Att sälja hundralappar

I ett avsnitt av TV-programmet Hjärnstorm såg vi programledaren Henrik Fexeus (känd från Elektronik i Nordens branschpunsch) få 795 kronor för två hundralappar. Auktionen var upplagd så att både vinnaren och tvåan fick betala sina bud, men det var förstås bara vinnaren som fick de två hundralapparna.
Det som till att börja med såg ut som en bra affär blev efter hand en tävling mellan de två ”vinnarna” om att förlora så lite som möjligt. Vinnaren betalade till slut 400 kronor för två hundralappar, medan tvåan betalade 395 kronor för ingenting. Tvåan förlorade alltså 395 kronor och vinnaren förlorade ”bara” 200 kronor.
Jag kom att tänka på den här auktionen när jag läste om de senaste turerna i Saab-Koenigsegg-affären. Köparnas senaste finansieringsplan går ju nu ut på att de själva skall punga ut med mindre än en miljard, medan staten först skall garantera ett europeiskt lån på drygt sju miljarder och dessutom ge ett nytt lån på tre miljarder. Socialdemokraternas näringspolitiske talesman, Tomas Enroth, säger i en artikel i Svenska Dagbladet att kostnaderna vid en nedläggning blir så stora att det kanske också kan motivera det extra lånet på tre miljarder.
Ungefär samma resonemang ledde på sjuttiotalet till fantastiska statliga förluster i varvsindustrin. I varje givet ögonblick verkade det vara en bra idé att minimera förlusterna, men när man lyfte blicken insåg man att ”hundralappen” hade kostat många tusenlappar. Det tråkiga är att det hela blir så uppenbart i efterskott och att det är så lätt att då framstå som dum och lättlurad.
Som tur är verkar inte regeringen särskilt intresserad av att medverka i den här tvivelaktiga auktionen. Samma sak kan tyvärr inte sägas om andra länder, där de statliga pengarna och lånen har regnat över en överdimensionerad bilindustri. Alla vet att det är dumt, men ingen vågar hoppa av.
Mekanismerna bakom Henrik Fexeus penningauktion går att applicera på allt från krig till börsbubblor. När man redan är förlorare kan man drivas att göra de mest märkliga saker för att minimera vidare förluster. Vietnamkriget var väl ett makalöst exempel på det här, men det finns många fler.
Nu skall vi förstås inte ge Henrik Fexeus äran för att ha konstruerat den auktionsmodell han använde. Det var från början ekonomen Mike Shubik som använde ”the dollar auction” för att illustrera paradoxen att deltagare med full information ändå kan ta fullständigt irrationella beslut.
Nej, nu till något betydligt roligare. Internet-tjänsten Spotify har funnits ett tag, men under sommaren verkar den ha tagit fart på allvar. Plötsligt talar alla om Spotify och strömmande musik i stället för nedladdning verkar vara ett vettigt sätt att komma runt rättighetsproblemen.
Men det intressantaste är att tjänsten faktiskt tillför ett ordentligt mervärde jämfört med skivköp eller nedladdning. I varje givet ögonblick har man ett gigantiskt och välkatalogiserat utbud. Detta utan att själv behöva göra något. Och idén med öppna spellistor, där andra kan lägga in låtar som de tror att jag gilla är utmärkt.
Sedan får vi väl se om Spotify innebär att ännu en av de tänkta inkomstkällorna försvinner från mobiloperatörer och mobiltelefontillverkare. Alla – från Nokia och Sony Ericsson till Vodaphone och Telia – har ju talat sig varma för sina tänkta musik- och videotjänster. Om videotjänsterna hamnar hos Youtube och musiktjänsterna hos Spotify blir det inte mycket kvar att slåss om. Då kanske operatörerna får ägna sig åt att sälja bandbredd och telefontillverkarna åt att sälja mobiltelefoner.
Och till slut, för er som var med på förra branschpunschen. Henrik Fexeus hade ingen aning om vilket ord jag tänkte på. Det vete fasen hur han bar sig åt.

Comments are closed.