Vad fan får jag för pengarna

Leif Östling fick förra året mycket kritik för kommentaren ”vad fan får jag för pengarna”. I media beskrevs han som en hjärtlös kapitalist som borde vara glad åt att hans pengar kanske gör någon nytta någonstans.

Men egentligen lyfte Östling ett av de verkligt stora problemen som alltför få vågar ta upp. ”Vad fan får jag för pengarna” borde vara det motto som styr sjukvård, skolor, myndigheter, politiker och företag. För att inte tala om energiförsörjningen.

Det finns en tråkig trend där utbytet av olika verksamheter ser ut att bli allt sämre, trots internationellt höga kostnader. Östling var för några månader sedan medförfattare till ett inlägg om sjukvårdens förbluffande dåliga effektivitet. De senaste dagarna har vi dessutom fått höra om Sveriges närmast obefintliga gränsskydd, trots höga kostnader. Det politiska svaret är alltid att kasta in mer pengar, medan många företagsledare mycket väl inser att det snarare gör saken värre.

Så varför inte göra en jämförelse med elektronikindustrin. Där har alltid Östlings motto stått högt i kurs, trots att det funnits en uppsjö av spektakulära, men mindre lönsamma alternativ.

Måste vara billigare
Tänk så ofta någon har den till synes bästa och vackraste lösningen på ett problem. Inom elektronikområdet dyker allt som oftast något nytt och fantastiskt upp, med potential att förändra och förbättra allt. Men för det mesta blir det inget av. Hur kan det komma sig?

Ett bra svar brukar vara: ”Vad fan får jag för pengarna”. Den tekniska nymodigheten kanske är elegant och bra, men priset är för det mesta högre. Om det inte finns något näraliggande problem att lösa är det alltid billigare att använda och förfina befintlig teknik. Om det finns ett problem som går att krångla sig runt med befintlig teknik gäller samma sak. Inget vettigt elektronikföretag satsar på något nytt och elegant bara för att det är nytt och elegant.

Däremot finns det alltid pengar till effektivisering. Effektivisering är alltid lönsamt.

Politik är att vilja
I den politiska världen fungerar det mesta helt annorlunda. Där är det inte så svårt att övertyga en politiker om att en ny, tjusig och lättförståelig lösning också har framtiden för sig. Politiker vill ofta alldeles för mycket och kan för det mesta betydligt mindre än de tror. Kombinationen med statens (våra) välfyllda kassakistor är mycket riskabel.

Tyvärr finns också en allmän ovilja mot effektivisering. Nya radikala förändringar är politiskt mycket intressantare än effektiviseringar. Skillnaden mellan en politiskt styrd verksamhet och elektronikområdet är därför närmast total.

I Sverige är det ibland till och med lite ”skämmigt” att fråga hur mycket en vacker reform kostar och vad den ger för ekonomiskt utbyte.

CMOS vann igen
Men tillbaka till elektroniken. Där har sannerligen inte saknats vilja och vackra mål. Periodvis har det dessutom funnits hyfsat gott om Venture Capital-företag med djupa fickor. Nya processer och nya metoder har stått som spön i backen.

Ändå har utvecklingen hela tiden präglats av ekonomisk realism och sund skepsis. Till syvende och sist är det alltid kostnads/intäktsanalysen som får fälla avgörandet när de stora pengarna skall upp på bordet.

Därför är min favoritrubrik en variant på ”CMOS vann igen”. Jag har använt den massor av gånger, oftast när någon lyckats göra något i princip omöjligt med vanlig CMOS.

Den här utvecklingen ser ut att fortsätta ett bra tag till. Inte för att CMOS klarar allt, men för att CMOS normalt sett är billigast. Om något är möjligt att göra i CMOS kommer det att göras i CMOS. GaAS, GaN, SiC och allt vad de heter får för det mesta nöja sig med de specialområden där CMOS inte (ännu) klarar uppgiften.

Samma sak gäller sådant som kiselkompilering. Det var en av åttio- och nittiotalets stora flugor och resulterade i mycket vackra chip. Jag har fortfarande en del fina chipfoton baserade på kiselkompilering på väggen och i lådorna. Tjusiga och reguljära strukturer och garanterade vinnare om utseendet får råda.

Kiselkompilering har en hel del andra fördelar också, medan den ”brutala” vägen runt grindar och logikoptimering egentligen bara har en fördel. Den ger mindre kiselarea. Gissa vilken väg som vann? Ingen vill betala för att få vackra, men dyrare chip.

Vattenkraft och vindkraft
”Vad fan får jag för pengarna” är ett bra motto när det gäller energi också. En gång i tiden kryllade det av segelfartyg på haven och det fanns väderkvarnar på varenda kulle. Dessutom fanns det vattendrivna kvarnar och vattendrivna industrier vid älvarna. Alltsammans var lönsamt i brist på bättre teknik och under århundraderna effektiviserades alla olika tekniker.

När ångmaskinen slog igenom konverterades de vattendrivna fabrikerna och kvarnarna till vattenkraftverk. Dessutom byggdes de stora älvarna ut till stora vattenkraftverk. Men segelfartygen och väderkvarnarna försvann helt. De konkurrerades ut så fort det fanns ett alternativ som kunde leverera stabil energi när den behövdes.

Orsaken till det är uppenbar för alla som vistats utomhus någon gång. Vinden varierar i styrka, från inget alls till jättemycket. När det inte blåser blir det ingen energi. När det blåser jättemycket sköras seglen på fartygen och väderkvarnarna blåser sönder.

För att göra saken ännu bedrövligare varierar energiproduktionen inte linjärt med vindstyrkan, utan med kubiken på vindstyrkan. Det borde räcka som argument, men som lök på laxen går det dessutom inte att lagra vind. Det gör vinden ganska hopplös som energikälla.

Vattenkraften är något helt annat. Den kan lagras i dammar och släppas på när den behövs. Största problemet med vattenkraften är väl helt enkelt att det finns så få ställen kvar där den kan byggas ut. Och förstås att den ställer till det något alldeles förskräckligt i naturen.

Ångmaskin och dieselmotor
Segelfartygen ersattes snabbt av ångbåtar, som kunde göra resorna snabbare och framför allt på en förutsägbar tid. Dessutom klarade de sig med mycket mindre besättningar.

Ångmaskinen drev det mesta annat också, från fabriker till tåg. Från början var ångmaskinen visserligen hopplöst ineffektiv, men med tiden blev den något bättre. Det viktigaste var att den levererade energi när det behövdes.

Bensinmotorn och dieselmotorn möjliggjorde nästa tekniska revolution. Bägge (framför allt dieselmotorn) är betydligt effektivare än ångmaskinen, men framför allt är de mycket lättare.  Plötsligt gick det att tillverka små flexibla fordon med tillräckligt stor energireserv för att ta sig långa sträckor. Tåget tappade sin särställning för marktransporter och bilar och lastbilar tog över.

El och kärnkraft
Bensin- och dieselmotorer är oslagbara i fordon. Det märkte alla som försökte lansera elektriska alternativ med ekonomiska argument. Men i fasta installationer är för det mesta elmotorer ett bättre alternativ. Förutsättningen är förstås att det finns en fungerande elproduktion och ett fungerande elnät. Och naturligtvis att priset är konkurrenskraftigt.

För Sverige var det här extra intressant. Vi har gott om älvar, men inga egna kolfyndigheter. Elförsörjningen baserades till att börja med nästan helt på vattenkraft, som byggdes ut mycket snabbt. Redan 1935 producerade vattenkraften ca 900 kWh per invånare och år. Tio år senare var produktionen dubblerad och 1965 producerade vattenkraften hela 6 400 kWh per invånare och år. Det är en ungefär lika stor elproduktion per invånare som i dagens Storbritannien och bara något mindre än dagens Tyskland (i bägge de länderna produceras huvuddelen av elen med fossila bränslen).

Men den potentiella elmarknaden i Sverige var mycket större än så. Industrin var intresserad av en storskalig övergång till el som energikälla och redan på femtiotalet insåg man att den nya atomkraften var ett intressant alternativ till kolkraft när vattenkraften var utbyggd.

Det hela drevs till sin spets när striden om Vindelälven stoppade möjligheterna att bygga ut vattenkraften ytterligare. Då var redan kärnkraften klar för en massiv utbyggnad. Från 1965 till 1985 trefaldigades elproduktionen upp till 17 000 kWh per invånare, vilket är samma nivå som idag. Då stod kärnkraften för halva elproduktionen, medan resten var vattenkraft.

Alltsammans var förstås ett storskaligt och ganska våghalsigt experiment som kunde ha slagit fel. Men tekniken höll vad den lovade och resultatet blev en massiv övergång från fossila bränslen till el. På förbluffande kort tid tog företag och invånare steget till el och Sverige gick från att släppa ut 12 ton koldioxid per invånare 1970 (samma nivå som Tyskland och Storbritannien) till 8,5 ton 1986 och 6,7 ton 1995. Under samma period låg de flesta andra industriländer stilla.

Ännu viktigare var förstås att vi kunde minska våra utsläpp av sot, svavel och annat elände. Sverige blev på kort tid ett mycket renare land.

El för pengarna
Det var under den här tiden lätt att se vad fan man fick för pengarna. Kärnkraften levererade billig och stabil energi till både industrin och till hushållen. Oljan levererade stabil energi till transportsektorn. Staten kunde beskatta både el och olja och alla borde rimligen vara glada.

Den svenska energimixen var på många sätt optimal redan på nittiotalet. Fossila bränslen hade då fasats ut från de flesta fasta anläggningar utom i stålindustrin (som kräver kol). Oljepannorna i hemmen byttes först mot direktverkande elvärme och sedan till effektiva värmepumpar. Energirika fossila bränslen som olja och bensin användes egentligen bara för transporter, där de fortfarande är det självklara valet.

Från en så här bra utgångspunkt är det lätt att gå vidare och vi såg stadiga förbättringar fram till 2015. Effektivare fordon, mera välisolerade hus, nya värmepumpar och effektivare industriprocesser gjorde att vi kunde fortsätta att minska utsläppen av bland annat koldioxid. Fortsatt effektivisering, bland annat inom jordbruket borde leda till en fortsatt minskning av både utsläpp och gödningsämnen. En fortsatt effektivisering och modernisering av kärnkraften är också självklar.

Dyrare och sämre
Men så enkelt får det förstås inte vara. Sverige hade genomfört ett energiexperiment som gett fantastiska resultat. Möjligheterna till fortsatt effektivisering var strålande. Men ur miljörörelsens synvinkel var medlen felaktiga och då spelar det ingen roll att resultatet blir rätt.

I stället vändes allt till plakatpolitik. Vindkraft och solenergi lanserades som det politiskt korrekta sättet att skapa energi. Elbilar lanserades som ”framtidens teknik” och kärnkraften beskrevs inte bara som ond utan också som olönsam.

De senaste åren har vi därför sett en kraftig satsning på vindkraft och solenergi. Under 2017 levererade vindkraften 17,3 TWh av totala 159 TWh.

Det här låter kanske bra så länge man inte tittar på historiska siffror. För i praktiken har vi inte haft något nettotillskott av energiproduktion sedan slutet av åttiotalet. Den ökade vindkraften och de reaktorer som har uppgraderats har kompenserats med nedlagda reaktorer.

De stora och dyra satsningarna på förnybar energi har heller inte lett till några positiva miljöeffekter. Sedan 2015 har i stället trenden vänt. I stället för minskande koldioxidutsläpp ser vi en svag ökning.

Det tyska experimentet
Sveriges fullskaleexperiment var stort, men de senaste åren har Tyskland genomfört något ännu större. Deras ”energiewende” är ett fullskaleexperiment som går ut på att skifta energiproduktionen från fossila bränslen och kärnkraft till ett hållbart system baserat på sol- och vindenergi.

Tyvärr är energiewende ett misslyckande. Kostnaderna har varit fantastiska, men resultatet i form av minskade utsläpp och övergång från fossila bränslen till el har uteblivit helt. Tyskland har faktiskt haft en klart sämre utveckling än de konkurrerande länder som i princip inte gjort något alls.

Om Tyskland i stället lagt pengarna på en modern variant på det svenska experimentet hade man kunnat byta ut all elproduktion och mycket av övrig energikonsumtion mot kärnkraftsel. Då hade man med råge kunnat uppfylla de ganska lågt ställda miljömålen. Nu verkar det mesta gå åt skogen.

Kasta pengar i sjön
Vi har alltså sett två stora energiexperiment, där det ena (det svenska) var en stor framgång, medan det andra (det tyska) är ett lika stort misslyckande. Som ”amatörforskare” är det lätt att dra slutsatsen att man bör utgå från det lyckade experimentet och till varje pris undvika det misslyckade.

Men i stället drar politikerna den motsatta slutsatsen. Man styr bort från den väg som empiriskt visat sig fungera och satsar i stället stort på den väg som empiriskt visat sig vara usel. Logiskt och ekonomiskt verkar det vansinnigt.

Tankeexperiment
Låt oss i stället göra ett tankeexperiment där vi utgår från det lyckade energiexperimentet och bygger vidare på det.

I stället för att bygga ännu fler vindkraftsparker och ny infrastruktur kan vi börja med lägga några miljarder på befintliga kärnkraftsreaktorer. De två stoppade reaktorerna i Oskarshamn tas i drift igen (den ena är faktiskt nyrenoverad) och de andra renoveras och effekthöjs efter hand. Den tjugoprocentiga effekthöjningen som gjordes 2009 på Oskarshamn 3 kan utan vidare göras även på de andra reaktorerna.

På det sättet får vi först 1,2 GW och sedan ytterligare 1,6 GW i effekthöjning. En återstart av Barsebäck skulle ge ytterligare 1,2 GW, men det är väl för mycket att hoppas på.

Det här skulle ge över 20 TWh per år, vilket är mer än vindkraftens 17,3 TWh. Det handlar också om konstant produktion, vilket är ofantligt mycket värdefullare än vindkraftens intermittenta produktion.

På det här sättet får vi en fortsatt stabil energiförsörjning utan att behöva experimentera med intelligenta nät och nya olönsamma kraftledningar som bara används när det blåser. Dagens kärnkraft kan drivas i många år till.

Generation fyra
Men vi måste förstås tänka på framtiden också. Just nu ser vi en snabb utveckling av kärnkraftsteknik av generation fyra och där finns det all anledning att öka investeringarna. KTH-professorn Jan Wallenius har länge försökt få till stånd en forskningsreaktor i Forsmark och vi skulle mycket väl kunna driva konkurrerande forskningsreaktorer i Oskarshamn eller Ringhals. Eller varför inte dra igång en forskningsreaktor i Barsebäck, baserad på danska Seaborg Techonologies CUBE-reaktor (saltsmältereaktor).

På det sättet kan vi återigen bygga upp det kunnande som gått förlorat de senaste årtiondena. När det slutligen är dags att välja teknik och bygga nya reaktorer kan vi välja den bästa och billigaste tekniken. Och vi kan börja elda upp det avfall som finns mellanlagrat i Oskarshamn.

Syntetiskt bränsle?
Egentligen är inte Sveriges användning av fossila bränslen något större problem. Effektivare motorer i bilar och lastbilar gör att transportsektorns energibehov minskar. Användningen av fossila bränslen i fasta anläggningar är redan minimal.

Men visst bör vi fortsätta att forska på syntetiska bränslen. Så länge vi har en stor koldioxidfri elproduktion går det egentligen att omvandla vad som helst till bränsle, till exempel koldioxid från ståltillverkningen eller cementtillverkningen. Då kan dessutom en ny kabel till Gotland vara ett gott alternativ till hopplösa vindkraftverk.

Det viktigaste är ändå att vi fortsätter att utveckla och effektivisera det som fungerar och struntar i det som inte fungerar. Då vet vi vad fan vi får för pengarna.

26 Responses to “Vad fan får jag för pengarna”

  1. Hej Göte.
    Jag förstår inte när du skriver:
    ”Redan 1935 producerade vattenkraften ca 900 kWh per invånare och år. Tio år senare var produktionen dubblerad och 1965 producerade vattenkraften hela 6 400 kWh per invånare och år. Det är ungefär samma nivå som i dagens Storbritannien och bara något mindre än dagens Tyskland.”
    Har Storbritannien och Tyskland samma eller större elproduktion per capita från vattenkraft än vad vi har? Kan det vara möjligt med 5 ggr fler innevånare? Var har dom sina vattenkraftkällor som ger 5 ggr mer än våra?

  2. Hej Stig

    Tack för ditt påpekande. Jag menade att vår produktion av el per invånare redan 1965 var lika stor som stora industriländers elproduktion idag, men jag uttryckte mig väldigt luddigt. Jag går in och ändrar i texten.

    /göte

  3. Låt oss göra ytterligare ett tankexperiment:
    Götes inlägg publiceras på ledarsidan i nån av dom stora morgontidningarna. Vilka reaktioner skulle då lockas fram?

  4. Jag instämmer med Ulf, finns det någon som kan få in detta på ledarsidan på någon av våra stora morgontidningar?

  5. Hej

    jag har för mig att herr Östling heter Leif till förnamn….
    anders

  6. Hej Anders

    Korrekturläsning har en egen variant av Murphys lag. Den innebär att man förvånansvärt lätt missar fel på löpsedlar, rubriker eller inledningar.

    Så klart att det skall vara Leif. Tack för påpekandet – jag fixar.

    /göte

  7. Detta behöver både läsas, spridas och läsas!

  8. Den mest hatade frågan som en försäljare som säljer vind- eller solanläggningar kan få är:
    Hur lång tid tar det för anläggningen att återbetala sig själv?
    Ingen av dem jag kontaktat har svarat än.
    Begrepp som lönsamhet och verkningsgrad har blivit tabu.
    Du skall inte fråga, bara köpa. Helst två, som på ICA-reklamen.
    Det är som om Ebberödsbanks VD har tagit över makten i hela landet och blivit diktator på livstid.
    Det sunda förnuftet måste återvända och ta sin självklara plats i alla lokaler där beslutsfattarna flockas.
    Kampen för detta börjar faktiskt redan på lågstadiet där framtida ledare just nu befinner sig.
    Jag tycker mig märka ett tydligt samband mellan markant minskning av entreprenörstänkande och lika markant ökning av passivitet hos ungdomar på gymnasienivå relaterat till vad som lönar sig. Att se att något lönar sig är ju första steget till ett blivande företag… Det är ju lönsamma företag som betalar för sjukvård, skola och allt det andra som vi får via skatter.

    För övrigt. Något förkortad skulle texten i artikeln passa bra för kursen Energiteknik som ges på våra gymnasieskolor.
    mvh Jerzy

  9. Förhandlingar i EU idag om koldioxidutsläppsminskningar till 2030. Tyskland håller emot, vill inte minska mer än 45%. Självinsikt kanske, de kommer inte klara 0%. Sverige ska vara duktigast som vanligt, ska sträva mot 55% minskning. Hur får man ihop det när vi stänger ett kärnkraftverk om två månader??

  10. Hej alla

    Mycket intressant artikel. Jag får väl representera de unga när jag ger lite tankar.

    Jag tror att vi är pp väg mot ett finansiellt paradigmskifte. Framtiden kan inte fortsätta handla om vinster och jakt på pengar och ägodelar.
    Dels pga att vi unga mår dåligt på den ständigt ökade stressen och snabba förändringar påhejat av marknadsjrafterna du hänvisar till. Allt för fortsatt fungerande kommersiellt finanssystem
    Dels vill vi unga börja ha så överraskningsfri teknik som möjligt. Det är här vind- sol- och andra naturbaserade kommer in på ett logiskt och enkelt sätt. De ger inga oväntade otäckheter down the road. Allt som kan innebära att vi får ännu fler oförutsedda risker i knät framöver orkar vi inte med utan vi har ett högt motstånd att fortsätta chansa. Många av oss är så trötta/rädda/vilsna på grund av alla risker för fortsatta livsbetingelser vi lyckats skapa genom vad som till en början verkade vara fantastiska ingenjörsbedrifter. Jag tror att många, inklusive politiker, vill tillbaka till fundamental trygg teknik.Kärnkraft kan fortfarande inte visa upp detta utan att mycket stora utvecklingsinvesteringar först måste til (generation 4, hantering av avfall etc är fortfarande mest teorier) Och eventuellt negativa konsekvenser kan mycket väl dyka upp decennier senare
    Från vår livssituation kan man då inte förenkla frågan till kronor och ören. Eller se viss teknik som värdelös för att det blir obekvämligheter när vi måste anpassa vår livsstil efter en teknik och ekonomi som ger en trygg framtid. Och som inte stressar sönder oss.

    Och Jerzy, jag tror inte det är passivitet du ser hos oss ungdomar utan en uppgivenhet över att sitta fast i ekonomiska, tekniska och samhällssystem som alla på olika sätt snabbt går mot en okontrollerad framtid. Ni äldre som skapat det har nog svårt att sätta er in i vår situation. Det är en otrolig börda vi fått ärva att vi på kort tid måste hitta rätt alternativ till dessa enorma system. Och på kort tid få med globala spretiga politiska och affärssystem och individer mot en hållbar framtid. Jag skulle mycket hellre sitta på läktaren ihop med er som varit med och tycka utifrån hur smart det det var förr

    En liten ljusglimt till sist. Jag såg ett intressant svenskt framsteg som skulle kunna brygga energilagringsbehovet utan farliga ämnens inblandning.

    https://www.chalmers.se/en/departments/chem/news/Pages/Emissions-free-energy-system-saves-heat-from-the-summer-sun-for-winter-.aspx

    Hälsningar från en tyngd Emill

  11. Om detta (Chalmers isomer) är så bra som det framställs så r det ju alldeles fantastiskt.
    Är det verkligen så fantastiskt bra? Ungefär som kärnkraften var för länge sedan. Och fortfarande är.

    Jag blev lite ledsen när du säger att vi sitter på läktaren. Hur kan du tror att vi gör det? Det känns ganska fördomsfullt.

  12. Hej Emil

    Jag tycker nog att du skall satsa på att representera dig själv. Det räcker alldeles utmärkt. Det finns alldeles tillräckligt många som påstår sig representera ”alla unga”, alla medelålders gråhåriga män” eller vad det nu kan vara. Det är bara förmätet.

    Men visst förstår jag att du kan vara rädd för framtiden. Där skiljer du dig knappast från ungdomar (och många vuxna) i alla tider. När jag var barn handlade väldigt mycket av skräcken om atomkrig. Vi var också rädda för den kommande istiden som forskarna varnade för.

    Den mest närliggande (och rimliga) rädslan var nog ändå risken att bli dödad i trafiken. På den tiden var risken att bli dödad i trafiken ungefär fyrtio gånger större än idag (i förhållande till trafikmängden). På Tjörn, där jag bodde på den tiden, var sannolikt risken ännu mycket större relativt sett.

    Dessutom fanns alltid problemet med nedsmutsning. Alla eldade med ved eller koks (baserat på stenkol) och partikelmängderna var ofta ganska förfärliga. Många som är unga idag har nog svårt att förstå hur ofantligt mycket bättre miljön har blivit de senaste sextio åren. De överraskningsfria tekniker som användes i mitten av nittonhundratalet var ganska läskiga.

    Jag skriver i krönikan om vattenkraft och kärnkraft. Bägge de här teknikerna är farliga om de byggs på fel sätt. De senaste åren har till exempel Mosuldammen stått på gränsen till en katastrof som hotat hundratusentals människors liv. Det enkla sättet att undvika riskerna är att bygga kolkraftverk i stället för vattenkraftverk, men det är förstås inte helt riskfritt det heller.

    Det stora problemet är att allt vi gör innebär en risk. I väldigt många av världens utvecklingsländer förkortas människors liv helt i onödan av matlagning inomhus över öppen eld. Statistiken över för tidiga dödsfall är skrämmande. Samma sak gäller mycket annat som kan klassas som traditionell överraskningsfri teknik. Men det är förstås ingen överraskning att människor dör. Inte heller att den genomsnittliga livslängden ökar i industriländerna på grund av teknik och bättre ekonomi.

    Att i det läget skylla på marknadsekonomin som källa till allt ont är mer än problematiskt. Marknadsekonomi och industrialism har gett oss ett välstånd som knappast någon kunde ha förväntat sig. De länder som valde det stora kommunistiska experimentet slapp välståndet, men fick en minst lika stor miljöpåverkan. Fast valet gjordes förstås inte av befolkningen.

    Det bästa med dagens samhälle är att vi faktiskt kan välja. Den som vill undvika stadens och konsumtionssamhällets stress kan till exempel köpa eller hyra ett litet torp långt från storstaden och leva ett alldeles utmärkt liv. Det är faktiskt löjligt enkelt och nästan helt riskfritt. Den som avstår från bil och modekläder och har tid att planera sina inköp kan leva otroligt billigt.

    Tyvärr verkar lite för många lägga sin tid på att prata om vad andra skall göra i stället för att göra det själv.

    Energilagring är förresten alltid intressant.

    /göte

  13. Det där med att bo utanför befolkningscentra kan jag skriva under på. Vi bor i ett fantastiskt hus i Bergslagen. Kostnad? Med amortering, kommunalt vatten och sådant. Plus el, snöröjning, sophämtning betalar vi ungefär 2500 kr/månad. Gratis parkering har vi också.

    Arbete? ABB Ludvika tar ca 30 minuter med tåg. Något snabbare med bil. Två dominerande bryggerier, pappersbruk, stålverk och elektronikindustri inom rimligt pendlingsavstånd dvs 20 – 60 minuter.

    Nämnde jag GRATIS PARKERING?

    Mycket av våra eländen skapar vi själva genom att följa huvudfåran. Det finns alternativ. Fler börjar upptäcka det.
    Kulturutbudet? Cassels i Grängesberg (vi ska dit imorgon), vår Opera på Skäret och vid alldeles speciella tillfällen får vi ta oss till Stockholm eller Göteborg. Det är inga problem eftersom vi inte känner oss tvingade att vara med på alla premiärer.

    Arbete? Vi arbetar med problemlösning inom processindustrin, kraftverk, kommunikation etc sedan 1977 och eftersom problemen finns i hela Sverige, hela Europa och hela världen spelar bostadsorten mycket liten roll.

    Med en fin sjö 108 m från tomtgränsen och 500 m till två järnvägslinjer med ca 20 avgångar/dygn är det mycket svårt att föreställa sig ett liv i Stockholm eller Göteborg. Man kan använda tiden bättre än till pendling eller jakt på parkering. Och pengarna kan man också använda bättre än till bostäder som kostar ungefär tio gånger mer än vad vi betalade.

    ”Go West young man!” hette det i USA. Idag kunde man säga Go Rural Young Persons!

  14. Tack för era svar Gunnar och Göte.
    Gunnar jag menade inte att nedvärdera med läktaren. Det jag menade var att ni har passerat de kritiska åren i livet när alla levnadsval ska göras. Ni kan sitta på läktaren och betrakta utan livsvalsångesten. Är min tanke tydligare nu?

    Och självklart förstår jag att det fanns risker förr. Men de var inte ackumulerade över decennier pga av gladteknik, ackumulerade till en nivå som nu hotar allt liv. Ja förutom atomkrig då. Men det kunde hotet kunde åtgärdas med ett beslut där och då. Det handlade inte om livstilsförändringar hos hela världens invånare och företag. Och där vi unga måste göra rätt val och det snabbt för att plana ut eller sänka denna kurvan. Och det finns bara tid för att välja rätt val från början

    DEN stressen är tung. Tillsammans med den stress som den sjuka förändringstakten som eskalerar i samhället. Och att då marknadsekonomin fortfarande kräver ständigt ökande konsumption för fungera står i paradox till hållbarhetsbehovet.
    OBS jag vill inte ha kommunism istället utan vi måste hitta en helt ny ekonomisk ordning. Vilket känns helt omöjligt

    Då blir jag stressad över hur Göte i artikeln fortfarande använder money talks som den enda fungerande drivkraften.
    Och jag blir ledsen när Götes svar inte visar nån föståelse för vår oro utan hänvisar till att isolera sig från samhället. Då har du inte förstått nånting av att vi unga brottas med i form av globalt samspel som behöver koordineras. Snabbt.
    Och argumentet att ”Marknadsekonomi och industrialism har gett oss ett välstånd som knappast någon kunde ha förväntat sig” är ju tyvärr det vi betalar priset av nu när vi förbrukar fler jordklot än vad som finns

    Sedan kan man ju välja att chilla och tycka att allt är överdrivet. Men jag har svårt att se det så lätt

    Emil

  15. Jo, jag förstår. Och visst har du rätt i att jag har nått mogen ålder, kanske övermogen. Arbetar fortfarande. Inte av tvång utan av lust – jag har ständigt intressanta och spännande upplevelser och möten runt om i världen. Men någon charterresa har jag aldrig deltagit i. Det är ”A supposedly fun thing” som alla verkar tro att de måste göra en eller ett par gånger per år. Vi avstår. Inte för att spara miljön, vilket man faktiskt gör, utan för att vi ändå hamnar på intressanta platser. Lasse Åbergs filmer har kanske också avskräckt. Även om de verkar vara riktigt häftiga upplevelser i jämförelse.

    Du talar om ”livsval”. Jag har aldrig någonsin medvetet gjort ett livsavgörande eller ens viktigt val. Omständigheterna plus mina intressen har styrt. ASEA/ABB sedan Siemens och därefter Bühnhase med alltmer specialiserad inriktning.

    Med åren lär man sig att det inte är så viktigt med de mål man sätter upp (inga, för min del). Mål som gärna blir lite överdrivet höga är svåra att nå upp till och det blir i sig själv en stressfaktor. Gör som liljorna på marken och fåglarna i luften (Matteus 6:28) Jodå jag är lite ateistiskt lagd också – men bibelcitat kan man väl få använda ändå.

    Alltså: Det är det du tror att du måste göra, eller de förväntningar du tror att andra har på dig, som är den största stressfaktorn. Det har jag sett i väldigt många fall. Till och med detta att gå i pension så tidigt som möjligt har blivit en stressfaktor. Och när de (de av mina kolleger som gjort det) väl var där så blev det ”skönt och lugnt” så till den grad att många av dem har slammat igen och blivit helt passiva.

    Mot verkligheten och vad den hittar på har man inte en chans. Och det tar på krafterna att kämpa emot.

  16. Låter som du haft ett fint liv Gunnar. Roligt att få lite insikt i andras tillvaro och erfarenheter. Och glad för din skull att det blivit så bra

    Sedan var jag tydligen otydlig med vad jag avsåg med livsval. Det är inte mina personliga karriärsval, val av partner etc jag menar. Utan vilken livsstil och vilka trender och makter jag vill bejaka. Vilka som kommer att bli bra för mina små barn och deras framtid. När vi yngre träffas och umgås så blir ofta samtalen hur vi ska kunna påverka och vilken häst vi ska satsa på för att de ska få kunna få en livsmiljö som går att leva i. Och där det finns djur och natur kvar. Och där inte ekonomin gått i spinn fullständigt. Hur länge orkar vi människor med ständig ökande förändring och konsumption med de 5-10% årlig tillväxt som nuvarande system kräver?

    Och när alla springer fortare och fortare för att lösa denna ekvation, hur genomtänkta och långsiktigt hållbara val klarar vi då att göra på viktiga frågor såsom energilösningar samhällssystem etc? Med facit i hand från tidigare så ”fantastiska lösningar” som nu visat sig bära med sig enorma hot mot mänskligheten, hur ska vi då under stress kunna ta rätt val?

    Och det blir inte lättare med sådana här artiklar som förlamar oss genom att ifrågasätta de val av enkla, men ”garanterat” hållbara energisystem såsom vind, sol etc. Som till största del ifrågasätt av snöd ekonomisk vinning och bekvämlighet.

    Ursäkta att jag är ifrågasättande, men jag vill ge er ett perspektiv på hur vi yngre upplever världen nu. Och Göte, jag är definitivt inte ensam i dessa känslor. Mina vänner och kollegor känner detsamma. och tittar du på psykiska ohälsan bland yngre så beror den inte på curlade barn, som Jerzy antydde, utan på en uppgivenhet inför samhällets framtidsutsikter

    Hälsningar
    Emil

  17. Haft ett fint liv? Jag HAR ett fint liv! Utan stora anspråk och utan större oro.

    Domedagsprofeter har det alltid dykt upp och journalisterna blåser under brasan. Det säljer dom tidningar på.

    Man kan tycka att Hans Rosling var lite verklighetsfrämmande. Men något av hans syn på tillvaron skulle vi nog behöva späda ut katastrofscenarierna med.

  18. Hej Emil

    Nej, jag tror inte att det är förlamande att påpeka dumheter. Att försöka skapa en bättre värld med hjälp av lögner och halvsanningar är betydligt värre.

    Men visst är det härligt att vi kommer ner till de existentiella frågorna, även om inte är överens vare sig om vilka de är eller hur de skall lösas. Tack och lov finns det inte konsensus om särskilt mycket här i livet.

    Jag är till exempel inte ett dugg imponerad över pratet om ”flera jordklot” och att vi måste bort från konsumtionssamhället och tillbaka till en cirkulär ekonomi. Den cirkulära ekonomin är bara hållbar så länge alla är fattiga och förbluffande mycket som lanseras som sanningar är uppenbara dumheter.

    Om vi till exempel tittar på massproduktion och industriell tillverkning ser vi snabbt att nästan allt kan tillverkas industriellt till en bråkdel av kostnaderna vid traditionell produktion. Förbättringarna gäller inte bara pengar, utan också miljöpåverkan. Vid industriproduktion finns gigantiska incitament för effektivisering, energibesparing, storleksreducering och allt det där som aldrig inträffar i det cirkulära samhället.

    Det innebär att den cirkulära tanken på att allt skall hålla så länge som möjligt är felaktig. Slit och släng är oftast överlägsen ur miljösynvinkel, så länge det innebär en snabb produktutveckling. Alla som arbetar i elektronikindustrin förstår naturligtvis det här. Ur miljösynpunkt hade det varit en katastrof om TV-apparater och mobiltelefoner legat kvar på åttiotalsnivå. Enda lösningen hade i så fall varit ”den cirkulära fattigdomen”, alltså att de flesta inte skulle ha råd.

    Man kan lätt få för sig att det här bara gäller elektronik, men det är inte sant. Industrisamhället har inneburit en gigantisk effektivisering på alla områden. Att angripa industrialisering och marknadsekonomi leder inte framåt.

    Men hur skall vi då undvika miljöförstöring?

    Tja, vi kan ju börja med att titta på Sverige. Vi har faktiskt kommit väldigt långt.

    En vettig hantering av avfall är till exempel viktig. I stora delar av världen hanteras detta lika katastrofalt uselt som i Sverige för femtio år sedan. Idag återvinner vi bilar och andra metallföremål till nästan hundra procent, medan plast, trä och papper återvinns i form av värme (med maximal rening). Det är ett alldeles utmärkt system som effektivt förhindrar utsläpp av plast och kemikalier i vatten och luft.

    Vi är mycket duktiga på att effektivisera industriprocesser. En viktig orsak är vi tog steget till el för länge sedan. En ännu viktigare orsak är att det är lönsamt.

    Över huvud taget är vi duktiga på att effektivisera. Där ligger nyckeln till att både ha ett bra liv och en god miljö. Den viktigaste drivkraften till effektivisering har alltid varit ekonomisk.

    Idag ligger fokus från miljörörelsen på nationsöverskridande samarbete (global governance), cirkulär ekonomi, produktåtervinning av alla material, vind- och solkraft och elbilar. Så vitt jag kan se är det fel på alla punkter. Inte nog med att vi alla blir fattigare och mindre fria – åtgärderna gör heller inget positivt åt miljön.

    Vad kan vi då göra?

    Jag vill inte tjata, men kärnkraften är faktiskt en nyckelteknologi.

    Sedan kan vi fortsätta att propagera för effektivare produktion med minimal användning av gifter. Affärskedjor som Lindex och HM gör mycket mer för miljön än aktivister som tjatar om cirkulär ekonomi. Produktionen av kläder i Asien har en stor miljöpåverkan, men vägen framåt är inte att sluta köpa kläder.

    Marknadsekonomin fungerar faktiskt. Det går alldeles utmärkt att odla bomull, producera textilier och sy kläder med minimal miljöpåverkan. Om vi ställer krav på produktionen kommer tillverkarna att ställa om. Det händer redan idag. Problemet är inte att kläderna till slut blir värme i en fjärrvärmeanläggning.

    Den som vill problematisera snabba byten av mobiltelefoner, datorer och TV-apparater kan förstås roa sig med det. Vi inom elektronikindustrin vet att en tjugo år gammal dator både är oanvändbar och kräver alldeles för mycket energi. Så länge vi har ordning på materialåtervinningen är slit och släng (och materialåtervinning) det i särklass bästa miljövalet. Det gäller också hushållsapparater och mycket annat.

    Jag har skrivit mycket om bilar under årens lopp. De är svårslagna och idag ett jämförelsevis bra miljöval. I framtiden kanske vi till och med kan lösa batteriproblemen och då blir nog även elbilar ett vettigt miljöval.

    Sverige är idag ett bra exempel på att det går att leva ett bra liv utan att ge onödig miljöpåverkan. Det innebär förstås inte att alla svenskar har en liten miljöpåverkan. Det finns mycket som är tveksamt, till exempel ideliga Thailandsresor. Men här kommer vi faktiskt ner till det personliga planet. I Sverige har vi kommit såpass långt att det mesta handlar om egna val.

    Det här innebär också att valet att flytta ut på landsbygden och odla grönsaker inte är ett sätt att smita, utan snarare tvärtom. Idag är man lika uppkopplad och har samma kontaktnät från obygden som från storstaden.

    Det här blev lite långt, men jag är övertygad om att de val vi gör idag är viktiga. Idag verkar alldeles för många vilja göra fel val av rätt skäl. Att välja fel blir inte bättre för att man ville väl.

    /göte

  19. Göte!
    Jag håller som oftast med dig och det du skriver. Den här gången har du kört ut näsan litet mer än vanligt, och jag följer med spänning den fortsatta dialogen. Fortsätt att vara PIK (Politiskt-In-Korrekt). Det behövs!

  20. Jag börjar känna mig som en tjatgubbe. Eller satgubbe – det finns såna av vårt kön också.

    Men jag kan inte låta bli att tänka på ett av de länder i Afrika där tillståndet är jämförelsevis gott; Namibia. Ingenjörerna på det statliga energibolaget hade problem som de ville att jag skulle titta på. Och supporten från deras sida var överväldigande.

    Bland annat hade den man som var avdelad att vara min ”boy” lånat en extra motorstark bil. ”My car has only a 2.4 liter engine – but I thought that you would appreciate a better car. So I hired a 3.2 liter one”
    Själv kör jag en 1,2 liter bil – och det räcker gott.

    Där finns det en hel del att göra. Bilen och livsstilen som egoförstärkare är områden där vi sakta måste påverka andra än oss själva. Samma inställning har jag mött i Indonesien, Malaysia och den lever fortfarande kvar i delar av USA. I Sydkorea och Japan ser det bättre ut. Där finns det ganska mycket ”svenskt” tänkande.

    Nej, nu har jag missbrukat utrymmet tillräckligt. Flera röster behövs i den här spalten.

  21. Tack Göte för du tog dig tid att bättre förstå det jag menade. Det du nu skrev makes sense. Och det känns bra att du bekräftar att våra svenska initiativ är på rätt spår.

    Men precis som Gunnar skriver så finns en global problematik i kultur, kunskap och folkmängd. Att få alla i tredje världen att acceptera att det inte finns utrymme för att de ska få samma standard som oss i väst, känns som att be om ofantliga konflikter.

    Och det finns alldeles för många seriösa vetenskapliga studiersom visar att klimatfrågan är på riktigt, så som småbarnsförälder kan vi inte skaka av oss det som konspiration. Jag känner då en förtvivlan hur alla länder ska kunna ändras i tid. Och ändras till vad?

    Och den ständigt ökade takten i samhället, baserad på kontinuerligt lkad avkastning är förlamande. (du kommenterade aldrig den)

    Men visst finns mycket bra! Det säger jag inte. Jag skulle uppskatta om du fokuserade på positiv ny teknik dina krönikor framöver för att skapa mer framtidstro hos oss. Din klokhet och breda kontaktnät är perfekt kombo för det. Tack Göte

    Och Gunnar, tack för din förståelse och bra perspektiv

    Emil

  22. Det mest oroande är att Sverige slutar göra som vi gjort och börjar göra som Tyskland. Vi är faktiskt världsbäst men nu börjar vi spenderar massor för att bli av med det som fungerar. Jag får inte ihop logiken. Här är ytterligare en video på en klimatvän som inte heller får ihop det. https://youtu.be/ciStnd9Y2ak

  23. Hej Emil

    Den där ständigt ökande stressen och ständigt ökande avkastningen är till väldigt stor del en chimär. Märkligt nog har vi lyckats att hålla upp arbetsbelastningen, trots automatisering och effektivisering, men inom många områden beror nog det på att vi skapar arbetsuppgifter som egentligen inte behöver göras.

    Det finns gott om objektiva mätningar som visar det här och det är långt ifrån uppenbart hur man skall kunna lösa problemet. Men rimligen borde vi kunna minska vår arbetade tid ännu mer och ha ännu mer fritid.

    Och det där med ökad produktion. Tja, om världens befolkning skall få ett rimligt välstånd krävs det ökad produktion och ökad effektivitet. Det behöver inte betyda ökad miljöbelastning och absolut inte ökad inflation. Inom elektronikindustrin har vi levat med en ständig deflationsekonomi i flera årtionden och det har gått alldeles utmärkt.

    Inom elektronikområdet (och andra områden) måste vi förstås ta hänsyn till den ökade internationella konkurrensen, men det har egentligen väldigt lite med ekonomiskt system att göra. Korea, Kina, Indien och Taiwan utbildar massor av duktiga tekniker som är villiga att arbeta långa arbetsdagar. Om vi vill hänga med i utvecklingen måste vi vara lika bra. Alternativet är att få de andra att bli lite sämre.

    Och jag tror inte att de har lust att bli sämre bara för att vi skall kunna känna oss mindre stressade.

    /göte

  24. Hmmm det är stora frågor Göte. Och jag är inte övertygad att dina tolkningar är giltiga i det paradigmskifte som pågår inom många områden. Men visst vore det skönt om så vore

    Annars är det de sista två styckena jag som hakar i det jag försökt säga. Tävlingen om välstånd och rätten till naturtillgångar i världen driver upp ett otroligt tempo. De asiatiska länderna du nämner har ofta vidriga arbetsvillkor och bl.a självmord har otäcka, om än rätt dolda, siffror enligt människorättsorganisationer. Är det det racet vi måste hänga på så är det nog ingen hoppfull lösning vilket jag tror du försöker förmedla… Utan måendet i väst lär inte bli bättre mot vad det är idag. Och knappast skövlingen av jordens resurser heller. Nån sa att om alla kineser och indier skulle börja använda toa och hushållspapper som vi så skulle all skog ta slut. Troligen en myt men mycket talande

    Hälsningar
    Emil

  25. Vi måste inte hänga med i något race, men vi kan heller inte påverka vad andra länder gör. Det finns alltid ett val, även om valet att inte hänga med har lite jobbiga konsekvenser.

    Men vi kan alltid köpa billiga kinesiska prylar för de pengar vi har kvar.

    /göte

  26. De som inte sjunger med i klimatkören brännmärks
    Publicerad 31 okt 2018 kl 06.20

    Orkanen Gonzalo fotograferad över Atlanten från rymdstationen ISS. Klimat- och miljörapporteringen är alltför ensidig, menar vetenskapsjournalisten Lena Carlsson.
    Foto: ALEXANDER GERST/AP

    Lena Carlsson är pensionär och tidigare vetenskapsjournalist.

    Föregående

    Nästa

    Personer med avvikande åsikter misstänkliggörs och skuldbeläggs.

    Men det måste gå att rapportera om viktiga miljöfrågor på ett allsidigt sätt. Annars är yttrandefriheten i fara, skriver vetenskapsjournalisten Lena Carlsson.

    Dela artikel
    Facebook Twitter E-post
    Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

    DEBATT | KLIMAT & MILJÖ. När man tar del av informationen om klimatet i medierna är det svårt att komma ifrån intrycket att den är vinklad.

    Den 8 oktober kom IPCC:s rapport om konsekvenserna av en global uppvärmning på 1,5 grad. Vid presentationen i SVT:s ”Rapport” visades dramatiska filmbilder från Monrovia i Liberia. Där finns stora problem med kusterosion, vilket lett till att bebyggda områden hamnat i havet. Tittarna gavs intrycket att den globala uppvärmningen och en stigande havsnivå är orsaken. Ingenting nämndes om att fattiga människor i Monrovia gräver upp sanden och säljer den för att överleva, vilket starkt bidrar till erosionen. Problemen förvärras av att myndigheterna inte gör vad de kan för att skydda mot erosionen.

    Bara TV4 förde fram en motröst
    Den 22 augusti i år rapporterade ett stort antal medier om forskningsubåten RAN. RAN ska undersöka de smältande isarna i Antarktis för att få svar på om modellerna stämmer eller inte. I samband med jungfruturen intervjuades Anna Wåhlin, nybliven professor i oceanografi vid Göteborgs universitet. I TV4:s sändning förklarade Anna Wåhlin att hon inte är bekymrad för klimatförändringarna, eftersom den vattenståndsökning vi ser i dag är normal och densamma som vi haft de senaste 10 000 åren.

    När SVT:s Rapport sände intervjun med Anna Wåhlin fanns hennes uttalanden om havsnivån inte med. Jag har inte heller sett dessa uttalanden återgivna någon annanstans än i TV4.

    Intressen i vindkraftsindustrin
    Den 2 september i år hade Johan Rockström med flera en debattartikel i DN om klimatet. I artikeln hävdas att

    Vi befinner oss i en akut klimatkris, som kräver en mobilisering som om vi hotats av krig. Johan Rockström är en opinionsbildare som uppträder flitigt i medierna. Han är agronom, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet och verkar vara en stor auktoritet bland journalister. Bland övriga undertecknare till debattartikeln finns diverse opinionsbildare. Två personer har intressen i vindkraftsindustrin.

    I debattartikeln hänvisas till en studie skriven av bland andra Johan Rockström, och som publicerades i den vetenskapliga tidskriften PNAS i somras. Där varnas för Hothouse earth, ett tillstånd där jorden kan vara på väg mot en katastrof. Författarna spekulerar i att en uppvärmning över två grader skulle kunna sätta i gång en kaskad av effekter som är oåterkalleliga. Då upphör istiderna, det blir bara varmare och stora delar av jorden blir obeboeliga.

    Låt andra synsätt få utrymme också
    Studien om Hothouse earth blev mycket omtalad i media. Eftersom dess slutsatser är så uppseendeväckande vore det rimligt att låta någon annan forskare ge sin syn. Men det gjordes inte någon gång av de medier som intervjuade Rockström, så vitt jag vet.

    Lennart Bengtsson är en välmeriterad internationellt känd svensk klimatforskare, som bland annat varit föreståndare för Max Planck-Institutet för meteorologi i Hamburg. Han är kritisk till studien om Hothouse earth. Lennart Bengtsson skriver i nättidningen Det Goda Samhället att studien är vetenskapligt grundlös, och han kallar den en rötmånadsrapport.

    Klimatskeptiker kartläggs
    I dag pågår forskningsprojekt där politiska åsikter och personlighetsdrag hos så kallade klimatskeptiker, som ifrågasätter hotbilderna, kartläggs. Personer med avvikande åsikter misstänkliggörs och skuldbeläggs.

    Men det måste gå att rapportera om viktiga miljöfrågor på ett allsidigt sätt. Annars är yttrandefriheten och demokratin i fara.

    Av Lena Carlsson

    Pensionerad vetenskapsjournalist