Varde ljus

Den här veckan har inte bara varit solig. Jag har också fått tillfälle att tala med och träffa två av de företag som vill ta över den globala belysningsmarknaden. Det ena har till och med sitt huvudkontor här i Stockholm.

I tisdags skrev jag om Plesseys storsatsning på kiselbaserade lysdioder. Genom att deponera galliumnitrid på vanliga kiselwafers tror man sig kunna få ner LED-priset kraftigt.

Och i går träffade jag ledningen för Lightlab, ett svenskt företag som utvecklat en ny teknik för att utmana lågenergilampor. Jag hade inte tillfälle att gå på Lightlabs presskonferens i påskveckan, då man visade sin (inte alltför imponerande) prototyp för allmänheten. Men det är förstås bra mycket mera givande att få lägga beslag på företagets nyckelpersoner utan konkurrens från andra tidningar.

Jättemarknad
Kommer då någon av de här två att ta över någon signifikant del av belysningsmarknaden?

Ja, till att börja med – det handlar om hiskeligt mycket pengar för den som lyckas. Uppskattningarna varierar, men den årliga marknadspotentialen brukar landa bortåt ett par hundra miljarder kronor om ett par tre år. Den som kan kapa åt sig en ordentlig bit av den marknaden har framtiden säkrad.

Idag är det vanliga glödlampor och vanliga lågenergilampor som står för lejonparten av försäljningen. Lågenergilamporna har blivit billiga nog för att tränga ut glödlamporna och i Europa är det redan förbjudet att sälja många typer av glödlampor.

Samtidigt innehåller dagens lysrörsbaserade lågenergilampor kvicksilver och det är förstås inte bra. De minsta lamporna av den här typen brukar dessutom ha ett ganska obehagligt färgspektrum.

LED i små lampor
Redan idag börjar LED-lamporna ta över delar av marknaden för fysiskt små lampor. Det är inte så konstigt. Bra verkningsgrad gör det möjligt att ersätta t ex små 25 W päronlampor med LED-lampor som drar neråt en tiondel och genererar motsvarande mindre mängd värme. Det gör en ruggig skillnad i armaturer där det annars kan lukta lite egendomligt efter några timmar. Jag tycker definitivt inte om när det luktar bränt, så jag har bytt ut alla päronlampor hemma (det blev ganska många).

Sedan kommer förstås frågan om LED-lamporna kan slå ut de lite större lågenergilamporna. Det är inte riktigt lika uppenbart, åtminstone inte med dagens prisbild. Det gäller också att bli av med den värme som trots allt genereras.
De uppskattningar som gjorts tyder på att övergången till LED tar ganska lång tid. Sedan kan man alltid fråga sig hur tillförlitliga uppskattningar är. Billigare produktionstekniker, som den från Plessey, kan förändra förutsättningarna.

Lightlab tror på lågpris
Lightlab använder sig av en egen patenterad teknik som påminner om gamla TV-apparaters bildrör. En katod kastar iväg elektroner mot insidan av lampglaset, som är belagt med ett lysämne. Inuti lampan är det vakuum, så elektronerna kan röra sig fritt. Katoden, som är nyckelkomponenten, är tillverkad i nanoteknik och har miljontals ytterst små ”piggar” (emittrar), vilket gör att elektronerna kan ge sig iväg utan att man behöver lägga på några alltför gräsliga spänningar (man talar om 5-10 kV).

Drivelektroniken måste förstås klara att generera de här spänningarna på ett kompakt, effektivt och framför allt billigt sätt. Mycket av utvecklingsarbetet har gått åt till detta och här finns förmodligen orsaken till att så många ”gamla halvledarrävar” finns i företagets ledning. Vd Jan-Erik Lennefalks CV de senaste årtiondena är till exempel en ganska imponerande uppställning, med chefspositioner i företag som National Semiconductor, Ericsson, Texas Instruments, Zarlink, SiCon etc.

Grundprinciperna för Lightlabs lampa är inte särskilt svåra att förstå. Det är ungefär som ett elektronrör eller TV-rör, enkelt och rättframt med fria elektroner som rör sig i vakuum. Men här behövs ingen glödström till katoden och ingen fokusering och styrning av elektronstrålen. Ytterst få komponenter finns i själva lampan och de värmeförluster som uppstår hamnar i glaset (lysämnet). Det är bra.

För att Lightlab skall kunna lyckas måste man kunna visa att tekniken fungerar, att den är tillräckligt effektiv och framför allt – att det blir tillräckligt billigt. Allt det här säger man sig klara, även om de första prototyperna ”förstås” inte är effektiva nog. Redan första generationen av ”riktiga” lampor skall klara mer än 50 lumen per W och vara nästan lika billiga som vanliga lågenergilampor.

Upp till bevis!
Det verkligt jobbiga i dag är att investerare och licenstagare kräver fungerande prototyper. Och att konsumentprodukter som lampor är så förtvivlat enkla att utvärdera. Det är bara att jämföra ljuskvalitet och effektivitet, sedan får grundtekniken vara som den vill.

Vi minns väl alla Volvos internationella pressvisning av det egenutvecklade automatbromssystemet för några år sedan. En av de viktigaste parametrarna var tillförlitligheten och när Volvos fjärrstyrda bil utan att bromsa for in i betongväggen hjälpte det inte att tala om felaktiga omstarter av datorsystemet. Volvo blev till åtlöje.

Så illa är det inte med Lightlabs prototyp. Den fungerar och ger med en diffusor ett fungerande ljus. Men lampan är klumpig och ljusutbyte och ljuskvalitet är långt ifrån bra nog.

Det här kan tolkas på flera sätt. Prototypen kan ses som ett bevis för att tekniken fungerar och företagets simuleringar och kalkyler visar att alla begränsningar går att komma runt i produktionsprocessen.

Eller så kan man tolka det som att problemen är större än man vill säga och att man åtminstone borde ha kunnat tillverka en prototyp med bättre ljusutbyte. Många som ser prototyplampan lutar nog åt det hållet.

Rimligen bör Lightlab kunna tillverka en bättre prototyp, med bättre ljusutbyte. Det handlar så vitt jag förstår i första hand om att kontrollera tillverkningen av katoden och blandningen av lysämnen. Fixar man det så är nog chanserna bra mycket bättre än vad de är idag.

Jag återkommer med en ”riktig” Lightlab-artikel vad tiden lider.

Comments are closed.