låna ur klassuppsättningar. Tanken var den gången att det skulle bli billigare för skolorna och att det skulle ”spara träd”.

Men det blev naturligtvis inte billigare, bara sämre. Den stora kostnaden för läroböcker ligger inte i trycket, utan i författandet och layoutandet. Klassuppsättningarna ledde bara till att eleverna fick inaktuella och slitna böcker som de inte kunde ta med sig hem. Priset för skolorna minskade inte nämnvärt.

På samma sätt är det med konsumentprylar och bilar. Orsaken till att utvecklingen är så fantastisk är just att volymerna är så stora. Det går att sälja billigt och ändå hämta hem de svindlande utvecklingskostnaderna. Råvaruåtgången blir dessutom mindre när prylarna inte behöver tillverkas för att klara hårt slitage från uthyrning. Det finns en orsak varför leksaker till förskolor kostar många gånger mer än leksaker till hemmen.

OK med nya modeller
Därmed inte sagt att det är något fel på nya affärsmodeller eller bilpooler. Så länge kunden får betala vad det kostar är allt bra. Problemet kommer när staten väljer att subventionera och snedvrida en marknad.

Elmarknaden är ett strålande exempel på hur illa det kan gå. Där har några få procents hårdsubventionerad vindkraft mer eller mindre förstört hela elmarknaden och satt stopp för nyutveckling och nyinvestering. Marknadsekonomin är känslig för subventioner.

Inte bättre förr
Många av de som längtar tillbaka till det lyckliga sjuttiotalet har nog glömt hur det var egentligen. Visst kan det kännas onödigt med dagens konsumtionsnivåer, men att önska sig fattigdom och dåliga prylar är ändå lite magstarkt.

Visionen om den cirkulära ekonomin låter kanske vacker, men man kan inte bara ”plocka körsbär” i ekonomin. Låga priser och förbättrade konstruktioner kräver stora volymer. Halverade volymer innebär dubblade priser eller minskad nyutveckling. Det är långtifrån säkert att det ens blir bättre ur miljösynvinkel.

Medan ni funderar över ekonomins märkligheter – plocka fram era böcker av Bo Balderson och tänk tillbaka på en ganska märklig tid som vi nog ändå är ganska glada att slippa.

Comments are closed.