Embedded och EDA

Om man skall tro den nye marknadschefen för Cadence är det dags för embeddedföretagen att se upp. EDA-företagen, eller åtminstone Cadence, trampar in i embeddedvärlden med full styrka.

Nu har vi förstås hört det här några gånger förut, men sällan med en sådan emfas. Och att John Bruggeman kommer direkt från Wind River ger kanske också lite extra tyngd åt uttalandena. Helt klart är att Cadence lägger massor av kraft och en hel del av sin framtid på den nya satsningen EDA360.

Det handlar alltså om systemlösningar och en vilja att ta tag i ”hela problemet”. Ett modernt system, till exempel en mobiltelefon, består ur hårdvarusynpunkt av en mängd komponenter som i sin tur består av en mängd IP-block. För vart och ett av IP-blocken och komponenterna krävs förbluffande mycket mjukvara i form av drivrutiner etc och det finns förbluffande många ställen där det kan gå fel. Tanken från Cadence är att de skall ta tag i både hårdvara och mjukvara och leverera kompletta hård/mjukvarulösningar till systemföretagen. Alltsammans skall ske tillsammans med en mängd samarbetsföretag, men Cadence tar ansvar och fungerar som spindeln i nätet.

Hittills finns ett ganska nytt samarbete med Wind River, som i första hand går ut på att integrera Simics-systemet från svenska Virtutech (som ju köptes av Wind River för några veckor sedan). Virtutechs virtuella plattform är väl den mest intressanta inom sitt område och det är inte så konstigt att Cadence vill ha en bra koppling mellan de egna ASIC-emulatorerna och Simics. Det här visades i praktiken på CDNlive i München i går och det såg inte så dumt ut.

Men att utnämna sig själv till nav innebär att alla andra blir satelliter eller ekrar och det gäller att alla andra är med på det ”tåget”. Cadence kommer alltså att ha en hel del att bevisa och en hel del företag att övertyga. Därefter gäller det att få mjukvaruföretagen att visa lite betalningsvilja.

För här har vi hela tiden sett den stora stötestenen, där inte minst Mentorchefen Wally Rhines har stångat sitt huvud blodigt. Det är inte lätt att få folk att betala för mjukvaruverktyg och det är riktigt svårt att få dem att betala riktigt mycket pengar. Hittills har trenden hos mjukvaruföretagen varit att kasta in ”manpower” i form av (indiska) programmerare och intresset för avancerade och dyra verktyg har inte varit överväldigande. Titta bara på utvecklingen när det gäller modellbaserad konstruktion.

Men kanske det är dags nu. Fortfarande låter det mesta lite ”löst i kanterna”, men det är väl ingen tvekan om att metodiken för framtagning och debug av embeddedmjukvara behöver styras upp. Åtminstone en del av den disciplinering som skett på hårdvarusidan den senaste tjugoårsperioden skulle göra gott på mjukvarusidan, även om det innebär att programmerarna tappar en del av sin konstnärliga frihet.

Och till stor del handlar det väl faktiskt om konstnärlig frihet. Programmerare vill gärna se sig som konstnärer på ett hel annat sätt än hårdvarukonstruktörer. Alberto Sangiovanni-Vincentellis ”freedom from choice” (läs bland annat i EiN03) är inte alldeles lätt att få in i mjukvaruvärlden. Men det är nog nödvändigt.

Jag kan nog lova att det här inte är sista gången jag tar upp det här ämnet. Det är sannerligen inte första gången heller. Men vem vet – kanske det är något stort på gång.

Comments are closed.