Självklart med körkort

Studiemedel till körkort – ingen dum idé. Den som söker jobb idag och inte har körkort ligger väldigt mycket sämre till än den som både har körkort och körrutin. Men hur Löfvén och Socialdemokraterna skall få igenom sitt förslag i koalition med Miljöpartiet har jag svårt att förstå.

Och vid det här laget är jag ordentligt trött på uttrycket ”kan bara sänka skatten” och ”självfallet”. Att sänka skatter är faktiskt något av det svåraste som finns och väldigt få saker är självklara.

Valet närmar sig med stormsteg och för en gångs skull tänkte jag ta en titt på ett och annat som har sagts. Till att börja med vill jag ge en eloge till Stefan Löfvén för hans förslag om att göra det möjligt att skaffa körkort med studiemedel.

För här har vi ett verkligt problem. Ungdomsarbetslösheten är stor, samtidigt som allt fler jobb kräver körkort. Det gäller ett ökande antal jobb inom kollektivtrafiken, men också vårdjobb, servicejobb, säljjobb och många andra. Att kunna köra bil är en basfärdighet.

Tyvärr väljer allt fler ungdomar att vänta med att ta körkort. Utbildningen är dyr, plus att det finns en ”allmänt grön” tanke om att bilar är onda. Resultatet är att de körkortslösa ungdomarna inte ens får komma till en jobbintervju.

Faktum är att jag själv en gång i tiden höll på att gå i den här fällan. Jag cyklade överallt under studietiden (som mest flera hundra mil på ett år) och brydde mig inte om körkort. Så när det var dags för jobbintervju var det bara att erkänna faktum. Som tur var litade min blivande chef på att jag skulle fixa körkortet över sommaren och anställde mig ändå. När jag hämtade ut min nya tjänstebil i Akalla var det faktiskt första gången jag körde ensam, utan körlärare eller körkortskontrollant.

Idag är det här en kul historia, men absolut inget jag kan rekommendera. Det finns ingen som helst anledning att ställa sig längst bak i jobbsökarkön bara för att man saknar körkort.

Tyvärr lär Löfvén knappast få gehör hos sina tänkta koalitionspartners. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har en kraftigt negativ inställning till bilar och vill knappast bidra till något som kan tänkas öka bilismen. Även om det skulle minska ungdomsarbetslösheten.

Statligt anställda
Då blir det kanske lättare för Löfvén att få igenom ett annat förslag för att minska ungdomsarbetslösheten. Det handlar om att anställa ungdomar ett år som praktikanter med fullt lönebidrag i statliga och kommunala företag. Arbetslösa blir i en handvändning heltidsanställda (åtminstone i statistiken). Och ”alla” vet väl att jobb inom ”vård och omsorg” kan skötas av vem som helst.

Nu fungerar det knappast på det viset. Vårdjobb, precis som alla andra jobb, kräver kompetens och arbetsvilja och inget vårdhem eller skola har råd att ta sig an personal som inte är motiverad. Risken är alldeles för stor att belastningen på befintlig personal ökar och att produktiviteten rasar.

Det här med statlig anställning av arbetslösa har testats många gånger tidigare, men det räcker att kasta ett öga på gamla östblocket eller statliga verksamheter i länder som Grekland för att se riskerna. Att ”skapa arbete” genom att låta staten anställa arbetslösa är dyrt och riskabelt.

Bara sänka skatten?
Och så var det det här med skatten. I varje valdebatt i år har vi hört argumentet: ”våra motståndare har bara lyckats att sänka skatten”. Som om det skulle vore vara enkelt att sänka skatten.
Återigen – alla som har försökt att driva företag i upp- och nedgång vet hur svårt det är att minska kostnader. Att öka dem är däremot jätteenkelt.

I Sverige hade vi under många år ett ganska lågt totalt skattetryck. Det steg sakta, från drygt sju procent till knappt 20 procent från 1900 till 1950 och till drygt 26 procent 1960. Sedan ökade det totala skattetrycket snabbt till 37 procent 1970 och 46 procent 1980. 1987 var vi uppe i över 51 procent.

Men den direkta skatten för löntagare ökade ännu mycket snabbare. 1979 var den högsta marginalskatten svindlande 87 procent. Till det kom arbetsgivaravgifterna (som infördes 1960). De ökade från 12 procent 1970 till 32 procent 1980. En kraftig inflation gjorde att också ”normalinkomsttagare” flyttades uppåt i skatteskalorna och hamnade bland de högsta marginalskatterna. Samtidigt gjorde den fulla avdragsrätten för räntor och en mängd avarter vad gäller skatteplanering att statens skatteintäkter inte ökade i takt med de ökade skattesatserna.

1990 var krisen så akut att det blev möjligt att genomföra en kraftfull blocköverskridande skattereform. Det var sannerligen inte lätt.

De senaste tio åren har vi sett en fortsatt skattesänkning, med ”jobbskatteavdrag”, slopad arvs- och gåvoskatt (2005), slopad förmögenhetsskatt (2007) och slopad/förenklad fastighetsskatt (2007). Idag betraktas inte längre Sverige som ett extremt högskatteland, även om marginalskatterna fortfarande är bland de högsta i världen (maximalt ca 57 procent). Det totala skattetrycket (i procent av BNP) låg förra året på 44,5 procent i Sverige.

Flyttskatt eller fastighetsskatt
Ett ganska populärt ord i årets valrörelse är ”flyttskatt”. Tanken är att villaägare, speciellt pensionärer, hindras att flytta eftersom de då tvingas betala skatt (22 procent) på reavinsten. I debatten låter det som om horder av pensionärer inte önskar något annat än att sälja sina hus och flytta till ännu dyrare hus.

I verkligheten är det nog snarare så att den minskade rörligheten beror på att pensionärerna inte är ett dugg intresserade av att flytta från sina hus. Åtminstone inte så länge ingen tvingar dem.
För så var det ju faktiskt fram tills bara sju år sedan. Då slog kombinationen av fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och ökade taxeringsvärden hårt mot pensionärer med villa (och väldigt många pensionärer har hunnit skaffa sig en villa under sitt yrkesliv).

Antag till exempel att någon av mina grannar är pensionerad efter ett långt yrkesliv och vill fortsätta att bo kvar i sin villa. Med dagens skatteregler är det inga problem. Fastighetsavgiften är maximalt 6 000 kronor per år.

Men om vi skulle gå tillbaka till de regler som gällde före 2007 blir det betydligt jobbigare. Närheten till Stockholm (Nacka) har drivit upp taxeringsvärdet på fastigheterna och ett gammalt hus med en hyfsat stor tomt hamnar lätt på fem miljoner kronor. Med de gamla reglerna innebär det en fastighetsskatt på 50 000 kronor per år (1 procent av taxeringsvärdet), plus en förmögenhetsskatt på 52 500 (1,5 procent på förmögenhet över 1,5 miljoner). Totalt blir det en bit över 100 000 kronor per år.

Visserligen fanns en begränsningsregel på fastighetsskatten (för t ex pensionärer), till maximalt fyra procent av hushållsinkomsten. Men eftersom hushållsinkomsten definierades som inkomster plus 15 procent av förmögenheten (taxeringsvärdet) blev ändå resultatet elakt. Även den fattigaste pensionär förväntades skatta drygt 90 000 per år för en villa med ett taxeringsvärde på fem miljoner.

De här reglerna drev utan tvekan upp rörligheten på villamarknaden, vilket låter bra och är ett uttryck som används av ekonomer som vill ha tillbaka fastighets- och förmögenhetsskatt. Men det kan också kallas ”att driva pensionärer från hus och hem” och då låter det plötsligt inte alls lika bra.

Självklarheter
Och till slut – i debatten döljs en hel del bakom uttryck som ”självklart” eller ”som vi alla vet”. Men då är det dags att vara extra uppmärksam. Alltför ofta är det ett sätt att smita bort från ämnen som inte är ett dugg självklara. Och sällan har jag väl hört en debattör använda den här tekniken så ofta som Stefan Löfvén i TV-utfrågningen i SVT den 31 augusti. Han kom upp i drygt ett dussin ”självfallet”.

För en månad sedan (7 augusti) skrev jag en kommentar om ”När politik blir religion” och avslutade då med att varna för debattörer som svänger sig med uttryck som ”självklart” eller ”som vi alla vet”. Är det verkligen så självklart? Hur blir det om man vänder på resonemangen? Finns det verkligen några siffror som stöder resonemanget och hur har i så fall siffrorna använts?

Min allergi mot den här typen av uttryck har växt med åren. På sjuttiotalet hade jag till exempel inga större problem med att den tidens vänsterdebattörer utgick från så många ”självklarheter”. Men efter hand blev självklarheterna allt fler och varken borde eller fick ifrågasättas. Samtidigt blev det allt mer uppenbart att de självklara självklarheterna egentligen inte var ett dugg självklara.

Men det är kanske självklart.

2 Responses to “Självklart med körkort”

  1. Nja så enkelt är det nog inte när det gäller boendekostnaderna. Kostnaden för att värma upp kåken har stigit långt mycket fortare än pensionsintäkten. Så det är även idag rätt så kostsamt att bo större än vad man behöver.

  2. Visst kostar det pengar att värma huset, men där har man åtminstone en viss möjlighet att välja själv. Och el för ett par tusenlappar i månaden värmer mycket bättre än skatt för ett par tusenlappar i veckan.
    /göte