Dags för sammanslagningar

Microsemi köper Actel, Keithley slås samman med Tektronix och Rogue Wave Software köper Acumem. På distributörssidan köper Acal franska BFI Optilas och Arrow Electronics köper en bit av Richardson Electronics. Det verkar vara dags för strukturrationaliseringar igen.

Vi får väl se om det bara handlar om vanliga sammanslagningar eller om det här är början på större strukturförändringar. Det finns faktiskt en del som pekar på en övergång från en horisontell modell till en mera vertikal. Eller kanske snarare på att pendeln är på väg tillbaka igen från det horisontella ytterläge där vi befinner oss idag.

Det handlar alltså om vad ett företag skall göra internt och vad som skall läggas ut externt. I slutet av nittiotalet gick trenden stenhårt mot att ”delaminera”. Företagen sålde först av sina produktionsanläggningar och sedan funktion efter funktion. Kiselsmedjor och kontraktstillverkare visade att det gick att pressa priser och höja kvalitet. Fablösa komponenttillverkare visade hur priserna kunde pressas ytterligare.

Och här ligger ett problem. Man kan utan tvekan nå stordriftsfördelar i produktion, implementation, konstruktion etc, men stora volymer räcker inte. Man måste ha vinster också och det verkar inte elektronikbranschen klara av. Visst är det imponerande att se hur fantastiska elektroniska apparater säljs för struntsummor, men det är svårt att förstå hur man i längden skall kunna kombinera extrema krav på investeringar och kunnande med usla marginaler.

Samtidigt är det knappast möjligt att bryta spiralen, hur mycket man än skäller på Gordon Moore. Hans ”Moores Lag” etablerade ju en självuppfyllande profetia som innebär att elektronikföretag inte kan ägna sig åt den ”market skimming” som de flesta andra branscher kan leva relativt gott på. Vi får nog stå ut med att nya minnen och nya processorer redan från början säljs till produktionspris plus några futtiga procent.

Var finns då pengarna? Tja, man måste nog ta sig uppåt i värdekedjan. Våra två paradexempel är Google och Apple, med sina överfyllda kassakistor. Alla stackars utsvultna elektronikföretag försöker göra åtminstone en del av den resan, med mer eller mindre lyckat resultat.

Ett som det verkar lyckat exempel är Atmel, som satsat hårt på teknologi för pekskärmar, med både hård- och mjukvara. Idag kontrollerar man en stor del av värdekedjan och det verkar fungera bra.

Att satsa på smalare segment kan alltså ha sina fördelar. Ett smalare, men djupare, företag kan fokusera hårdare på det som verkligen är viktigt. Samtidigt går den utvecklingen helt på tvärs mot huvudtrenden de senaste femton åren. Men trender kommer och trender går och man får akta sig för skygglappar. Den som kan kombinera det bästa från delamineringstrenden med fördelarna i vertikal integration kanske kan tjäna pengar.

Sedan inställer sig förstås den intressanta frågan om vem som köper och vem som säljer. Prispressen på elektronikkomponenter har pressat ner aktiekurserna, samtidigt som en del av de som ligger högre upp i värdekedjan har fått se en utveckling åt andra hållet. Vi lär nog få se en del strukturrationaliseringar ”uppifrån”.

Det närmaste året kommer nog att bli intressant.

Comments are closed.