Bra på demokrati, men dålig på miljö

Idag var Angela Merkel på besök i Sverige och jag tänkte leta fram lite positiva siffror om Tyskland. I media beskrivs ju ofta Tyskland med rätta som ett demokratiskt föredöme, men också som ett miljöföredöme. Tyvärr visar statistiken i stället att Tyskland är en närmast särklassig miljöbov. Det lysande föredömet heter Sverige och så har det varit i fyrtio år.

I söndags larmade nyhetsprogrammen om extremt höga värden av partiklar i centrala Stockholm. Halterna på Hornsgatan var till och med högre än i Peking. Till att börja med svamlades det en del om ovanligt torra gator och dubbdäck, men efter hand rättades åtminstone en del av dumheterna.

Orsaken till partikelhalterna var alltså att vinden hade fört smutsig luft från framför allt Polen, men också Tyskland. Luften trycktes sedan ner över Stockholm, i stället för att fortsätta norrut. Dagen efter, när de meteorologiska förutsättningarna ändrats (och trafiken ökat) sjönk nivåerna med sådär en faktor tio ner till de normala, låga, nivåerna.

Kol är smutsigt
Faktum är att inte ens de polska och tyska bilarna har särskilt mycket med de här importerade utsläppen att göra. Den stora skurken är kol och inte minst kolförbränning i lokala pannor.
För det är lätt att bli ”mörkrädd” när man tittar på hur mycket partiklar en ordinär kolbrasa ger ifrån sig. De stora kolkraftverken har åtminstone elektrostatisk partikeluppsamling, så att utsläppen bara blir stora. De lokala brasorna släpper uppskattningsvis ut uppåt 30 procent av askvikten, och det blir ruggigt mycket aska av brunkol.

Hoppas på Putin
Vi får väl hoppas på den nya gasledningen Nordstream 2 och att Tyskland och Polen kan byta ut åtminstone en del av kolet mot naturgas. Vindkraftverk och solpaneler fungerar tyvärr mest som dyra och fula symbolåtgärder, men naturgasen gör skillnad snabbt.

Om man väljer att säga nej till det som fungerar finns det till slut inte mycket att välja på. Men i alla fall blir väl Putin glad.

Tyskland är miljöbov
Men tillbaka till siffrorna. Som ni vet gillar jag att gräva i statistik för att försöka avgöra vad som gör nytta och vad som är symbolåtgärder eller ”hittepå”. Den här gången har jag grävt vidare i koldioxidutsläpp och industriproduktion och hur jag än gräver framstår ”miljöföredömet” Tyskland som en av största miljöbovarna, medan länder som Storbritannien och Danmark klarar sig förvånansvärt hyfsat. Naturligtvis inte så bra som Sverige, men det kan man kanske inte heller vänta sig. Vi är ju i särklass bäst bland industriländerna när det gäller koldioxidutsläpp per invånare.

1970 var vi medelmåttor
Så har det i och för sig inte alltid varit. 1970 var de svenska utsläppen 35 procent högre än Europagenomsnittet och 30 procent högre än Frankrikes. Vi låg i Europatoppen tillsammans med länder som Storbritannien, Tyskland och Danmark. USA ledde förstås, med 75 procent högre utsläpp.

Men från 1970 har Sverige minskat koldioxidutsläppen per invånare med makalösa 65 procent. Den stora förändringen skedde under sjuttio- och åttiotalet, men också de senaste årtiondena har minskningen fortsatt.

Det egendomliga är att ett land med ett så kallt klimat och så långa transportavstånd kunde lyckas med det här. Tar man dessutom med den svenska energislukande basindustrin blir det ännu märkligare. Enbart gruv- och stålindustrin i Sverige förbrukar faktiskt, med 49 TWh, nästan dubbelt så mycket elektricitet som produceras i hela Danmark.

Hela koldioxidbudgeten
Orsaken är förstås att Sverige använder fossilfri el i stället för fossila bränslen för att driva industrin och värma upp bostäderna. Med en årsproduktion av ca 170 TWh hör Sverige till de länder som producerar och konsumerar i särklass mest el per invånare. Island och Norge har ännu högre elkonsumtion per invånare, men inget annat land har så medvetet använt el för att ersätta alla andra energikällor.

Om man vill trixa lite med siffror kan man säga att ungefär halva den svenska elproduktionen används för export av el och energikrävande råvaror. Jämfört med en internationell elmix sparar det åtminstone 50 miljoner ton koldioxidutsläpp per år åt planeten. Det är mer än de totala svenska koldioxidutsläppen.

Den svenska järn- och stålindustrin står förresten ändå för en ganska stor del av de svenska koldioxidutsläppen. Ännu så länge klarar man inte att göra järn och stål utan kol. Men det finns långt gångna projekt för att antingen byta kolet mot vätgas eller tillverka syntetiskt bränsle av koldioxiden. I bägge fallen innebär det en kraftigt ökad elförbrukning, men det är inget problem så länge kärnkraften finns kvar. Och våra koldioxidutsläpp kan minska ytterligare.

Inga utsläpp från Norge
Norge har betydligt högre koldioxidutsläpp per invånare än Sverige (8,4 ton jämfört med 4,3 ton 2015 enligt Global Carbon Atlas), men med samma siffertrixande hamnar också Norge under nollan. De norska älvarna producerar ca 130 TWh per år och av dem går huvuddelen till energikrävande produktion för export (t ex aluminium och konstgödsel). Det motsvarar runt 10 ton koldioxid per invånare och år.

När Sverige och Norge exporterar fossilfri el, järnmalm, stål, aluminium och konstgödsel ersätter vi kolbaserad produktion i andra länder. Det är faktiskt inget siffertrixande, utan verklig verklighet.

En fjärdedel
Då är det betydligt svårare att ”räkna hem” utsläppen för länder som Tyskland och Danmark. Danmark har visserligen en stor andel vindkraftsel, men räknat per person blir det inte mycket att tala om och definitivt inget som räcker åt någon exportindustri.

Den inhemska elproduktionen låg 2015 på ca 4,8 MWh per invånare (en dryg fjärdedel jämfört med Sverige), varav knappt 2,5 MWh fossilfri el från vindkraften. Det skall jämföras med 17,4 MWh fossilfri el per invånare i Sverige och ca 24 MWh i Norge.

I Tyskland är det lika illa. Elproduktionen ligger på ca 7,3 MWh per invånare, men av det kan bara drygt 40 procent eller 3 MWh per invånare och år klassas som utsläppsfri (kärnkraft, vind, biomassa, sol och vatten i fallande ordning). Andelen stiger inte heller, eftersom kärnkraften (idag ca 16 procent) läggs ner i takt med att vindkraften (idag ca 9 procent) byggs ut.

De två länder som ofta räknas som föregångare inom miljörörelsen har alltså per invånare en fossilfri elproduktion som är mellan en sjättedel och en sjundedel av Sveriges och en åttondel till en tiondel av Norges. I Danmark räcker det ändå ganska hyfsat, eftersom landet har ett ganska varmt klimat och en mycket liten andel energikrävande industri. Men Tyskland sitter fast i ett kolberoende som inte verkar ha något slut.

Danmark lyckas
Danmark har i alla fall lyckats att minska sina koldioxidutsläpp ganska bra, från 9 ton per invånare och år 2010 till 6,2 ton 2015. 2,5 MWh vindkraft per person och år från vindkraften är förmodligen orsaken till mer än halva minskningen (kolkraft ger upp till 1 kg koldioxid per kWh). De kraftiga variationerna i elproduktionen balanseras i första hand med svensk vattenkraft.

Tyskland misslyckades
I Tyskland blev beslutet att lägga ner kärnkraften en effektiv spärr för alla försök att minska utsläppen. Från år 2010 har nivån varit oförändrat hög (ca 10 ton per invånare och år), samtidigt som Europa som helhet minskat med i genomsnitt 12 procent (till 6,9 ton). Från år 2000 till idag har Tyskland minskat sina utsläpp med 10 procent, samtidigt som Storbritannien minskat med 33 procent, Sverige med 31 procent och Frankrike med 25 procent. De europeiska länderna (inklusive Tyskland) minskade med 20 procent.

Behöver kärnkraft
Problemet är förstås att Tyskland har en stor industrisektor, även om den inte är lika inriktad på energikrävande industri som den i Sverige eller Norge. Samtidigt har Tyskland bara tillgång till ca 0,2 MWh vattenkraft per invånare och år, jämfört med 7,5 MWh i Sverige och 24 MWh i Norge.

Det här skulle ganska lätt kunna lösas med en kärnkraftsutbyggnad i klass med Sveriges. Med våra 6,6 MWh per invånare och år (1,2 MWh i Tyskland idag) skulle Tysklands elproduktion i ett slag bli helt fossilfri. Alla kolkraftverk och naturgaskraftverk skulle kunna läggas ner och koldioxidutsläppen skulle minska med bortåt 4 ton per person och år.

Tyskland skulle visserligen inte komma ner i franska eller svenska nivåer, men kanske slå Danmark och Storbritannien. Samtidigt skulle Europagenomsnittet reduceras från 6,9 till 6,5 ton per invånare och år.

Kan alltid drömma
Nåväl, det är lätt att drömma. Vi lär få fortsätta att hosta (och dö) av partiklarna från de tyska och polska kolkraftverken, värmeverken och kolpannorna. Kraftverkens och värmeverkens höga skorstenar skickar ju de här partiklarna på export i en helt annan omfattning än partiklarna från de tyska fordonen. Men vad gör man inte för att slippa den hemska tyska kärnkraften.

Tyvärr ser det väl ut som om kärnkraften lever farligt i Sverige också. Det är extra tråkigt, nu när järn- och stålindustrin ser ut att kunna skifta helt från kol till el. Varje ton järn och stål som tas från Sverige i stället för Kina är en vinst för miljön.

Men i Sverige (och i Tyskland) ”smäller” kärnkraftsnedläggningar väldigt mycket högre än förbättrad miljö. Åtminstone för miljörörelsen.

Kanske inte så där fantastiskt logiskt.

6 Responses to “Bra på demokrati, men dålig på miljö”

  1. Intressant och tänkvärt som vanligt.

    En liten hårklyveridetalj är att el inte är en energikälla som det står i texten, utan en energibärare. Jag tvivlar iofs inte på att du är helt klar över skillnaden, men rätt får gärna vara rätt.

  2. Bra artikel Göte.
    Jag har också konstaterat att miljöarbetet inte drivs av 100% logik, Man kan bara titta på att man försöker lägga ned kärnkraften samtidigt som man vill byta ut olja och kol mot el.
    Bilar vill man skall förvandlas till elbilar i framtiden => ger märkbart ökad elkonsumtion. Sedan kom du med en annat bra exempel där gruv och stålindustri försöker bli av med kolet vilket också leder till högre elkonsumtion. Som ingenjör har jag väldigt svårt att förstå hur planen ser ut för att lösa detta på ett miljövänligt sätt. Vind och sol löser inte toppeffektsbehovet. Men reservkraftsverk som drivs med olja och kol skulle kunna lösa toppeffektsbehovet. Är det planen?

  3. Titta på ”www.electricitymap.org”.

  4. ”Andelen stiger inte heller, eftersom kärnkraften (idag ca 16 procent) läggs ner i takt med att vindkraften (idag ca 9 procent) byggs ut.”

    16 och 9 procent stämmer inte. Det gällde kanske 2014?
    Vind passerar uran nu. De ligger på 14–15 procent vardera.

    REF: https://www.energy-charts.de/energy.htm

  5. Ledsen Göte!
    Det känns trist (och väldigt ovanligt) att behöva korrigera Dig, men våra hus värms inte med el i någon större utsträckning. Av de 85 TWh som används för värme och varmvatten är bara 15 TWh burna av el.
    Inte heller inom industrin dominerar elen – den står för 36 %, ungefär lika mycket som biobränslenas andel.

  6. Rafael, ställde du dig inte frågan hur mycket värme som 15 TWh el producerade? Eftersom den största andelen går till värmepumpar så kanske man får ut 4 ggr mer vilket ger 60 TWh. Det närmar sig hälften av det totala uppvärmningsbehovet.