50 år av dåliga skolbeslut

För 50 år sedan var det lättare för barn från arbetarklassen att hävda sig i skolan än vad det är idag. Kunskapsnivån på gymnasienivå var högre, betygsinflationen var låg och den elev som kommit på kant med sin lärare var inte utlämnad till godtyckliga betyg. Samtidigt var arbetssituationen för lärarna betydligt bättre. Vad är det egentligen som hänt sedan sextiotalet?

På 1960-talet infördes grundskolan i Sverige och gymnasieskolan reformerades. Under de följande 50 åren har vi sett en rad stora reformer som lett fram till dagens skolsystem (och dagens skolresultat). Kanske det är dags att på allvar fundera över vad som hände och framför allt vad som gick fel. Så här i efterskott ser det ju faktiskt ut som om väldigt mycket blev galet.

Arbetarbarn och invandrarbarn
En av anledningarna till att Sverige utvecklades så positivt under 1900-talet var att barn ”med läshuvud” från arbetarklassen fick möjlighet att ta sig vidare till högre utbildningar. Den lilla privilegierade grupp som tidigare haft ensamrätt till utbildning fick konkurrens av massor av nya förmågor.

Naturligtvis var inte arbetarbarnen smartare än de mera privilegierade barnen, men det fanns väldigt många fler arbetarbarn än privilegierade barn. Resultatet blev en explosion av välutbildade ungdomar, som tog plats i den växande svenska industrin. Det hela var inte alltid lätt för arbetarbarnen, men en snabb titt på bakgrunden hos förra generationens företagsledare visar att många tog sig hela vägen till toppen.

Verktyget för att ta sig fram var enkelt. Den gamla skolan hade terminsbetyg redan från första klass, kombinerat med examination i två steg (realexamen och studentexamen). Systemet visade tidigt vilka som hade vilja och förutsättningar att läsa vidare. Det ligger mycket bakom uttrycket, ”betyg är den fattige studentens bästa vän”.

Examen hindrar inflation
Att kombinera terminsbetyg med en examen (realexamen och studentexamen) innebar en minskad risk för betygsinflation. Utomstående censorer fanns med vid examen och kunde upptäcka elever som fått omotiverat låga eller höga betyg.

Systemet innebar också att lärarna i praktiken inte var så enväldiga som idag. Dagens betyg kan ju inte överklagas och en elev som kommit på kant med en lärare har problem. Dagens ”envälde” innebär dessutom en stor press på lärarna, där både skolor (som vill se fler godkända elever) och föräldrar (som vill ha bra betyg för sina barn) kan utöva påtryckning. Ett klart riskabelt system.

Ordning
Den gamla skolan lade stor vikt vid ordning och uppförande. Det här har hånats under lång tid och filmen Hets (regisserad av Alf Sjöberg och med manus av Ingmar Bergman) brukar ses som typexempel på den gamla pluggskolan. Stig Järrels karaktär ”Caligula” är något av det elakaste man kan tänka sig.

Idag är det många som vill ha en skola med bättre ordning, men ingen vill ha tillbaks trettio- och fyrtiotalets kadaverdisciplin. Så skulle det heller aldrig ha blivit om skolan förblivit ”vid det gamla”. Det är bara att se på Finland, som valde att hålla kvar det befintliga systemet.

Allt ändrades
Med grundskola och gymnasiereform försvann alla examenstillfällen. Sextiotalet innebar en omvälvning av skolan i grunden. Många av idéerna hämtades märkligt nog från DDR.

För att undvika betygsinflation infördes det relativa betygssystemet, där betygen fördelade enligt en normalfördelningskurva. Sällan har väl ett system blivit så utskällt och missförstått.

Tanken var förstås att normalfördelningen skulle gälla över hela riket och inte per skola eller klass. Det hela skulle normaliseras med hjälp av centrala prov, men det relativa betygssystemet sågs alltid som orättvist och tvivelaktigt. Det var förmodligen också en av orsakerna till att propagandan för avskaffade betyg kunde få ett så starkt genomslag.

Min egen skolgång kom i stort sett att präglas av den nya skolan. Jag hann med tre klasser i folkskolan (vi var ganska sena med förändringar på Tjörn), men sedan gällde det nya. Mina äldre bröder utsattes däremot både för realexamen och studentexamen och fick utan tvekan en betydligt mycket bättre utbildning än den jag fick.

Bort med betygen
Sextiotalets grundskola testade en hel del nya metoder. Den märkligaste var kanske att göra mängdläran till absolut grundpelare för matematiken. Tack och lov vägrade mina lärare att ta det här steget fullt ut, men många skolor följdes rekommendationerna. Det förstörde effektivt matematikintresset hos massor av elever.

Men den stora katastrofen inleddes nog ändå med kraven på att betygen skulle bort. På något egendomligt sätt hade vänstern i Sverige övertygats om att det här var en bra idé. Alla gamla sanningar om betygen som den fattiges vän försvann och plötsligt var den betygsfria skolan något att slåss för.

Märkligt nog fick aktivisterna i stor utsträckning som de ville ha det. Från att skolan haft terminsbetyg från första klass flyttades första betygstillfället successivt uppåt. Till slut fanns bara fyra betygstillfällen i grundskolan och första gången eleverna fick ett betyg var i åttonde klass.

Det relativa betygssystemet ersattes 1994 med målrelaterade betyg i bara fyra steg. Det gjorde inte saken bättre.

Kommunerna tog över
Kommunerna hade i och för sig redan tidigare ett hyfsat stort ansvar för delar av skolan, men 1989 klubbade Göran Persson igenom beslutet om en kommunalisering, där kommunerna tog över helt. I mångt och mycket blev det avgörande, inte minst för läraryrkets sänkta status.

Det var svårt att se några bra argument för kommunaliseringen och historien visar mycket riktigt att resultatet blev uselt. Idag propagerar en del politiker för ett återförstatligande, men som vanligt är det lättare att förstöra än att bygga upp.

Diskussionerna om friskolor framstår förresten som ganska lustiga i jämförelse med kommunaliseringen. 1995 gick färre än fem procent av grundskoleeleverna i friskolor och efter 20 år har den siffran ökat till 17 procent. Gymnasieskolan gick under samma period från 11 till 34 procent. Den här omställningen har varit svår nog.

Men det är förstås ingenting mot kommunaliseringen och där infördes förändringen mer eller mindre ”över natten”. Det blev också riktigt dåligt.

Bakåtsträvare?
Det är lätt att klaga på förändringar och det är lätt att bli kallad bakåtsträvare. Men sällan har vi väl sett något så misslyckat som skolpolitiken de senaste 50 åren.

I stället för att utgå från allt det som var bra i skolan och ändra det som var dåligt, valde man att vända upp och ner på allt och börja om från början. När det nya sedan inte fungerade som tänkt ändrade man en gång till och ställde till det ännu värre.

Idag har vi lärare med en svag ställning när det gäller disciplin och kontakt med föräldrar, men diktatoriska befogenheter när det gäller att sätta betyg som avgör elevers framtid. Det innebär bland annat onödiga risker för illegal påverkan.

Bättre disciplin, tidiga betyg och återkommande objektiva prov är väl några grundläggande vägar att nå bättre resultat. Men någon form av examen av samma typ som gamla studentexamen skulle förmodligen vara bra, både för lärare och elever. Alltså lite mer av det som fanns i skolan före min tid.

Betygens vara eller inte vara har debatterats hett sedan sextiotalet. Många av de som var med och avskaffade betygen finns nu i ledande ställning i skolvärlden, så frågan rör sig i stor utsträckning på ”minerad mark”. I ett radioprogram förra året diskuterades en analys som kom fram till att man varken kunde säga bu eller bä. Det enda man med absolut säkerhet kunde säga var att tidiga betyg var bra för barn från arbetarklass och barn från invandrarfamiljer.

För min del tycker jag nog att det argumentet räcker mer än väl.

4 Responses to “50 år av dåliga skolbeslut”

  1. En utmärkt analys över skolans förfall.
    De i grunden skyldiga är naturligtvis, som alltid, väljarna, som år efter år valt socialistregeringar.

  2. Det mest korkade var beslutet att flytta betygsdebut till åttonde klass. Exakt till tiden när ungdomen upplever sina problem med utveckling som hårdast!
    Alla vet ju att i lågstadiet, upp till femte klass, är barnen mest duktiga med att klara skolans utmaningar.

  3. Enligt min åsikt började förfallet när skolan POLITISERADES i och med grundskolereformen på 60-talet…

  4. Jag är ett resultat av den gamla skolan, betyg f r om 1.a klass. till studentexamen med censorer och hela paketet.
    Har jag fått självmordstankar, kastat sten på polisen eller skjutit några lärare pga detta ? Inte alls.
    Jag var intressearad av skolan och blev j-t irriterad när några lowlife i klassen skulle visa hur coola ( det ordet fanns inte då) de var och kastade vitsar och snackade på lektionerna.
    Efteråt har jag förstått det förmodligen berodde på någon form av koncentrationssvårigheter hos dessa elever..
    De först tre åren(?) under min skoltid var t o m aga tillåten örfil nån gång och pekpinne på händerna jodå..
    Såvitt jag vet, ingen tog någon större skada.
    Respekt för läraren, det hade man, även om en del, främst kvinnliga, nog hade lite problem med sin auktoritet i klassen, bland dem hittade jag också de sämsta lärarexemplaren, men även några synnerligen framstående, en av dessa förutspådde Europas framtid ( främst muslimernas intåg) helt körrekt, det var ändå i början av 60-talet!

    Som andra redan nämnt politiseringen, borttagandet av betygen och uppskjutandet av betygpremiären är nog det som påverkat skolan mest – åt fel håll..