Corona, körsbärsblommor och dålig beredskap

Det gäller verkligen att passa på. Vi har mer än 20 jättestora (självsådda) körsbärsträd runt huset och de senaste dagarnas blomning har varit fantastisk. Men två frostnätter och några ordentliga hagelbyar gick hårt åt blomningen. Så kan det gå.

Nu tänker jag inte börja tala om global avkylning bara för att våren varit lite kall. Det räckte så bra med att höra Isabella Lövin tala om sina bruna gräsmattor som bevis för global uppvärmning. Däremot tänkte jag grotta lite mera i Cornonastatistiken och myndigheternas märkligheter. Men först lite mer om vädret.

Arktis var kall
Att det skulle kunna bli en kall vår efter den varma vintern var inte särskilt förvånande. Värmen berodde i stor utsträckning på att temperaturen över Arktis höll sig låg och stabil och när väl den stabiliteten ”släppte” blev det betydligt varmare igen över Arktis och kallare lite längre söderut.

Arktis gick faktiskt från att vara 0,72 °C kallare än normalt i mars till att bli 1,03 °C varmare än normalt i april. Samtidigt gick USA från att vara 1,09 °C varmare än normalt i mars till att bli 0,59 °C kallare än normalt i april. Allt enligt UAH (satellitmätningar). De globala temperaturerna fortsätter neråt efter en topp i februari (som fick väldigt mycket publicitet) och är nu tillbaka vid förra årets nivåer.

Och vad kan man lära sig av det? Tja – att vädret varierar. Det går inte att dra långsiktiga slutsatser av snabba väderförändringar. Så vitt vi kan se fortsätter jorden att värmas så att det kanske blir en knapp grad varmare framåt 2100.

Mindre utsläpp
Coronapandemin borde ge oss en intressant möjlighet att jämföra klimatmodeller med faktiska mätvärden. Nedstängda länder innebär ju kraftigt minskade utsläpp av både koldioxid och annat.

Men hittills har minskade koldioxidutsläpp inte lett till några minskade koldioxidhalter hos mätstationen vid Mauna Loa (basen för Keelingkurvan – går att följa i realtid). Tvärtom såg vi ett litet extra skutt uppåt i april. Med andra ord – inget att tala högt om.

Beredskap inför pandemi
Det är inte lätt att sia om väder och klimat och det är inte lätt att sia om kriser och pandemier. Skillnaden är att man lättare kan förbereda sig inför epidemier och pandemier.

Det mest uppenbara är förstås att se till att ha de viktigaste och billigaste förnödenheterna i lager inför en kris eller en pandemi. Det gäller framför allt självklarheter som skyddsutrustning (munskydd, visir, plastförkläden, engångshandskar, handsprit) och standardmediciner (t ex narkospreparat). Om man har råd är det naturligtvis bra med fältsjukhus, respiratorer och liknande.

I Sverige valde vi att skrota allt – både det som var dyrt och det som var billigt. När pandemin drog igång fanns inte ens den mest basala skyddsutrustning i lager. Så här tre månader senare är situationen ungefär likadan. Trots att en del sjukhus har lyckats komma över utrustning till svartabörspriser är bristen skriande. För privatpersoner är det fortfarande hopplöst att hitta vettiga munskydd och svårt att hitta handsprit. Mycket märkligt.

Tidiga åtgärder
Alla som har någon erfarenhet av sjukvård och smittspridning vet att åtgärder gör bäst nytta om de sätts in tidigt. Den första och mest självklara åtgärden vid en hotande pandemi är därför att säga till både befolkning och vårdpersonal att använda munskydd utanför hemmet och att alltid ha med en flaska handsprit. Alla vet att detta fungerar – det är förmodligen därför det finns så få forskningsrapporter.

Men Folkhälsoinstitutet kunde inte gå ut med den här typen av enkla, självklara och billiga rekommendationer. Det fanns ju varken munskydd eller handsprit. Det lilla som fanns i apotekens lager tog ändå slut på ett par dagar.

Så vi har fått nöja oss med de ständiga litaniorna: ”munskydd behövs inte och kan till och med vara ett problem” och ”tvål och vatten är minst lika effektivt som handsprit”. Att det är dumheter vet alla som arbetat i vården.

Och jag har faktiskt arbetat en hel del i vården. Det var visserligen många år sedan, men att jobba som timvikarie i åldringsvården var också på sjuttiotalet ett utmärkt sätt att dryga ut studielånen.

Innan jag fick börja jobba var jag tvungen att gå en grundutbildning. Den tog en hel dag vill jag minnas och mycket handlade om rutiner mot smittspridning. Självklarheter som att tvätta händerna och sprita dem mellan varje patient och aldrig ta i handtag eller kranar med händerna. Och förstås att använda handskar vid kontakt med infekterade patienter.

Mina gamla erfarenheter får mig att tro att talet om timvikarier som smittspridare mest är snömos. I media låter det som om basala hygienregler skulle kräva år av utbildning och så är det absolut inte. Det räcker med ett par timmar och kanske en extra kvart för att lära sig hantera munskydd.

Samma sak gäller förresten privatpersoner. Det tar inte många minuter att lära sig använda munskydd och handsprit. En liten snabbutbildning inbakad i någon av de många och långa presskonferenserna skulle räcka alldeles utmärkt.

Men som sagt – prylarna måste finnas också.

Ett litet paket
Kanske dags för en enkel beredskapsåtgärd. Här är ett förslag:

Staten tar ansvaret för att sätta samman paket med en halvliter handsprit, en förpackning munskydd, en förpackning engångshandskar och en liten broschyr om hur man skyddar sig mot smitta och använder munskydd och handsprit. Priset för ett sådant här kit handlar väl maximalt om några tior i stora volymer. Fem miljoner paket kostar i så fall ett par hundra miljoner kronor – småpengar i sammanhanget.

Åtminstone vartannat år har vi en ordentlig influensaepidemi i Sverige. I början av epidemin får varje hushåll ett sådant här paket. Gissningsvis skulle i det läget antalet smittade gå ner ganska ordentligt. Förmodligen så mycket att det blir lönsamt för staten.

Det lilla paketet skulle dessutom göra en fantastisk skillnad i en pandemi av den typ vi upplever nu. Men det skulle närmast kunna ses som ”grädde på moset”.

Samtidigt skulle vi förhoppningsvis slippa alla de här dumheterna om handsprit som inte gör någon större nytta och munskydd som gör mer skada än nytta. Det skulle vara skönt det också.

Äldre får morfin
Om man tittar på hela pandemiförloppet lite grand ”från ovan” framstår förvånansvärt mycket av det som gjorts som förvånansvärt dumt. Framför allt finns en löjligt stor skillnad mellan det som sägs och det som faktiskt görs.

Vi kan till exempel titta på den grundprincip som slogs fast redan från början om att ”skydda äldre och sköra”. Hyfsat snabbt infördes besöksförbud på äldreboenden och sjukhem.

Men det hjälpte förstås inte när personalen varken hade skyddsutrustning eller vettiga smittskyddsrutiner. Personalen blev smittspridare – något som man borde ha kunnat räkna ut ganska enkelt.

För att göra det hela ännu värre verkar man ha justerat reglerna för vård av äldre. Det är lätt att titta på statistiken och se att äldre som smittats ytterst sällan kommer till intensivvård. I ett program i Sveriges Radio förra veckan (som sändes sent) framgick det här mycket tydligt. Patienter på äldreboenden flyttas inte till sjukhus utan vårdas på plats. Normalmedicinen är morfin.

Jag såg häromdagen en intervju med en expert på åldringsvård som ville se polisiära åtgärder mot ansvariga politiker. Ärligt talat inte helt svårt att förstå.

Fram tills idag har strax över 88 procent (3 051 personer) av de som dött i Covid19 varit över 70 år. Enligt Svenska Intensivvårdsregistrets statistik finns 512 vårdtillfällen med patienter över 70 år, men då räknas flyttade patienter flera gånger. Om man räknar om enligt Folkhälsomyndighetens totalsiffra handlar det om 375 patienter över 70 år som fått intensivvårdsbehandling.

Vi har alltså 1 393 intensivvårdsbehandlade i gruppen 0-69 år och totalt 408 döda i samma grupp. Det låter rimligt.

Och vi har 375 intensivvårdsbehandlade i gruppen över 70 år och 3 051 döda. Det låter inte alls lika bra.

Usel statistik
På Folkhälsomyndighetens statistiksida finns massor av statistik, men tyvärr är det egentligen bara antal döda och antal intensivvårdade som har någon egentlig relevans. Och då kommer vi snabbt till nästa problemområde för myndigheterna.

För väldigt många beslut verkar tas baserade på rena gissningar. Följetongen om hur många smittade vi har i Stockholm skulle kunna passa i ett humorprogram. Vid något tillfälle lyckades man komma fram till att ett par hundra procent av stockholmarna var smittade.

Anledningen till att statistiken är så osäker är mycket enkel. Det görs förvånansvärt få tester. Utan tester har man inga relevanta indata och utan vettiga indata spelar det ingen roll hur bra modeller man skapat. SISU, skit in – skit ut, är lika sann för medicinska gissningar som för andra gissningar.

Hur kunde det bli så här? Tja – det är inte konstigare än att man inte förutsåg att det skulle behövas munskydd och handsprit. Man insåg förresten inte att det skulle behövas narkosmedel heller.

Svenskarna sköter sig
När man tittar på statistiken är det i alla fall ganska uppenbart att svenskarna sköter sig bra. Väldigt lite talar för att det skulle bero på något som myndigheterna gjort, men myndigheterna har i alla fall undvikit att dra till med drakoniska åtgärder och det är alltid något.

Men visst är det synd att man inte hade någon som helst framförhållning utan tvingades hitta på efter hand. Munskydd och handsprit till alla redan från första veckan hade säkerligen gjort stor skillnad. Reserestriktioner mot Italien var väl en ganska rimlig åtgärd. Och ordentlig skyddsutrustning i äldrevården hade gjort all skillnad i världen.

En massiv teststrategi redan från början hade också gjort stor nytta. Då hade vi sluppit alla dessa killgissningar och undanflykter.

Det jobbigaste är kanske ändå att lyssna på de ansvariga politikerna. Det blir långa tirader som bara går ut på att ansvaret måste spridas till alla. Helst är ingen ansvarig och om någon är ansvarig är det i alla fall inte de ansvariga politikerna. Åtminstone inte mer ansvarig än någon annan.

Sällan har vi väl fått så många argument för politikerförakt.

Men solen lyser och den låga temperaturen håller ner antalet myggor (jag har fixat lite ”myggöl” också). Det är faktiskt helt underbart ute. Och otäcka virus håller sig på avstånd.

6 Responses to “Corona, körsbärsblommor och dålig beredskap”

  1. Hej Göte!
    När jag läste din krönikas coronakommentarer väntade jag bara på argumentation om/för/mot ”Vinster i välfärden”, och privatvårdföretagens vinstdrivningslustar.
    Men det kom aldrig. Varför?
    Munskydd kostar pengar,
    Handsprit kostar pengar.
    Utbildning kostar pengar.
    Lägre utdelning till aktieaägarna alltså!!!
    SÅ kan vi inte ha det

    Ha en fortsatt bra vistelse i Blekinge.
    ”Ni” har klarat er ganska bra hittills.
    Får se hur länge det står sig.

    //Ove

  2. Hej Ove

    Beredskap har tack och lov ingen som helst koppling till vinster i välfärden och privatisering av sjukvård.

    Eller rättare sagt – staten måste hantera beredskapen vare sig välfärden/sjukvården är privat, kommunal, regional eller statlig. Den politiker som försöker hävda något annat är bara ute efter att ”grumla vattnet”.

    Idag ser vi väldigt många försök att grumla vattnet och sprida skuld eftersom det börjar bli allt mer uppenbart att de ansvariga inte tog sitt ansvar.

    I bästa fall kan vi lära något av det.

    /göte

  3. Ove, man ska fråga sig vart skattepengarna går. Skattetrycket är som bekant i toppklass i Sverige. Med så mycket i betalning så borde vi alltså kunna vänta oss premiumtjänster, men:
    * Beredskapen är icke existerande.
    * Äldreomsorgen klagas det mycket på och väntetiderna till äldreboende kan vara långa. Här i coronatider har de också visat sig sprida smitta.
    * Skolan. Har du barn med diagnoser vet du hur urusel skolan är. Alla barn som av någon anledning är dyrare bryr man sig inte om. Att det bryter mot FNs barnkonvention spelar ingen roll. Men stolt var Sverige när man undertecknade den. Stolt var Regeringen när man deklararerade att FNs barnkonvention gäller som lag från och med förra årsskiftet. Smarta tyckte Olof Palme och Car Lidbom att de var när de 1976 såg till att tjänstemän kunde bryta mot ovanstående lagar utan att kunna tilldömas någon som helst straffpåföljd. Då förvandlades plötsligt lagarna till godtyckliga för det offentliga.
    * Sjukvården. Vi har Europas längsta sjukhusköer. Vi har väldigt lite IVO-platser. Uppenbarligen inte heller lager eller resurser för någon extraordinär händelse. Men det är inte konstigt då man inte har personal ens för vård vid normaltillstånd.
    * Försvaret. Jämfört med kalla krigets försvar finns inte mycket kvar. Likaså krigslagren.
    * Trafik. Jag bor i Stockholm och trafikproblemen är sanslösa. Vi borde ha två-tre ringleder, men har ingen. Det finns inte ens på ritbordet så jag hinner dö innan dessa eventuellt kommer till. Uppenbarligen finns det inte pengar här heller. Kollektivtrafiken är full förutom i coronatider. Uppenbarligen finns inte pengar till att åtgärda detta heller.
    * Socialförsäkringar. Dessa går med plus för staten. De tar ut mer i arbetsgivaravgifter än de betalar ut. Vart tar resten vägen?
    * Brandförsvaret. Skogsbränderna har minskat till hälften jämfört med 70-talet. Ändå verkar det vara ett större problem nu att få släckt bränderna.
    * Brottslighet. Jag jämförde siffrorna för grova brott per invånare med USA. Endast mord var högre i USA och då med 25%. Alla andra grova brott är högre i Sverige än i USA! Och då har USA aldrig setts som ett brottsfritt Mecka.
    * Elförsörjningen. Vi klarar inte längre av annat än varmaste vintrarna.

    Notera att inget av ovanstående handlar om giriga kapitalister som vill maximera sin utdelning. Allt handlar om politikernas ansvarsområden, dvs det offentliga.

    Sveriges problem bottnar i dåliga politiker som inte bara styr i RIksdag och kommunfullmäktige. Samma oduglingar sitter på en massa topposter inom myndigheterna som de erhållit genom tjänster och gentjänter, dvs korruption.

  4. @Anders
    Kan bara hålla med, Sverige håller på att krackelera, inom de flesta områden.

    @Göte
    Det är väl först i och med denna pandemi som det blivit uppenbart för oss som inte (ännu) haft så mycket med äldreomsorgen att göra hur bedövlig dåligt det verkar ha varit med arbetarskyddet, pga brist på adekvat skyddsutrustning, utrustning som är rimlig att använda i många fall oavsett pandemi eller inte.
    De ”lokala” förråden verkar ha gapat ganska tomma.
    Om det funnits ett centralt statligt lager har det väl säkert hjälpt till situationen. Men en del artiklar har väl bäst-före-datum, och då behöver det ju vara rotation på förrådsinnehållet för att inte stå med gamla grejer när de väl behövs.
    Har man distribuerade lager i kommunerna och regionerna tänker jag att det blir automatisk omsättning på innehållet.
    Så det blir ju dubbelt tragiskt om/att det är personalen (som då inte haft rätt skydd) som dragit in coronan på äldreboenden och i hemstjänsten.

    De flesta av oss andra kommer ju att drabbas för eller senare i vilket fall, vad det låter, om vi inte redan haft det.

    Hälsa ”Pinan” om du åker in dit 😉

    //Ove

  5. Jag tänkte bara tillägga att 80% av äldreboenden är kommunala.
    Apropå Oves kommentar.

    Nu kommer vi att få se hur regeringen försöker skjuta på undersökningskommissionens arbete till efter valet.
    Vi kommer att få höra vår statsminister säga
    ”detta skall undersökas noga men vi får vänta tills epidemin är över”
    Han kanske lyckas. Ytterligare fyra år med S vid makten.

    Lite bin och humlor i mitt plommonträd men väldigt mycket myror som suger upp nektar i blommorna.
    Kall vår.

  6. Hej Anders

    Bra sammanfattning. Obehaglig men sann.

    Och Ove

    Att staten måste ta ansvar behöver inte nödvändigtvis betyda centrala statliga lager. Det går alldeles utmärkt att lägga ut lagerhållningen ”på entreprenad”. Våra politiker har valt att varken göra det ena eller det andra och då får man stå ut med att ta ansvaret för att man inte tagit ansvar.

    ”Pinan” får vänta ett tag. Det finns alldeles för mycket att göra i skogen just nu.

    Bästa hälsningar
    Göte