Crush 85 i repris

Kampen mellan Intel och AMD fortsätter. Jag kommer mycket väl ihåg en FAE-konferens i San Jose 1985 där Andy Grove, en av Intels grundare, ilsken som ett bi talade om för oss applikationsingenjörer hur vi skulle bära oss åt för att krossa AMD.
Den kampanjen, Crush ’85, gick sedan till historien som en av de mest effektiva marknadsföringskampanjerna och det finns hyllmeter skrivna om den. Jag påminns om den varje gång jag (som nu) dricker te ur min Crush-mugg med texten från Rocky-temat ”Eye of the tiger” på baksidan.
FAE-konferensen inleddes förresten med att en jättestor tiger leddes in i salen av en skötare till tonerna av ”Eye of the tiger”. Mycket imponerande. Det fanns förresten en reservskötare också för säkerhets skull.
Den gången handlade det om 80286-processor, alltså ”hjärtat” i IBM PC/AT. AMD hade varit fräcka nog att fortsätta tillverka x86-processorer baserat på ett second source-avtal som Intel skrev på i ett svagt ögonblick. Och det fräckaste av allt – AMD hade lyckats ta skrämma upp 80286-processorn i högre klockfrekvens än vad Intel klarade. Så stridsropet blev ”Crush AMD”.
Så ingen blir väl förvånad om bägge sidor i den här historien tar till alla tänkbara tjuvnyp. Vi talar faktiskt om en mer än 25 år gammal kamp som periodvis nått stillestånd, men aldrig riktig fred.
Samtidigt har den här kampen lett till mycket positivt för användarna. Intel hade till exempel knappast tagit steget till 64 bit på Pentium-arkitekturen så snabbt om inte AMD hade gått före. Och frågan är om inte Intel hade halkat ännu längre ut på Ithanium-stickspåret om de varit ensamma. Det var ju faktiskt inte så särskilt många år sedan som Intel-ledningen berättade att nästa generation Pentium nog skulle bli den sista.
AMD har på senare tid nästan religiöst hållit kvar vid x86-arkitekturen och det beror väl på att alla deras försök att gå andra vägar har misslyckats så totalt. I den första vändan, alldeles i början av åttiotalet, lämnade man Intel och hoppade på Zilog-spåret (”the Am8000 is better”). Något år senare kom man krypande tillbaka. Och den egna RISC-satsningen Am29000 några år senare fungerade heller inte i längden. Så AMD har sett värdet i en standardiserad arkitektur och kommer knappast att lämna den i första taget. Det gamla luddiga avtalet med Intel har visserligen kostat gigantiska summor i advokatkostnader att försvara, men det har varit värt pengarna.
Sedan kan man alltid fråga sig om EU-kommissionen verkligen har bevis nog att döma ut 11 miljarder i böter för brott mot konkurrensbegränsningsreglerna. Efter så många år av ständiga rättstvister mellan Intel och AMD verkar det osannolikt att någon från Intel skulle skriva på någon form av dokument som kan användas i en rättstvist med AMD. Så sista ordet är knappast sagt än.
Till slut något helt annat. Jag tittade härom dagen på delar av semifinalen till schlagerfestivalen i Moskva och fick då se det ryska ”mellanspelet”. Och plötsligt insåg jag varför ryssarna blev så ursinniga över det svenska mellanspelet ”Tingeling goes Russia” (http://www.youtube.com/watch?v=cWo6Dbwq4Ms). Man skulle kunna tro att Henrik Dorsin haft en spion på plats under repetitionerna. De bägge inslagen var så lika att det var helt underbart och jag vet ärligt talat inte vilket som var roligast. Även om ryssarna knappast hade som avsikt att få folk att skratta.

Comments are closed.