Värme och energi

Här på västkusten ligger termometern just nu strax över trettiograderstrecket. Det är både fantastiskt skönt och ibland i varmaste laget. Som tur är kan värmepumpen kopplas om till kyla, så att man kan dra sig tillbaka en stund med lite arbete mitt på dagen.
Den lilla Linux-datorn (Asus Eee PC) som jag köpte för ett par veckor sedan har visat sig ha ungefär de fördelar och svagheter som jag hade förväntat mig. De största fördelarna är förstås den minimala storleken, den relativt låga vikten (ett stycke under kilot) och priset (strax över 2000 kronor). Den största nackdelen är att batterilivslängden inte är mer än två till maximalt tre timmar.
Annars är irritationsmomenten ganska få. Den lilla skärmen räcker till, även om de moderna ordbehandlingsprogrammen (Open Office i det här fallet) använder på tok för mycket av skärmen för ”finesser”. Det går kanske att  ställa om, men jag skulle egentligen föredra min gamla Word 97. Open Office försöker att efterlikna mera moderna varianter av Word och det är definitivt ingen fördel på en liten bildskärm (inte på en stor skärm heller egentligen).
Och här kommer jag till dagens betraktelse – hur kunde så mycket gå så fel och tänk att det skall vara så svårt att komma tillbaka ”på spåret” igen.
För om jag jämför min lilla Linuxdator med min bortåt tio år gamla enkilosdator från IBM är det inte uppenbart att Linuxdatorn vinner. Energiförbrukningen är densamma, även om förbättrad batteriteknologi gör att livslängden blir längre på Linuxdatorn. Då har ändå den gamla datorn en betydligt större bildskärm,  tolv tum jämfört med sju tum.
Men det verkligt intressanta är att den bortåt tio är gamla IBM-datorn känns såpass snabb. Med  300 MHz  klockfrekvens och 128 Mbyte primärminne fungerar Windows 2000 alldeles utmärkt. Word 97, Photoshop 7.0, Illustrator 10, IrfanView och Firefox fungerar också som de skall.
Men det är klart – skulle jag försöka stoppa in Vista (hemska tanke), nya versioner av Microsoft  Office och Adobes senaste versioner av Photoshop och Illustrator skulle ingenting fungera alls. De programmen känns till och med långsamma på moderna datorer med processorer som är mer än tio gånger snabbare och har minst sexton gånger så mycket primärminne.
För i samma takt som processortillverkarna har förbättrat sina processorer har programföretagen intecknat de nya möjligheterna i större och långsammare program. Det gäller också program där den grundläggande funktionen inte förbättrats nämnvärt. Ordbehandling är klassikern, där jag tidigare refererade till en test där en gammal Apple-dator med en äldre, men väl fungerande version av Microsoft Word  slog en modern dator med senaste versionen av Word. Detta trots att den nya datorn hade en processor som var bortemot 10 000 gånger snabbare.
Ett enkelt sätt att nå låg effektförbrukning vore förstås att gå tillbaka till äldre versioner av program. Om vi till exempel utgick från min gamla IBM-dator (Pentium Mobile och 300 MHz klockfrekvens) skulle vi idag nå ungefär samma prestandanivå med en 100 MHz Atom-processor och mycket låg energiförbrukning. Då talar vi ändå om moderna operativsystem och moderna program.
Om vi i stället backar till den tid då en 33 MHz 486-processor ansågs vara ”state of the art” var det faktiskt så att även den tidens ordbehandlare, kalkylprogram och bildredigerare fungerade alldeles utmärkt. Omräknat till moderna processorer skulle det idag räcka med mellan 8 och 10 MHz klockfrekvens för samma prestanda. Primärminnesstorleken låg ofta runt 4 Mbyte och med dagens teknologi skulle allt, från processor till primärminne och periferienheter, rymmas i ett chip. Effektförbrukningen för elektroniken skulle väl stanna på kanske 50 mW eller så.
Och vart vill jag då komma med de här resonemanget?
Det är alldeles uppenbart att mjukvaruutvecklingen är det stora problemet när det gäller att få fram de små och energisnåla datorer som alla verkar vilja ha. Min lilla Linux-dator och dess efterföljare är bra i förhållande till vad som finns på marknaden idag, men patetiskt usla i jämförelse med vad som skulle varit möjligt om programtillverkarna valt att optimera på ett vettigare sätt. En halvkilosdator med tio timmars batterilivslängd skulle i det läget vara lätt och billig att bygga. Och det vore säkerligen inte svårt att sälja den heller.
Men tills dess får jag väl vara nöjd med min lilla Linux-dator. Speciellt som priset bara var en femtedel jämfört med vad jag betalade för min gamla IBM-dator.

Comments are closed.