Varning för dödsspiraler
Ett par artiklar i The Economist för några veckor sedan tog upp den ekonomiska dödsspiral som energibranschen befinner sig i just nu. Den är inte helt olik situationen för PostNord, där den danska posten fortsätter sin väg mot avgrunden. I bägge fallen handlar det om ganska små förändringar som ger väldigt stora effekter.
Det fanns en tid då det var lönsamt och attraktivt både att producera energi och att distribuera brev och paket. I bägge fallen handlade det om gamla stabila områden, med förutsägbara förutsättningar, vettig tillväxt och hyfsade marginaler. Alla behöver ju energi och alla behöver tillgång till vettig postservice.
Men de senaste åren har bägge de här områdena råkat i kris. Postföretagen för att antalet brev har minskat och energiföretagen för att den subventionerade vindkraften har förstört de ekonomiska förutsättningarna för att tjäna pengar. Hur kunde det bli så här?
Förändringar på marginalen
Låt oss börja med elproduktionen och elföretagen. De senaste fem åren har elföretagen enbart i Europa skrivit av tillgångar värda ca 120 miljarder euro. Det spekuleras i om Toshiba skall tvingas sälja hela elektronikverksamheten för klara de gigantiska nedskrivningarna på kärnkraftsverksamheten. Och alla har väl sett hur mycket pengar Vattenfall har förlorat de senaste åren.
Ändå har inte elkonsumtionen minskat. Den ökar visserligen bara ytterst marginellt, men rimligen borde det vara en lika bra affär att producera elektricitet idag som det var för tio eller tjugo år sedan. Men så är det inte alls.
Vad som hände var att världen började tala om miljövänlig el och vindkraft. Alla stater i västvärlden hängde på med stora subventioner till vindkraftverk och solcellsfarmer. På tio år har vind- och solkraft vuxit från nästan inget, till runt 7 procent av den globala elproduktionen. I Europa handlar det till och med om mer än 10 procent. Installationerna har gjorts med jättelika nationella subventioner.
Man kan tycka att det här inte borde ha spelat så stor roll. Tio procent är ju faktiskt inte särskilt mycket. Men tillskottet kom i en tid då produktionskapaciteten redan var fullt utbyggd. Och vad värre är – vindkraft och solenergi har inga marginalkostnader för att producera energi.
Den märkliga effekten blev att ”gratisproduktionen” på marginalen kom att styra hela prisbilden. Hela energimarknaden har gått in i en dödsspiral där ingen tjänar pengar och där ingen har råd att investera i annat än subventionerad vindkraft och subventionerad solenergi.
Elmarknad
Om allt hade sett ut som i mitten av nittonhundratalet hade problemen varit betydligt mindre. Då sköttes världens elproduktion till stor del av statliga eller statskontrollerade monopolföretag och investeringsbeslut och taxefrågor sköttes via politiska beslut. Ganska ineffektivt, men samtidigt stabilt.
Från åttiotalet och framåt bröts de här strukturerna upp i de flesta av världens länder. Elföretagen kom att arbeta på en mer eller mindre fri marknad och idag kommer bara ca sex procent av världens elproduktion från monopolföretag.
Statliga subventioner
En fri marknad är i grunden mycket effektivare än en statlig monopolverksamhet. Men den är också extremt känslig för subventioner. Trycket från miljörörelsen ledde till gigantiska statliga subventioner för att bygga vindkraft och solenergi och redan det slog undan fötterna för en fungerande elmarknad.
Om vindkraft och solenergi hade fungerat på samma sätt som traditionella produktionssätt hade problemen kanske varit överkomliga. Men kombinationen av subventioner, intermittent kraftproduktion och obefintliga marginalkostnader är verkligt giftig. Redan några få procent ”grön” energi räcker för att snedvrida marknaden och de negativa effekterna ökar snabbt vid ökad vindkraftsandel.
Behöver baskraft
Som det ser ut idag blir det allt svårare för energiföretagen att klara investeringar i baskraft. Gamla kolkraftanläggningar får gå så länge som de går, men ingen har råd att bygga nytt. På samma sätt blir det hopplöst att finansiera nya kärnkraftverk eller gaskraftverk. Det är svårt nog för energiföretagen att hålla sig vid liv, utan nyinvesteringar i baskraft.
Alla vet att det här inte är hållbart i längden, men ingen vet hur man skall ta sig ur spiralen. Nedlagda kolkraftverk och kärnkraftverk minskar mängden baskraft och risken för massiva blackouts blir allt större. När man väl är där tar det lång tid att bygga bort problemen.
Smarta nät eller inga nät
En del av problemen går förstås att lösa med smartare nät, lokal energilagring och större möjligheter att slussa energi långa sträckor. Men det kräver massiva utbyggnader av elnäten och det är inget som energiföretagen har råd med.
”Som tur är” brukar fortfarande elnäten vara monopol, men det kan vara svårt att förklara för kunderna varför det skall kosta mer att flytta el än att producera den. Om elpriset till kund är tio gånger högre än vad elproducenten får (som i Tyskland) kan effekterna lätt bli märkliga.
Det mest uppenbara är att kunderna drar ”rätt” slutsatser av subventionspolitiken. En egen solcellsanläggning och en egen anläggning för energilagring kostar en hel del, men med ordentliga subventioner kan det ändå vara privatekonomiskt lönsamt. Om man undviker att använda el för uppvärmning och varmvatten (och kanske matlagning) går det att koppla bort elnätet. Dagens tyska system, med vansinniga överpriser för lokalt producerad el går naturligtvis inte att upprätthålla i längden.
Färre betalar mer
En snabb extrapolering leder till en värld där allt färre är anslutna till elnäten och där priset för att vara ansluten ökar snabbt. Egna energilager blir allt viktigare i takt med att antalet blackouts ökar, samtidigt som energiföretagen lever i misär.
Tyvärr är det samtidigt svårt att se hur utvecklingen skulle gynna miljön. Minskad elanvändning betyder inte nödvändigtvis minskade utsläpp. Sverige har under många år visat att det faktiskt är precis tvärtom.
Artiklarna i Economist (Clean energy’s dirty secret) är intressanta eftersom de tittar på problemet från en ekonomisk/finansiell utgångspunkt. Den är inte mer positiv än den tekniska.
Danska posten
Och på vilket sätt liknar då det här problemen med PostNord?
Ja, det handlar definitivt inte om sjunkande priser för konsumenter, men det ser vi inte på elmarknaden heller.
Men det är uppenbart att ganska små förändringar kan leda till väldigt stora effekter. Och det är lika uppenbart att Post Danmark genomgående har valt den sämsta vägen.
Varför Post Danmark så länge haft så stora problem är i och för sig svårt att förstå. Avstånden är löjligt korta ur svenskt, norskt eller finskt perspektiv och vägarna är snöfria. Rimligen borde Post Danmark ha varit en framgångssaga.
Men så var det inte. Under alla år som vi skickade ut pappersversionen av Elektronik i Norden var Post Danmark sorgebarnet, med mycket högre priser än övriga länder. Förmodligen hängde det väl ihop med någon gammal byråkratisk tradition.
Därför var det också extra intressant för de danska myndigheterna att gå över från brev till elektronisk förmedling. Det hela kläddes i vackra miljöargument (att spara träd) och en stor spik slogs in i Post Danmarks kista.
I stället för att effektivisera valde företaget att försämra servicen och höja priserna (34 kronor för ett vanligt brev). När svenska Posten AB tog det märkliga beslutet att gå samman med Post Danmark var egentligen dödsspiralen redan på väg in i de sista varven. Post Danmark var bara intressant som varnande exempel.
Varnande exempel
Men varnande exempel är viktiga. Katastrofen för Post Danmark kan mycket väl dra med sig hela PostNord. Det visar att också extremt stabila och viktiga inrättningar kan ”gå på grund”.
I Sverige är vi vana vid att ha en effektiv och välfungerande elproduktion. Men inte ens vi är immuna mot dåliga politiska beslut och ekonomiska realiteter. Att de statliga företagen ar bra på dåliga beslut är heller inget nytt. Nuon, tyska kolkraftverk och PostNord visar det på ett utmärkt sätt.
Nej, nu får det vara nog. Att skriva med vänster hand är jobbigt. En röntgenbild av högerarmen visar sedan i måndags metallplattor och en mängd skruvar av olika storlek. Lite av ”detta har jag gjort i slöjden, ära vare Gud i höjden”.
Men det bli nog bra vad det (jag) lider. Jag får väl stå som ett varnande exempel jag också.
Filed under: Göte Fagerfjäll
Skulle vara intressant med scenarioanalyser av blackouts i Stockholm under en en-veckas köldknäpp. Utifrån några perspektiv: Hur klarar sig infrastrukturen både på kort sikt (V/A, kommunikation, mat) och på lång sikt (uppkomna skador)? Hur många fryser ihjäl? Vad innebär (den förmodade) vedeldningen utifrån ett miljö- och hälsoperspektiv? Kan Sveriges ekonomiska och politiska hjul fortsätta att snurra utan att S-holm sas är med på kartan?
Tanken svindlar, och det finns alldeles säkert dem som kan analysera (och redan har?) detta scenario bättre än min hjärna.
En god fråga Stefan H.
Men kommer vi at få något svar? Tror inte det. Våra styrande (som VI valt! ) kommer nog hellre att blunda och hålla folket i okunskap, ger nog bätte utdelning politiskt.
”El” är grunden för hela samhället.
En ”energibesparande” värmepump, luft eller vatten är båda helt beroende av stabil tillgång på el.
Har fjärrvärmeverken elbackup för produktionen?
Visserligen är de eg bara en stor brasa, men jag antar att ”el” ändå behövs.
Vad händer t ex om elen försvinner under tre dagar?
Vad gör man? Ringer 112?
När jobbade på gamla Tvt var det 24h backup på telefonväxlarna.
Bra analys som pekar på ett reellt problem, men två utsagor har faktiskt inte stöd i forskningen inom national och företagsekonomi och tarvar därför kommentar. Jag tänker då på monopol (statliga dito) och deras effektivitet. Jag tänker då på: ”Ganska ineffektivt, men samtidigt stabilt.” och ”En fri marknad är i grunden mycket effektivare än en statlig monopolverksamhet.”
Detta visar sig (egentligen inte förvånande för den som läst ekonomi) inte vara sant. För de marknader som är naturliga monopol (https://sv.wikipedia.org/wiki/Naturligt_monopol), som exv. stora delar av elförsörjningen så är det inte med nödvändighet så att en fri marknad leder till större effektivitet. Tvärtom. En massa villkor måste vara uppfyllda för att en fri marknad skall kunna vara effektiv, och just naturliga monopol så är dessa inte uppfyllda. Man får ingen konkurrens, och skulle man få det så leder det till sämre effektivitet, inte högre.
Studier av tidigare svenska monopol som sedan avregleras, t ex järnvägen, visar dessutom att dessa inte var ineffektiva i ekonomisk mening. De höga priserna berodde istället på felaktig styrning. Dvs man frågade kunderna (oftast representerade av sina folkvalda) vad de ville ha och så levererade man det. Notera att man *inte* frågade kunderna vad de *faktiskt* ville betala för. Detta är ett känt fenomen för de som arbetat inom någon stor verksamhet med stora kunder. Det är lätt att hamna i fällan att leverera det kunden *säger* att den vill ha, snarare än det som kunden verkligen *vill* ha. (Jag hittar tyvärr inte referensen nu.)
Min egen erfarenhet är från stora svenska industriföretag och de är inte ett vitten mer immuna mot det här än SJ var. Med påföljd att de i många fall fått se sig omsprungna av en ”billigare” konkurrent med en ”sämre” produkt. Och detta trots att man noga uppfyllt varje krav som kunden ställt! När vi säger vilken bil vi vill ha så säger vi ”Ferrari”, men när vi tar fram plånboken så blir det en Volvo i alla fall. Men vi säger fortfarande ”Ferrari”…
Så man måste vara försiktig att inte falla i den amerikanska fällan, där man av ideologiska skäl säger att en viss ekonomisk hållning alltid är att föredra, oavsett vad forskning och erfarenhet faktiskt säger. Kunskap lönar sig. Det finns inte mycket som talar för att en blandekonomisk hållning skulle vara sämre. Tvärtom så finns det mer som talar för den, än emot.
Hej Göte!
Mycket grundligt rechercherad och väl skrivit krönika som vanligt.
Jag delar dina åsikter i motsats till de flesta norrmän som tror blint på att CO2 är den stora Satan och är reda till att offra allt för att bekämpa honom – utan att förstå konsekvenserna.
Dina insiktsfulla artiklar förtjäner en större publik. Får jag lov att videresända några av dem till norska tidningar?
Hälsning Stian
Hej Stian
Du får gärna skicka vidare. Så länge jag inte får inreseförbud till Norge är allt OK (jag gillar Norge).
Och S.A.
Visst kan jag förstå tankarna om naturliga monopol. Parallella vägar är inte särskilt smart och inte parallella fibernät eller kraftnät heller.
Statliga företag som bolagiseras verkar vara extra mottagliga för dåliga styrelsebeslut. Några viktiga orsaker är säkert att man har alldeles för ”djupa fickor”, för dåligt kunnande och att man inte behöver ta konsekvenserna av dåliga beslut.
Trots allt är ju det särklassigt viktigaste i en marknadsekonomi att dåliga beslut leder till katastrof för den som tar besluten. Ett företag som väljer fel väg går under, medan de som gjorde rätt finns kvar. Inte snällt, men effektivt.
I områden med naturliga monopol finns ingen konkurrens och inga konsekvenser. Då kan ibland det gamla statliga verket ha sina fördelar.
/göte
Jag hittade Bo Balderssons böcker om Statsrådet och hans stackars svåger Wilhelm Persson i en flyttlåda. Och nu har jag läst dem från början till slut.
Rekommenderas (läsa med en hand/arm är enklare än skriva). I böckerna om de ofta ganska osannolika mordfallen finns inströdda anekdotiska och, tror jag, dokumentära inslag från politikens värld. Hur oviljan att släppa fram åsikter, som för stunden inte stämmer med partiets, leder till absurda beslut och subventioner och yttrligare svårhanterliga och oförutsedda problem.
Böckerna skrevs under perioden 1968 till 1990 dvs med stora orealistiska krav från vänstern via grönavågenflummerier och början av miljöterroristernas väld. Men innan Sverige blev så olidligt politiskt korrekt och kvällstidningsstyrt att man numera mest vill gråta.
För den som har tid är böckerna värda en ny bekantskap. Kanske inte för mordgåtorna men för lite reality check.
Mycket av det som beslutades då och som en del beslut om statliga kraftbolag, trafikpolitiken och bankernas villkor grundades på vad de mest högljudda och orealistiska individerna torgförde. De som sedan i många fall blev ”civiliserade” och nu deltar som livligast i dansen kring köttgrytorna eller dragit sig tillbaka till välavlönade sinekurer där de gärna hänvisar till ”andra” när tråkiga frågor tas upp.
Göte är en god balanserande kraft och om han startade ett parti – ska vi kalla det Götiska Förbundet? utan alla jämförelser i övrigt – så skulle nog uppslutningen bli god.
Och kanske till och med lända till eftertanke. Före.
Tack skall du ha Gunnar. Bo Baldersson är en favorit och böckerna är en bra ingång till ett ämne jag hade tänkt mig att gnälla om.
Men några Götiska Förbund blir det inte.
/göte
Vi får väl se…
På tal om samhällskritiska böcker så har jag just börjat läsa Nils Håkansons ÖDMÅRDEN. Utöver den språkliga upplevelsen, den är verkligen anlesser, finns det toner av pessimistisk syn på det mesta, inte minst språkets och den västerländska kulturens oförmåga att stå emot modenycker och massmedias påhitt. Plus en hel del Aniara-tankar.
”Statliga företag som bolagiseras verkar vara extra mottagliga för dåliga styrelsebeslut. Några viktiga orsaker är säkert att man har alldeles för ”djupa fickor”, för dåligt kunnande och att man inte behöver ta konsekvenserna av dåliga beslut.”
”Trots allt är ju det särklassigt viktigaste i en marknadsekonomi att dåliga beslut leder till katastrof för den som tar besluten. Ett företag som väljer fel väg går under, medan de som gjorde rätt finns kvar. Inte snällt, men effektivt.”
Ja, fast där är väl ett av de stora problemen idag att det inte blir några konsekvenser. Dvs, ägarna (ofta du och jag via pensionsfonder) de får ta smällen, men styrelseproffsen hittar snabbt ett annat uppdrag, och samma med företagsledningar. De blir heller sällan sittande med svarte petter när det är deras egna beslut som lett till ruinens brant. Tvärtom så ökar deras ersättningar (bonusar osv.) ofta ju sämre det går.
Det senare fenomenet ser man tom i så rent kapitalistiska ekonomier som står att finna, nämligen knarkförsäljning. (Steven Levitt formulerar ”Weak and shit”-teorin som svar på varför det blir så i sitt TED-framförande från 2004: https://www.ted.com/talks/steven_levitt_analyzes_crack_economics)
Hej S.A.
Visst kan det vara så och nog finns det styrelseproffs som skor sig.
Men det finns ändå ett stort egenvärde i att företag som tar gravt felaktiga beslut försvinner från marknaden. Trots allt är de flesta företag intresserade av att finnas kvar och vidareutvecklas och konkurshotet fungerar som spärr mot alltför vilda idéer.
Om staten är ägare försvinner det mesta av den spärren.
/göte