Jag hatar vildsvin, del två

Förra hösten plöjde vildsvinen upp några hundra kvadratmeter. I år har de ta mig tusan lyckats att förstöra det mesta. Det känns ungefär lika hopplöst som att försöka få Skatteverket att förstå skillnaden mellan vad som är rimligt och vad som ändå är möjligt att göra om man är en ”allsmäktig” myndighet.

Men låt mig börja med vildsvinen. I går kom vi ner till vårt ställe i Blekinge (min frus släktgård). Vi har inte varit här på en dryg månad och på den tiden har vildsvinen lyckats att plöja upp det mesta av vad vi lyckats fixa det senaste året. Det ser rent ut sagt för jävligt ut.

Problemet är förstås den snabbt ökande vildsvinsstammen. Efter att ha varit i princip utrotade sedan 1700-talet (kung Fredrik I lät plantera in dem på Öland 1723, men efter missnöje bland bönderna utrotades de igen 1752) har de på senare tid fötts upp i hägn och ”råkat” rymma. 1987 upptäcktes en frilevande hjord på 100 djur. Samma år rev man upp ett riksdagsbeslut om att vildsvin var oönskade i Sverige och ersatte det med ett beslut om att vildsvin var en naturlig del av den svenska faunan. Sedan dess har stammen ökat mycket snabbt, till ca 50 000 individer 2006 och upp till 300 000 individer 2010 (data från Wikipedia). Hur många de är idag vågar jag inte ens gissa.

Det hävdas att den snabba ökningen på senare tid beror på jägares utplantering och så var det säkert i början. Men i takt med att spridningen tagit fart behövs det faktiskt inte någon hjälp. Vildsvinen har inte särskilt många fiender, de äter allt och suggorna kan få två kullar med vardera 5-6 (upp till 15 i sällsynta fall) kultingar.

En vildsvinshane kan väga en bra bit över 200 kg, så det är inte så underligt att de flesta rovdjur undviker dem. I praktiken är människan den enda fienden. Men djuren är skygga och svårjagade, så man får nog räkna med att ökningen fortsätter. Det är ju inte alltid så lätt att sätta stopp för något som man en gång i sin enfald tillåtit för att det ”inte verkade så allvarligt”.

En snabb extrapolering visar tyvärr att det nog kommer att vara ganska meningslöst att hålla marken i ordning. åtminstone där vi håller hus. De senaste fem åren har skadorna ökat så snabbt att alternativet i praktiken riskerar att bli att plantera gran på alltsammans och ge upp.

Att slåss med skattemyndigheten
Och hur kan jag då hitta en koppling mellan det här och Skatteverket. Jo, för några dagar sedan damp ännu en lunta ner från Skatteverket, den här gången med krav för ”felaktigt inbetald moms under 2006”.

Jag har tagit upp det här tidigare i kommentaren ”Att slåss mot Skatteverket”, men i en förkortad version kan det hela beskrivas så här:

* År 2010 beslutade Europadomstolen att Sverige inte kunde ha olika skattenivåer (moms) för tryck av olika typer av trycksaker. Man kunde alltså inte kräva 25 procent för kommersiella produkter (som Elektronik i Norden) och 6 procent för böcker och ”okommersiella produkter”. För Elektronik i Norden borde det inte spela någon roll eftersom vi ligger i mitten av kedjan och bara fungerar som ”uppbördsmän”.

* Skattelagstiftningen hade inte förutsett detta och före 2008 fanns inga krav på kreditfakturor till föregående led. Tryckerierna kunde därför retroaktivt kräva tillbaka skillnaden mellan 6 procent och 25 procent från Skatteverket. Det vill säga fram till 2008, då det inte längre var meningsfullt. Det blev massor av pengar (2,7 miljarder) som prompt betalades tillbaka.

* Eftersom Skatteverket (på grund klantigheten i skattelagen) inte kan kräva tillbaka pengarna från tryckerierna väljer man att kräva tillbaks dem från nästa led – till exempel Elektronik i Norden. Problemet för Elektronik i Norden är bara att detta är pengar som vi aldrig sett röken av. Dessutom har vi aldrig haft möjlighet att göra annat än att följa Skatteverkets regler (25 procent moms till tryckeriet). Men Skatteverket körde ändå igång en process som började med skatten för 2004 och som, vad det verkar, kan fortsätta ytterligare ett par år fram till 2007 (eller möjligen 2008). Och det handlar om mycket pengar. Från början var det en dryg miljon (som vi aldrig haft). Efter att Skatteverket förlorade målen fram till år 2005 är vi nere i dryga halvmiljonen, men till det kommer också ränta på de imaginära pengarna som vi aldrig har haft.

Defaitist?
Jag brukar inte vara känd för att ge upp, men i bägge de här fallen blir det allt svårare att hålla humöret uppe. Vildsvinsstammen kan jag möjligen hålla ner med lite avskjutning (måste dock fixa jägarlicens), men Skatteverket är värre. Det är fruktansvärt jobbigt att lägga så mycket energi under så lång tid på något som är så uppenbart idiotiskt. Och det är otroligt märkligt att en myndighet kan tillåta sig att vara så uppenbart destruktiv.

För det här är verkligen ett problem. Om våra politiker talar om stödåtgärder för småföretagare och våra myndigheter ägnar sig åt trakasserier – vem tror ni får bäst genomslag.

Och om våra politiker talar om levande landsbygd, samtidigt som vildsvinen bökar upp allt – vad får då bäst genomslag.

Nej, nu får det vara nog med gnäll för den här gången. Förhoppningsvis är jag lite mindre förbannad i morgon.

2 Responses to “Jag hatar vildsvin, del två”

  1. Du är en lösning på spåren. Man utrotar innan man inför som på 1700-talet.. T ex vilda svin och vilda tjänstemän avskaffas innan de ens finns. Tänk vad de kunde förr i tiden.

  2. Oops, det blev en femma i stället för en tvåa (jag har fixat det nu). Kung Fredrik lät alltså inte sätta ut vildsvin på Öland ett år efter att de utrotades igen, utan 29 år före. Jag skulle inte ha tittat på filmen ”Tillbaka till framtiden” nästa vecka.
    /göte