Linuxspalten nr 1 2010

Dyrt att spara

För 12 månader sedan satte jag upp målet att minska min elförbrukning. Alla de tomma cykler av datakraft, som jag bränner var dag, skulle reduceras till ett minimum. Hur har det då gått?

Ja, inte blev det som jag tänkt i alla fall. Att minska energislöseriet genom att ersätta äldre datorer med moderna lågeffektlösningar kostar pengar. Kostnadsmedveten, snål och försiktig är alla ord som jag säkert inte kan eller ens vill förknippas med. Men för privatekonomin är det dyrt att byta datorer. En gammal Pentium med ett gäng hårdiskar som fungerar som min lokala filserver går naturligtvis att byta ut mot en modern NAS-enhet som drar en femtedel av effekten men ekvationen haltar. På att byta min Linuxbaserade P4-server, som drar 100 watt med sina 3 TByte lagringsutrymme, mot en ny NAS, med 20 watts förbrukning, sparar jag omkring 600 kronor per år i elkostnad. Det skulle ta mig 5 år att få tillbaka investeringen. Miljöbov, säger ni, som inte tar till vara möjligheten att spara energi. Jag frågar mig: hur många watt kostar det att producera den nya NAS som jag skulle köpa? Vad är skrotkostnaden, miljömässigt, för en gammal fungerande P4? Hur ska jag göra för att få den nya lagringsburken att vara lika mångsidig som min beprövade Debian-distribution?

”Köp slit och släng” myntades på 60-talet av Lena Larsson som tyckte att det var viktigt att ta tillvara på de nya och bättre produkter som möbelindustrin då skapade. Bättre och mer ändamålsenliga skulle de nya produkterna ge oss ett bättre liv. Gäller det också i datorvärlden? Nej inte alls!
Vi flyttar runt samma soppa av information och det är mest skalet, utanpåverket, som förändras. Prestanda som vi uppfattar den vid tangentbordet blir densamma. Dagens bloggare kanske inte skulle nöja dig med en gammal MSDOS 6.0 men när det gäller svarstider i en texteditor har datavärlden på inget sätt förändrats. Det tar fortfarande längre tid att tänka och skriva än det tar att visa texten på skärmen.

Några andra miljöbovar i min datapark har dock försvunnit. Web-servern och e-posten har decentraliserats till Googles gratistjänster och min FTP ligger på en liten Bubba-server som fortfarande rullar på snällt. Jag köpa en ny nätdel till Bubban på Kjell&Co när den gamla tröttnade. Något som jag tyvärr ser som en trend. Nätdelen är en av de datordelar som idag har den sämsta livslängden. Bara i mitt hem har jag köpt tre nya aggregat under år 2009. Det kan inte vara rimligt. Till deras försvar ska dock läggas att det har nog aldrig varit så billigt att få ett högpresterande spänningsaggregat som i dessa dagar.

En 300 watts testplattform med två Xeon 5345 har också fått stryka på foten. Den maskinen ligger nu mest i träda och väntar på en ”total makeover” med ny kylning och nästa release av Ubuntu. Min musik har sin hemvist i en annan Bubba-server.
10 watt styck drar mina två Bubbor, 100 watt för filservern samt ytterligare 50 watt för en brandvägg. Lägg till 230 watt för olika små switchar, musikservrar, en dator i vardagsrummet och en skrivare så är jag uppe i 400 watt.

Så här på vintern, speciellt om vädret fortsätter som det gjort under december och januari, kan jag lägga förbrukningen till samma konto som uppvärmningen av mitt hus. Jag lurar mig själv och kallar datorernas elförbrukning för värme. Fungerar på vintern men inte på sommaren.

Nej så mycket sparat blev det inte. 500 watt har blivit 400 watt genom att avveckla en e-postserver. Filservern lönar sig inte att byta, små burkar med ineffektiva svarta batterieliminatorer är svåra att bli av med.
Det finns bara ett sätt att lyckas med detta att få ner elförbrukningen: Att slå av apparaterna!

Comments are closed.