I går såg jag två TV-program som var ungefär så olika som de kunde vara. Det ena var en komplett upptagning av Donald Trumps tal i Davos härom dagen och det andra var SVTs framtidsprogram ”Rapport från 2050” med Erik Haag och Lotta Lundgren. I det ena programmet beskrev Trump en rik och intressant framtid med nära samarbete mellan Storbritannien och USA. I det andra fick vi se en ganska gräslig dystopi á la Orwells 1984 med ransonering av det mesta och statlig styrning av allt.

I SVTs framtidvisioner används en rad experter på framför allt hållbarhet. Alla är rörande överens om att vi om trettio år knappast kommer att ha någon långväga internationell handel, vi kommer att behålla och reparera våra få prylar i tiotals år och vi kommer sällan att resa från våra minimala bostäder. Lyckan antas ligga i att dela allt och äga så lite som möjligt.

Det ständigt återkommande ordet är hållbarhet och i SVT-termer betyder det produktåtervinning i alla lägen. Allt skall repareras i oändlighet och det här kläs i någon form av ”modern” skrud. Det är som om industrialismen aldrig hänt och produktutveckling inte existerar. Det hela är mycket märkligt.

Trump tror på Storbritannien
Då var det betydligt intressantare att titta på Trumps tal från Davos. Det fick naturligtvis bli en weblänk – SVT eller TV4 skulle aldrig nedlåta sig till att visa något sådant. De har bara visat de sekunder då Trump uttalade sig negativt om klimatextremism.

Men det fanns faktiskt mycket intressant i Trumps tal. Naturligtvis mycket skryt om USAs ekonomi – något man nog får förstå med tanke på de ganska imponerande ekonomiska framgångar som uppnåtts de senaste tre åren. USA är idag med på samma ekonomiska och tekniska ”tåg” som Asien. Det var inte uppenbart för några år sedan och det ser just nu inte riktigt ut som om Europa har någon biljett.

Trumps tal handlade framför allt om Amerika och Asien. Den enda del av Europa som nämndes speciellt var Storbritannien. Trump höjde den nya regeringen till skyarna och utlovade ett fantastiskt handelsavtal mellan USA och Storbritannien (Trump älskar ordet fantastiskt). Jag tycker faktiskt att det är ett intressant uttalande.

USA till Storbritannien
Men om man har SVTs framtidsvisioner för ögonen låter det här enbart fånigt. Avståndet mellan USA och Storbritannien är hela 550 mil. Tanken är ju att minska den långväga handeln i stället för att öka den. Storbritannien har EU som största handelspartner och så måste det väl förbli? Visst är väl närodlat och närproducerat ledorden för framtiden?
Så vad kostar det egentligen att frakta prylar mellan Storbritannien och USA?

Inte särskilt mycket faktiskt. Avståndet mellan New York och London är som sagt lite drygt 550 mil. Det tar fem eller sex dygn att frakta gods med containerfartyg – ungefär som att skicka ett paket med PostNord.

Det går åt ungefär 11 g olja för att frakta ett ton gods en mil med ett stort containerfartyg. Vi kan alltså räkna med drygt 6 kilo olja per ton för hela vägen eller 6 g per kilogram gods. Eller varför inte räkna i utsläpp på lite drygt 16 g koldioxid per kilogram gods. Det är verkligen inte mycket.

Att frakta gods på lastbil kräver ungefär 15 gånger mer bränsle per ton gods. Vi kan alltså jämföra en fartygstransport på 550 mil med en lastbilstransport på 37 mil. Det kostar lika mycket i bränsle och koldioxidutsläpp att skicka varor mellan London och New York som att skicka dem landvägen mellan London och Paris.

Slutsatsen är att en tätare koppling mellan USA och Storbritannien tekniskt sett är fullständigt rimlig. Det är inga som helst problem att frakta mat och produkter mellan de två kontinenterna. Det finns inte ens några områden med pirater eller fientliga stater på vägen. Det är bara att korsa Atlanten fram och tillbaka, precis som vanligt.

Kärnkraft på fartyg
Koldioxidutsläppen från containerfartyg är redan idag mycket små (per ton gods) men de går att minska hela vägen till noll med modern teknik.

Väldigt mycket av kärnkraftsutvecklingen idag går ut på att skapa små serieproducerade reaktorer i containerstorlek. De kan till exempel vara blykylda (Blykalla) eller av saltsmältetyp (många olika projekt). I stället för de ”normala” ca 1 GW hamnar man ofta på hundra eller ett par hundra MW per reaktor.

Att stoppa in en sådan reaktor i ett stort containerfartyg är väldigt lätt. Redan idag är driften elektrisk så det handlar bara om att byta dieselmotorer/generatorer mot reaktor/generator. Ett riktigt stort containerfartyg behöver ca 85 MW så en ”containerreaktor” passar bra.

Atomdrift på fartyg är i och för sig inget nytt. Stora atomubåtar har funnits sedan femtiotalet och det finns ett antal atomdrivna hangarfartyg och andra militära fartyg. I Ryssland är så vitt jag kan se åtta atomdrivna isbrytare i drift, medan bara ett kommersiellt fraktfartyg fortfarande är atomdrivet.

Det är ännu lättare att göra utsläppen från dagens fartyg svavelfria. Det kräver bara att man har vett att satsa på moderna crackeranläggningar som gör om den högsvavliga och trögflytande bunkeroljan till vanlig dieselolja. I Sverige är det pinsamt nog miljörörelsen som sätter stopp för den utvecklingen.

Förenade av hav
Men tillbaka till USA och Storbritannien. Egentligen är det ju alls inget nytt att länder förenas av hav. Så har det varit i alla tider.

Så var det till exempel på medeltiden i Norden. Gotland låg i centrum för hela Östersjöhandeln och gutarna var rika som troll. Finland var en del av Sverige av den enkla anledningen att kommunikationer och transporter var så enkla. Det var vansinnigt mycket enklare att transportera något från Stockholm till Helsingfors än att skicka det landvägen till Göteborg.

Sjövägen till Göteborg behärskades av de gräsliga danskarna som också de hade klart för sig vikten av sjötransporter. Att Skåne, Blekinge och Halland tillhörde Danmark var fullständigt logiskt.

På senare tid har vi vant oss vid att tänka i termer av landtransporter och havsgränser, men det har egentligen aldrig varit riktigt sant. Fartygstransporter har alltid varit oerhört viktiga och de stora städerna är för det mesta stora för att de har stora hamnar.

I takt med att containertrafiken tagit över har sjövägarna blivit ännu viktigare. Det talas mycket om långa transporter med tåg, men i verkligheten är det fartygstransporter som gäller. Att ta sig över oceaner är enkelt och billigt.

EU och USA
Vad skulle då ett tätare samarbete mellan USA och Storbritannien betyda för EU? Och vad skulle det betyda för Sverige?

Att Brexit innebär problem för Sverige inser säkert alla. Storbritannien har varit en nödvändig motvikt mot Sydeuropa i EU och risken är stor att vi nu tvingas in i en tätare och dyrare integration än vi vill ha. Storbritannien är dessutom en viktig handelspartner för oss.

Ett riktigt bra handelsavtal mellan USA och Storbritannien innebär i praktiken att USA kommer närmare. Vi kan dessutom mycket väl få ett mycket tätare samarbete mellan USA och Storbritannien vad gäller utbildning, forskning och företagsetableringar. Storbritannien behöver inte nödvändigtvis bli svagare av att lämna EU.

I det här tankeexperimentet kan man fundera på vilken väg Norge väljer. Om vi går ytterligare några år framåt är det kanske dags att fundera på vilken väg Sverige vill gå. Går det att ha ett separatavtal med USA/Storbritannien och ändå vara medlem i EU?

Visst är det intressant.

Nationalism
I Sverige irriterades nog många över Trumps många berömmande ord om sig själv och USA. Många irriterade sig nog också över hans uppenbara nationalism. USA kommer först och alla andra kommer i andra hand. Så får man inte säga i Sverige.

Det lustiga i sammanhanget är att så få irriterades över Xi Jinpings uppenbara nationalism i hans tal i Davos för tre år sedan. Den gången utnämnde en (ganska) enig journalistkår Xi Jinping till världens och klimatets räddare. Något som nog många vill glömma idag. Det hela var oerhört pinsamt och avslöjade en närmast monumental naivitet.

Att Xi Jinping vill sätta Kina främst är i och för sig inte konstigare än att Trump vill sätta USA främst. Det märkliga är snarare den ganska suicidala internationalism och snällhetskultur som Sverige står som ledare för.

Vi vill vara snälla
Likheterna mellan USAs nuvarande ledning och Kinas ledning innebär kanske att det äntligen finns en liten möjlighet att nå rimliga handelsavtal mellan länderna. Gissningsvis har man i Kina storögt betraktat västvärldens naivitet och undrat hur långt man kan gå innan någon sätter ner foten.

Så här i backspegeln ser också väldigt mycket väldigt konstigt ut. Kina tilläts till exempel att ha drakoniska regler när det gäller etablering av utländska företag i Kina. I princip har företag tvingats att både lämna ifrån sig makten och alla företagshemligheter. Det här var och är fullständigt orimligt och ledningen i Kina måste ha varit otroligt förvånade över att de tilläts göra så här. Och ännu mera förvånade över att de tilläts fortsätta år efter år.

I Sverige gick vi till och med så långt att vi betalade uppbyggnaden av Kinas telekomindustri. Från åttiotalet och framåt vällde horder av kinesiska studenter in på KTH för att ta del av skolans och Ericssons teknologi. Fram tills för några få år sedan betalade till och med den svenska staten deras utbildning. Snällt, men kanske inte så listigt.

Grunden för alltsammans är väl någon form av västlig snällhetskultur och en känsla av skam för tänkta imperialistiska illdåd. Man skall vara snäll mot fattiga länder och bra handelsvillkor är ett sätt att vara snäll.

Skänk inte bort något
Snällhet kan vara gulligt men man måste alltid titta på konsekvenserna av sin snällhet. Att ändra regler är inte lätt. På Tjörn användes ofta uttrycket ”den som ger och tar igen han är tjuvens bäste vän”, något som många statsmän fått lära sig den hårda vägen.

Eftersom Kinas politiker lärt sig förhandla i Stalins hårda skola kan man vara säker på att inget skänks bort gratis. Att ändra regler kräver motprestationer och den som inte har en styrkeposition har inget att komma med. Snällhet finns inte på kartan.

Man kan med andra ord inte komma med argument som: ”jag har ju redan gjort allt det här” eller ”nu är det er tur”. Den som är dum nog att skänka bort något utan motprestation får stå sitt kast. Att ”gå före” innebär bara att man tvingas förhandla ur ett sämre läge. Tyvärr excellerar Sverige i den typen av idiotisk förhandlingsteknik.

Långtidsplanering
Men hur kan då Kina klara sig så bra när kommunism och planekonomi har fungerat så utomordentligt uselt på alla andra ställen?

Det mesta beror på Deng Xiaoping, den ledare som i praktiken kom efter Mao Zedong (Hua Goufeng blev bara ett tvåårigt mellanspel). Mao hade lyckats köra Kinas ekonomi i botten med de klassiska planekonomiska och statsägda metoderna och Deng insåg att kapitalism och marknadsekonomi var vägen framåt.

Kombinationen av en ganska extrem marknadsekonomi och hård statlig kontroll visade sig fungera. I väst trodde nog de flesta att detta var vägen mot ett demokratiskt Kina, men Deng lyckades behålla makten inom kommunistpartiet, trots många interna stridigheter.

Deng var i praktiken Kinas ledare från 1978 till 1989. Han drog sig tillbaka en tid efter de blodiga striderna vid Himmelska fridens torg, men återkom ett par gånger under början av nittiotalet efter perioder av ekonomisk stagnation. Deng Xiaoping dog 1997.

Både Jiang Zemin (1992-2004) och Hu Jintao (2004-2012) gjorde sitt bästa för att fortsätta arvet efter Deng Xiaoping, men den stora förändringen kom när Xi Jinping tog över 2012. Ekonomin fortsatte i och för sig att drivas på samma sätt, men partiets styrning blev hårdare. De långsiktiga målen blev också betydligt aggressivare. Idag handlar allt om att expandera Kinas makt i världen, med ekonomiska, politiska och, om det behövs, militära medel. Om Trump sätter USA först sätter Xi Jinping Kina på första, andra, tredje och alla andra platser.

Nya sidenvägen
Den intressantaste metoden för kinesisk expansion kallas ”nya sidenvägen” och innebär att Kina knyter band via investeringar och infrastruktursatsningar. Det kan till exempel handla om vägar, järnvägar, broar, hamnar eller kraftverk.

Kraftverken är kanske det intressantaste just nu, eftersom vi i Väst verkar ha kommit överens om att inte ge finansiellt stöd åt fossilbaserade kraftverk. Samtidigt är kolkraftverk den enda rimliga vägen för många utvecklingsländer. Det innebär att Kina får frikort in på många marknader. Något som man är snabb att utnyttja.

Kombinationen av investeringar, företagsköp och ett mycket högt tonläge så fort någon kritiserar Kina har varit mycket framgångsrik. I länder med stort kinesiskt inflytande märks en minskande kritik av Kina. Det gäller också många västländer.

Kinas stora inflytande över många utvecklingsländer innebär också att FN blir ett ganska oanvändbart organ. I praktiken är det idag bara USA som har styrka och vilja nog för att driva fram nya avtal med rimligare villkor för Kina.

Världen står kvar
Den som följer svensk media idag kanske inte bryr sig så mycket om vad som händer med USA och Kina. 2050 har ändå klimatkrisen spolat bort våra kuster och bränt upp våra skogar och åkrar.

I verkligheten ser nog effekterna ut att bli betydligt rimligare. De höga förstärkningseffekter (ECS och TCR) som IPCCs politiska sammanfattningar brukar utgå från vägrar ju att infinna sig i verkligheten.

Framåt 2050 har vi förmodligen ökat jordens medeltemperatur med ytterligare en halv eller till och med en hel grad. Det är mindre än skillnaden mellan Stockholm och Norrköping. I Sverige varierar årsmedeltemperaturen med bortåt 15 grader mellan syd och nord.

I och för sig sägs uppvärmningen gå mycket snabbare längre norrut men också där ser verkligheten ut att ha svårt att komma ikapp modellerna. Ändå hörde jag härom veckan en ”klimatexpert” tala om tre gånger snabbare uppvärmning i Kiruna jämfört med södra Sverige. Han hade förmodligen ”snöat in” på EDJNets felaktiga data från september 2018 med 3,4 °C temperaturhöjning i Kiruna de senaste 120 åren. Uppenbarligen hade han missat EDJNets  ursäkter och deras korrekta data som kom några dagar senare  och visar på 1 °C uppvärmning i Kiruna de senaste 120 åren (det gäller också de uppdaterade siffrorna från 2019).

Siffrorna för Stockholm (1,1 °C), Göteborg (1,2 °C) och Lund (1,4 °C) skulle till och med kunna tolkas som att vi har en mindre uppvärmning längre norrut. Alternativt skulle man kunna gissa på lokala värmeöar i storstadsregionerna. Rom visar förresten samma uppvärmning som Kiruna.

Och havet vägrar fortfarande att stiga. SMHI påstår visserligen i artiklar att havet stiger snabbare nuförtiden, men deras mätningar visar inga som helst tecken på något sådant. Jag föredrar nog att tro på verkligheten.

Filed under: Göte Fagerfjäll