Kläder brinner bra

Varje svensk kastar åtta kilo kläder per år. Det kablades i julas ut som en fasansfull nyhet som kräver omedelbara åtgärder.

Men vi skulle lika gärna kunna säga att svenskarna tar sitt ansvar och ägnar sig åt praktisk U-hjälp. Genom att skapa arbete i länder som Bangladesh och Kambodja lyfts människor ur fattigdom. Åtta kilo textilier ger dessutom sådär 40 kWh värme. Inte så mycket kanske, men tillräckligt för att värma upp tre badkar. Och väldigt mycket mer än den dryga deciliter olja (1 kWh) som gick åt för att frakta kläderna i container från Fjärran Östern till Sverige.

Två sidor
Jag har en ovana att alltid försöka vrida och vända på problem. Det är hemskt irriterande för omgivningen, men själv tycker jag att det är kul. När ”alla” är överens om att lokalproducerad biff är miljövänligast kan jag till exempel inte låta bli att räkna på miljöeffekterna av att importera biff från Argentina. Och när ”alla” är överens om att bojkotta kläder från lågprisländer kan jag inte låta bli att titta på vilken effekt ett sådant beslut faktiskt skulle få. Och jag gissar att många som läser min spalt har sett kalkyler om vindkraft, solenergi och bilar. Allmängiltiga ”sanningar” är sällan så sanna som de verkar.

Fattiga blir mindre fattiga
Men låt oss börja med kläder. Miljörörelsen och en rad rättviseförespråkare propagerar för lokalt producerade kläder och ökad återanvändning i form av hyrda kläder, klädpooler, begagnatmarknader etc. Det skall leda till ett hållbart samhälle med mindre transporter, minskat underbetalt barnarbete och minskade utsläpp av miljöfarliga ämnen. Helst skall alla textilarbetare i länder som Bangladesh och Kambodja ha svenska industriarbetarlöner.

Problemet är bara att godheten som så ofta blir en förtäckt ondska. I stort sett alla undersökningar visar att vägen ur fattigdom går via industriarbete, inte U-hjälp. Angus Deaton, 2015 års nobelpristagare i ekonomi, är bara en i raden av ekonomer som hävdar att U-hjälp alltför ofta gör mer skada än nytta. Den tenderar att skapa rika makthierarkier, vars enda mål är att med hjälp av pengarna skapa en egen maktbas. Exemplen är otaliga.

Samma sak gäller kraven på ”likalön”. Det låter kanske bra, men det är lätt att inse att fattiga länder (till att börja med) bara kan konkurrera med rika länder genom att ha ett lägre pris. Om företagen tvingas att avlöna sina arbetare på samma nivå som i rika länder skulle den sämre produktiviteten och sämre kvaliteten innebära att dåliga produkter skulle behöva säljas till ett löjligt högt pris. Det fungerar naturligtvis inte.

Från utsugning till medelklass
Låglöneindustrier och låglöneprodukter har redan lyft en stor del av världen ur fattigdom, speciellt i Asien. Den normala gången är att industrier som producerar tekniskt okomplicerade lågprisprodukter startar fabriker och anställer massor av okvalificerad arbetskraft till usla löner. Det brukar kallas utsugning.

Efter hand ökar både kompetens och lönekrav. Nya företag med större behov av teknisk kompetens lockar över de allt mera produktiva och kompetenta arbetarna med hjälp av högre löner och bättre arbetsförhållanden. Om det finns en fungerande regering och någotsånär välfungerande institutioner kommer nu utbildning och infrastruktur att förbättras snabbt och allt mer avancerade företag flyttar till landet.

De extrema lågprisföretagen brukar i det här läget finna för gott att flytta till nästa land. Vänsterpolitiker brukar likna det vid Egyptens gräshoppor, men skillnaden är att företagen lämnar efter sig en minskad fattigdom i stället för ödelagda länder.

Ingen skall inbilla sig att lågprisföretagen gör det här av godhet. Allt handlar om att tjäna pengar och kunna konkurrera på den globala marknaden. Men de onda kapitalisternas utsugning brukar leda till bra mycket bättre resultat än de goda människornas välvilja. Irriterande, men sant.

Lågprisföretagens agerande leder naturligtvis ofta till miljöproblem och hälsoproblem. Men det är problem som kan kontrolleras, åtminstone i viss mån, via internationella lagar. En massiv bojkott skulle däremot garanterat få fattiga att stanna kvar i fattigdom.

Billig frakt med små utsläpp
På senare år har klimathotet lyfts fram som ett viktigt argument för att producera lokalt i stället för att importera från fjärran länder. Märkligt nog är det få som synar det argumentet och visar hur ihåligt det faktiskt är.

För det handlar nästan alltid om produkter som fraktas med containerfartyg och det är ett förbluffande energieffektivt sätt att transportera. I min spalt ” Jättefartyg revolutionerar transporter” visar jag hur energieffektiva de här jättefartygen faktiskt är. Att frakta ett kilo kläder tusen mil ”kostar” bara 11 gram olja och genererar bara 30 gram koldioxid. Det är ungefär lika mycket som att frakta samma mängd med långtradare från Malmö till Stockholm.

Den billiga och energisnåla containertrafiken har i praktiken gjort det ointressant var i världen något produceras. Bara när det krävs flygfrakt blir avståndet en viktig parameter. Om ett par veckors restid är acceptabelt (och det är det nästan alltid) spelar det mindre roll om man producerar i Thailand eller Flen.

Frihandel
För den svenska TEKO-industrin innebar frihandel och lågprisproduktion en katastrof redan på sextiotalet. Efter hand har de flesta andra industrigrenar utsatts för samma konkurrenstryck. Att producera lågprisvaror i en industri baserad på okvalificerat arbete är helt enkelt omöjligt i ett land som Sverige.

Ändå har frihandeln varit den enskilt mest lyckade faktorn för både den rika världen och den fattiga världen. De rika länderna har blivit ännu rikare genom att ställa om sig till mera kvalificerad produktion och de fattiga länderna har blivit otroligt mycket mindre fattiga. Länder som Sydkorea och Taiwan har tagit sig hela vägen upp till toppen och länder som Kina är på god väg.

Inom elektronikindustrin har vi ”som vanligt” fått se den här utvecklingen i full skala. Elektronikindustrin är ju i grunden en global verksamhet i snabb förändring och politikerna brukar sällan hinna med att reglera innan övergången redan är ett faktum.

Men inte ens för elektronikproduktion är det självklart med utflyttning till lågprisländer. Vi såg förra veckan hur Volvo valde att producera elektroniken till de nya självkörande bilarna i Göteborg (okej då – Mölndal). Det finns gott om argument för lokal produktion, utan att man skall behöva ta till brösttoner om klimathot.

Praktiskt bistånd
Och vad är då slutsatsen? Tja, den som gillar att köpa begagnade kläder skall naturligtvis göra det, men blanda inte in klimat och godhet. Att fylla varukorgen på H&M, Lindex eller Gekås är inget dåligt sätt att lyfta fattiga länder ur fattigdom och att dumpa omoderna eller slitna kläder på ”brännbart” är helt OK. De brinner bra.

Som vanligt får jag väl erkänna att jag inte lever som jag lär, men jag skryter i alla fall inte över mitt minimala klädkonto (Levis 501 funkar lika bra idag som på sjuttiotalet). Men jag blir lite trött av ideliga hållbarhetsargument utan vettig underbyggnad. Allt får inte bli symbolfrågor, det måste finnas en verklighet också.

Jag ser förresten till min glädje att kärnkraftsdebatten har tagit fart igen. Jag återkommer i ämnet.

6 Responses to “Kläder brinner bra”

  1. Lysande Göte.
    Nu har jag fått massor av argument att diskutera med, mot min svägersta som hela tiden kör med återvinning, lokalproducerat och vindkraft är det enda som kan rädda världen.
    Kjell

  2. Hej Göte!
    Tack för dina, som vanligt, mycket intressanta och läsvärda reflektioner.
    Jag gillar verkligen ditt sätt att vända och vrida på saker och se det ur ett annat perspektiv.
    Har dock en liten invändning mot att bränna upp kläder. Man har konstaterat att det är stor risk att det blir bomullsbrist i världen inom en ganska snar framtid. Bomullsodling kräver speciella förutsättningar, som endast finns på några begränsade plaster i världen, vilket gör att odlingsbar yta inte kan ökas ytterligare. Därför är det viktigt att börja med återvinning av kläder och inte elda upp ”dyrbar” bomull. Det forskas en del på detta,inte minst i Sverige, att hitta bra metoder för att ta tillvara på bomullen.
    För visst vill vi väl inte ha tillbaks de gamla nylonskjortorna igen 🙂

  3. Åke har en mycket bra kommentar. Alla lösningar som handlar om förbränning som ultimat lösning på det vi ratar är inget annat än en planetär utarmning. Att omvandla fungerande material till dess absolut lägsta förädlingsgrad (aska) dränerar jorden långsiktigt på dess tillgångar

    Därför är förbränning ett mycket allvarligt feltänk i alla sammanhang. Återvinning måste tillämpas så långt det bara går. Inte från ett ekonomiskt perspektiv (typisk mänskligt egotänk) utan från en planetär existens

  4. ….jag kanske är ute och cyklar, men jag har blivit rekommenderad att använda just aska för att göda gräsmattan… den sägs innehålla en massa nyttigheter för att det ska växa bättre… vem vet man kanske kan öka jorden produktivitet med det också?

  5. Inget går upp mot en skjorta i charmeusenylon. Varmt på sommaren och kallt på vintern.

    Men ärligt talat, En eventuell bomullsbrist kommer att driva upp priserna och göra till exempel växthusodling av bomull lönsam. Rayon, viskos, modal eller vad man nu vill kalla olika typer av cellulosafibrer är också fullt gångbara, finns i oändlig kvantitet och ger utmärkta textiler (Konsum hade till exempel för många år sedan en utmärkt serie plagg i modal). Det finns ingen brist på vettiga fibermaterial i världen.
    Visst kan man tänka sig återvinning av bomullsfibrer, men det är knappast aktuellt idag. Om någon kan göra det lönsamt är det bara att gratulera. Fram tills dess är förbränning ett vettigt sätt att åtminstone återvinna energin.

    Och så det där med planetär utarmning. För planeten finns det ingen signifikant skillnad mellan att elda kläder, möbler och andra förädlade prylar jämfört med att elda ved eller andra växtdelar. Eller för den delen att låta växterna multna ner i ett naturligt kretslopp. För människorna på jorden är däremot skillnaden gigantisk. Varje förädlingssteg genererar arbete och välstånd och produkterna skänker förhoppningsvis glädje åt ägarna. När det till slut är dags att återvinna (elda upp) sluts kretsloppet.

    Så länge vi pratar om naturmaterial som trä och växtfibrer är det här synsättet fullständigt okomplicerat. Man kan som sagt betrakta det hela som ett ganska fantastiskt kretslopp, både ur miljösynpunkt och ekonomisk synpunkt. Och fattiga länder blir mindre fattiga.
    /göte

  6. Bravo Göte!

    Som vanligt en mycket bra och väl recercherad uppsats som vågar ta i tu med det ”politisk korrekta”. Dina artiklar borde tillkomma en större publik än Elektronik i Nordens läsare. Jag kunde t.ex. rekommendera Teknisk Ukeblad, Norges största ingeniørtidning.