Kretslopp med mänsklig inblandning

Kretslopp och ekosystem är vackra ord, men det blir lite märkligt om vi inte tillåter människan att vara en del av dem. Att göra fattiga länder rika genom att förädla råvaror kan ses som ett modernt kretslopp. Och att minska bestånden av skarv och säl är ett effektivt sätt att förbättra ekosystemet i Östersjön. För att inte tala om de ekosystem vi kan skapa om vi bara har tillgång till fossilfri elektricitet.

Jag tittade härom veckan på en del föredrag från Östersjökonferensen. Inget tjusigt och superanimerat vetenskapsprogram, utan bara en TV-kamera som filmade föredragen ”rakt upp och ner”.

Ett av föredragen handlade om samspelet mellan växter och djur nära kusten och slog fast hur viktigt det är att ha tillräckligt många och stora rovfiskar i näringskedjan. I närheten av land, där övergödningen startar, handlar det framför allt om abborre och gädda. Rovfiskarna äter småfisk (främst spigg), som i sin tur äter de kräftdjur som äter de snabbväxande alger som blivit så vanliga på senare år. De snabbväxande trådalgerna gör ett viktigt arbete i att ta upp näringsämnen, men måste hela tiden ”betas av” för att inte kväva andra organismer och orsaka problem.

Med för små bestånd av rovfisk blir det för mycket småfisk som äter kräftdjur. Trådalgerna blir inte uppätna, havet kan inte ta upp tillräckligt mycket näringsämnen och övergödningen är ett faktum. Att öka mängden rovfiskar är ett effektivare sätt att hindra övergödningen än att minska utsläpp av näringsämnen från lantbruk och avlopp.

Skarv och säl
Allt det här är förstås tämligen grundläggande ekologi, men föredragshållaren (från SLU) visade också en del verkliga data på orsaken till abborrbristen. Där hamnade storskarven på en ohotad topplats, följd av sälen en bit ner. Sportfiskarna kom på en tredjeplats, men långt efter de två ”vinnarna”. Yrkesfiskarnas inverkan var marginell.

Yrkesfiskarna har säkert en större inverkan när vi kommer till torskfiske på djupare vatten, men här talar vi om övergödning av strandnära områden. Alla de drakoniska åtgärder som sätts in för att minska läckage från jordbruk, fritidsbåtar och villor bleknar i jämförelse med ökningen av skarv och säl.

Det här är information som man annars bara hör från yrkesfiskare och som brukar avfärdas med en fnysning av miljöorganisationer. I Wikipedia kan man till exempel läsa om skarven att: ”Studier har dock visat att arten har liten effekt på fiskbestånd och minskade fiskpopulationer har inte kunnat observeras där storskarvar nyetablerat sig”.

Skulle man då kunna minska övergödningen i Östersjön genom att hålla ner beståndet av skarv och säl? Ja, tydligen skulle det vara den enskilt effektivaste åtgärd som går att göra. Men varje gång frågan kommer upp stoppas den av diverse miljöorganisationer. Sälar är ju så gulliga och skarvar är ”naturliga”. Om sanningen är obehaglig är det bäst att förneka den.

Anpassad information
I Sverige och i världen är det inte bara miljörörelsen som har en lång tradition av att agera efter ”hjärtat” och lämna ”hjärnan” hemma. Alltför ofta är det bara professor Hans Rosling som använder statistik och kalkyler i debatter. Han brukar tala om behovet av att använda både hjärta och hjärna och om att inte dölja, förfalska och förvrida information bara för att det är för en ”god sak”.

Ett bra exempel på det här såg vi härom veckan, när vetenskapstidningen The Lancet publicerade uppenbart felaktiga data om mödradödligheten i världen. Författarna påstod att större delen av mödradödligheten berodde på flyktingläger och flyktingsituationer. Informationen passade in i debatten och användes omedelbart av FN. Den ende som reagerade var Hans Rosling, som med en enkel överslagsberäkning kunde visa att siffrorna var orimliga.

Men inom alldeles för många områden finns det ingen som Hans Rosling. Det finns ingen som har en egen ställning som är så stark att han eller hon vågar utmana sådant som låter bra, men som är sakligt felaktigt. Det här ser vi hela tiden och det leder till en ”putifiering” av debatten. Det spelar ingen roll om något är korrekt eller felaktigt, så länge det passar in i en tänkt utveckling mot ett önskvärt mål. George Orwell drog för övrigt det här till sin spets i boken 1984 (”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka”).

Fåniga talesätt
För sanningen är ju trots allt att det ganska ofta finns sanningar. Det gamla talesättet om att ”sanningen ligger någonstans mittemellan” punkterades effektivt av Tage Danielsson i sin excellenta bok Grallimatik: ”Jaja, du påstår att Köpenhamn ligger i Danmark och jag påstår att Köpenhamn ligger i Norge. Sanningen ligger väl som vanligt någonstans mitt emellan”.

På samma sätt är det gamla uttrycket ”det är aldrig ens fel när två träter” väldigt ofta totalt felaktigt. Men någonstans i den svenska folksjälen finns ändå en vilja att tro att den som blivit överfallen på något sätt har en viss skuld till det som hände.

Mänskliga ekosystem
Om vi tar en titt på dagens ekodebatt hittar vi en mängd märkligheter. Inte minst är det konstigt att fattiga människor så sällan tillåts att ta plats i ekosystemet.

Vi kan till exempel slå fast att textilindustrin har en stor inverkan på fattiga länders utveckling. Att arbeta med bomullsodling, textilproduktion och tillverkning av kläder innebär väldigt ofta det första steget på vägen mot ett industriellt samhälle och ett stort steg från fattigdom till relativt välstånd.

I dagens mediadebatt ligger all fokus på återanvändning och ekologi. Det bästa, enligt väldigt många debattörer, vore om vi kunde sluta att använda ny bomull och i stället återanvände befintliga plagg och befintliga material. Det skulle spara vatten och på något märkligt sätt förhindra världssvälten.

I verkligheten skulle i stället de fattiga bli betydligt fattigare. Massor av människor lever i näringskedjan från bomullsodling till klädbutiker. I stället för att göra fattiga barnarbetare glada skulle resultatet bli svält och armod. Påtvingad arbetslöshet är inget bra recept för lycka.

Men vi skulle åtminstone minska vattenanvändningen och frigöra åkermark – eller?

Jovars, men färskvatten är faktiskt inte någon ändlig resurs, även om det ofta låter så. Avsaltning fungerar till exempel utmärkt och med mer vatten finns det också gigantiska odlingsbara områden. Att stoppa bomullsanvändningen för att spara vatten är lite som att stoppa användningen av stål för att spara Englands skogar (ny stålteknik löste det problemet för ganska länge sedan).

Förädling
Märkligt nog verkar dagens miljörörelse se förädling som något enbart negativt och energikrävande i stället för något som skapar välstånd. Man räknar samman alla förädlingssteg i vatten- och energiförbrukning och glömmer helt att det faktiskt är i förädlingen som människor arbetar och tjänar sitt dagliga levebröd.

Ur miljösynpunkt är det förstås bra om vi kan utgå från naturliga råvaror som trä, bomull, sten och annat som naturen har vant sig vid att bryta ner och dessutom använda så lite gifter och kemikalier som möjligt. Då kan man se köpet av ett klädesplagg som ett praktiskt sätt att göra sig själv gladare och den fattiga delen av världen rikare.

Om vi sedan väljer att återanvända eller elda upp slutresultatet för att återvinna värmeinnehållet – tja det spelar faktiskt inte så himla stor roll. De 13 eller 15 kg textilier som kastas per person och år är bara ett naturligt sista steg i en lång och värdeskapande förädlingskedja. Under förädlingen har det visserligen avgetts motsvarande 200 kg koldioxid (motsvarar 150 mils bilkörning), men det är inte särskilt mycket i förhållande till det värde som skapats bland arbetare och företagare. Ny teknik pressar dessutom resursåtgången i förädlingskedjan och skapar ännu mera välstånd.

Samma sak gäller möbler. Vägen från skog till vedpanna tar vägen över ett antal värdeskapande förädlingssteg. Att se det som något negativt är bara konstigt. Till slut hamnar förmodligen möblerna i ett värmeverk och får samma slut som den ved som går raka spåret. Inget märkligt med det.

Jag kan i för sig inte påstå att jag lever som jag lär och jag kastar definitivt inte några 15 kg textilier per år. Men jag inbillar mig heller inte att jag är en godare människa för det.

Energi i förädlingsprocesser
Att elda ved, kläder, kol eller olja innebär att man släpper ut koldioxid. Samma sak gäller ståltillverkning och cementtillverkning. Koldioxid framställs ofta som någon form av gift som borde slutförvaras.

Men koldioxidmolekylen består bara av en kolatom och två syreatomer – två av de vanligaste och mest livsnödvändiga grundämnena som finns. Med hjälp av lite energi går det alldeles utmärkt att använda koldioxiden för att skapa andra användbara produkter. Forskare från Luleå tekniska universitet demonstrerar det just nu i ett projekt hos SSAB.

Samma sak gäller väldigt mycket annat. Två av de vanligaste fartygslasterna var en gång i tiden is och guano (fågelskit). Isen bröts vintertid på New Englands sjöar, lagrades och användes sedan för att kyla mat. Guano fanns på öar med stora fågelpopulationer och användes som gödsel i jordbruket.

Idag plockar vi kväve direkt ur luften för att tillverka konstgödsel och isen tillverkas lokalt med hjälp av frysaggregat. I bägge fallen krävs en hel del elenergi, men egentligen inget annat.

Faktum är att man kan omvandla väldigt mycket till något annat om man bara har tillgång till elektricitet. Den som kan producera elektricitet på ett tillförlitligt och billigt sätt kan åstadkomma många fantastiska saker.

El i kretsloppet
Tyvärr produceras större delen av världens elektricitet i kolkraftverk och det gör de flesta processer av den här typen meningslösa. Kolkraftverket släpper förmodligen ut två kilo koldioxid för att generera energin som krävs för att omvandla ett kilo koldioxid till användbara råvaror och då blir det hela bara fånigt.

I Sverige och Norge är situationen annorlunda, eftersom vi producerar el utan koldioxidutsläpp. Med vattenkraft och kärnkraft går det att göra lite vad som helst.

Och här har vi ytterligare en intressant ekodebatt. Om vi återigen tillåter människan att vara med i kretsloppet ser vi hur viktig tillgången på stabil och billig elenergi är. Det gäller speciellt utanför storstäderna.

Ta till exempel ett av de nyaste exemplen. Facebooks serverhallar i Luleå förbrukar ca 1 TWh per år. Tillgången på billig och miljövänlig el, en stabil berggrund och ett svalt klimat gör att många andra sneglar på Facebook och planerar egna installationer. Det finns bedömare som tror på en mångdubbling av antalet serverhallar på ganska kort tid.

Att spara el och vatten låter kanske bra, men bara under förutsättning att vi vägrar att använda teknik som faktiskt existerar. Och det verkar i sin tur inte särskilt listigt.

2 Responses to “Kretslopp med mänsklig inblandning”

  1. Som vanligt tycks våra åsikter stämma överens, tack för det, Göte!
    Uppsats…?

  2. Bra kompletteringsläsning i Naturkunskap för elever i gymnasiet.
    Artikeln borde sparas tills fler hinner ta del av informationen och smälta dess innebörd.
    Bra förklarat…