Man måste veta vad som gäller

I USA har vapenindustrin högkonjunktur. Folk köper vapen som aldrig förr. Och orsaken är att folk köper ”för säkerhets skull” i väntan på eventuella nya vapenlagar.

I Sverige funderar just nu ägarna av privata vårdföretag över vad de skall hitta på. Socialdemokraternas utspel om vinstbegränsning och ökad politisk makt inom vårdsektorn får effekt redan nu. Kanske är det ändå säkrast att så fort som möjligt sälja sitt lilla företag till en större vårdkoncern med bättre resurser vad gäller jurister och administration. Den som väntar riskerar att se priserna dala i ett eventuellt annorlunda politiskt läge.
För så är det. Politiska utspel och löften om förändringar får resultat omedelbart.

Stabilitet
Därför är det lite märkligt att höra de ständiga kraven på nya politiska åtgärder från tidningar och TV. I jämförelser mellan olika partier eller politiker premieras alltid de som föreslår flest förändringar. Den politiker som vågar lansera tankar om stabilitet och förutsägbarhet får inte många poäng.
Och ändå är det precis det som de flesta företag behöver. Man behöver veta vad som skall gälla ett antal år framåt. Allra helst vill man ha enkla regler, men framför allt vill man ha förutsägbara regler.

Sidoeffekter
Problemet är ju att nya regler eller regelförändringar alltid medför oväntade sidoeffekter. Det spelar ingen roll hur välvilliga och ”goda” intentionerna är från politiker och lagstiftare. Förändringar ger alltid oväntade bieffekter och ju hårdare man försöker reglera, desto svårare är det att förutse sidoeffekterna.

Det här är förresten den stora skillnaden mellan marknadsekonomi och kommandoekonomi. Kommandoekonomin förutsätter att de som styr har total kontroll över alla sidoeffekter, medan marknadsekonomin ”styr sig själv”.

I verkligheten gör beslutsfattarna fel och misstag både i politiskt styrda ekonomier och i marknadsekonomier. Men i marknadsekonomin blir de som gör flest fel utkonkurrerade. Den mekanismen finns inte i kommandoekonomin och alla försök med total kommandoekonomi, och de är många, har hittills lett käpprätt åt skogen.

Momsnivåer
Ett ”lustigt” exempel på oväntade effekter kom förresten efter att politikerna för ett antal år sedan beslutade att sänka momsen på vissa kategorier av böcker och tidningar. Närmare bestämt sänktes momsen på sådant som inte i första hand var reklamfinansierade.

Nu är det inte alldeles lätt att dra gränser av den här typen och för ett par år sedan kom ett vägledande mål i Europadomstolen att förändra förutsättningarna retroaktivt. Resultatet blev att tryckerierna kunde kräva tillbaka för hög inbetald mervärdesskatt från Skatteverket. Det blev faktiskt hela 2,7 miljarder kronor.

Normalt sett skulle momsåterbetalningen ha kopplats till krav på återbetalning ”på andra sidan” och det skulle i sin tur ha gjort hela operationen ganska ointressant. Men här hade lagstiftarna klantat sig. Före 2008 hade man glömt att lägga in krav på kreditering och Skatteverket tvingades betala ut pengarna utan att kräva någon motprestation. Kul för tryckerierna, men tråkigt för Skatteverket.

Någon måste betala
Skatteverket gillade naturligtvis inte att bli stående med ”Svarte Petter” och man letade efter möjligheter att minimera sina förluster. Valet föll på tryckerikunderna, som i och för sig aldrig hade sett de här pengarna (finessen med mervärdesskatten är ju att den skjuts framåt till sista led), men som formellt sett kanske ändå skulle kunna göras betalningsskyldiga.

Resultatet blev att ett antal företag, bland annat Elektronik i Norden, krävdes på massor av pengar som man aldrig haft. Det hela var naturligtvis bisarrt och när det hela någon gång i framtiden vandrat igenom tillräckligt många instanser lär det mynna ut i en vägledande dom där Skatteverket får ”stå för fiolerna”. Men fram tills dess binds resurser och tid upp helt i onödan.

För så är det ju. Sidoeffekter och problem med gränsdragning leder till osäkerhet och onödigt extraarbete. Ogenomtänkta politiska utspel kan leda till precis motsatt resultat mot vad som var tänkt. Att lättvindigt ändra fungerande strukturer kan bli förbluffande dyrt, hur väl man än ville.
Så vi kanske oftare borde premiera långsiktighet och genomtänkta beslut. ”Jag är så god att det gör ont i mig”, parodierades en gång Björn Afzelius, men det duger inte som utgångspunkt för politiker och beslutsfattare.

Comments are closed.