Vårt behov av idoler

Igår lyssnade jag på författaren Bodil Malmsten. Hon berättade om sin fantastiska morfar, som åkte runt i kommunen på sin moped och ”gjorde vad som behövde göras”.

Det handlade alltså om en människa som alltid tänkte på andra och sällan på sig själv. Han satt i kommunfullmäktige som representant för Socialdemokraterna och hjälpte till där han kunde, utan stora politiska åthävor. Mycket vackert och kanske till och med sant.

Det irriterande var att jag hela tiden kom att tänka på de berättelser om Mao Zedong och Ho Chi Minh som vi matades med på sjuttiotalet. Den unge Mao Zedong var så god att ”det gjorde ont i honom” och samma sak gällde Ho och många andra av de kommunistiska hjältarna från Kina och Vietnam (på sjuttiotalet hade de gamla sovjetiska hjältarna redan avrättats och förvandlats till icke-personer).

I dag vet vi att den unge (och den gamle) Mao Zedong var en ganska förfärlig typ. Vi vet också att samhällsbyggen som kräver hjältehistorier för att komma någonvart tenderar att bli ganska gräsliga. Bodil Malmstens morfar kanske var så fantastisk som hon minns honom, men den som skapar sig en rosenröd bild av enbart rättrådiga gamla kommunpolitiker bör nog undvika att studera historia.

Bil och radio
Jag lyssnade alltså på Bodil Malmsten på radio när jag körde från Blekinge till Stockholm. En av fördelarna med att köra bil är just att man har tid att lyssna koncentrerat på radio. Då blir det ofta P1 och program som man annars aldrig hade kommit att höra. Och på sträckan mellan Blekinge och Stockholm hinner man lyssna till en hel del och fundera en hel del.

Så efter en helg med lite slyröjning, gräsklippning och tillverkning av myggfällor (konverterade PET-flaskor med ”myggöl”), var det dags att åka tillbaka till min mera normala verklighet och dags att återvända från en plats där 1800-talet känns väldigt närvarande. På vår lilla gård i Blekinge är varenda stengärdsgård upplagd för hand och varenda åkerplätt är återvunnen från naturen med handkraft. Det berättas att en av de tidigare ägarna (i min frus släkt) brukade låta döttrarnas ”friare” visa vad de dög till genom att låta dem bryta sten. Gissa om de tog i.

Bra, men inga idoler
Både på min sida (Tjörn) och på min frus sida (Blekinge) fanns alla dessa präktiga och hårt arbetande människor. Och de var arbetare, bönder, kommunpolitiker och kyrkovaktmästare. Ofta alltsammans på en gång och ofta kloka och dugande.

Men de var (som tur var) inga helgon och jag vill inte se dem som idoler. Inte heller fanns den där fantastiska sammanhållningen mellan traktens arbetare eller bönder. Så fungerade inte människor då och så fungerar inte människor idag. De där berättelserna om arbetare som stod sida vid sida, sjöng revolutionära sånger och alltid hjälpte varandra. Tja – de flesta som skrev dem var nog tyvärr aldrig med i den verkliga verkligheten.

Uppror
Så kommer vi då till en förort där ungdomar gör uppror mot vad de uppfattar som överheten och där alla politiker försöker förklara vad som händer och kapa åt sig lite publicitet. De flesta är överens om att myndigheterna måste göra mer och att de måste försöka återvinna förtroendet.

Men, det tråkiga är att man hela tiden verkar tro att polisen, sociala myndigheter, arbetsförmedling och politiker skall bestå av kopior av Bodil Malmstens morfar. Samtidigt finns det inget i de här jobben som attraherar människor av den typen. Om de här människorna ens någonsin har funnits.

Vänsteraktivisterna går som vanligt längst i sitt förhärligande av våldet som politisk metod. De hävdar att det är rätt att göra uppror mot odugliga myndigheter. Däremot har de svårare att förklara var man skall hitta personal till de rättrådiga, större och mäktigare myndigheter som krävs ”sedan”. Att ersätta en myndighet med en ännu ”myndigare myndighet” är inte alldeles enkelt. Här krävs ett otal av de ”morfäder” som tyvärr nog inte finns.

Livet är inte så enkelt.

One Response to “Vårt behov av idoler”

  1. Skall man göra omelett måste man knäcka ägg. Beundrat uttalande av Mao, världshistoriens absolut största massmördare. Adolf var en småhandlare i ämnet.