Ingen mannamån minsann

Ingen mannamån – lika för alla. Det hör vi varje år i ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” och devisen ligger djupt inpräntad i oss alla. Men nu, när likheten innebär att jag kanske inte kan få hem mina barn och barnbarn till Sverige, står likheten mig långt upp i halsen.

Det hela började i höstas, när min näst äldste son, Oskar, beslutade att göra slag i saken och flytta till Sverige med familjen. Han har bott i Japan i åtta år och under tiden skaffat både fru och tre underbara barn.

Steget att flytta till Japan och börja arbeta där var inte särskilt svårt. Det tog ett par veckor så var det klart. Oskar hade läst japanska vid sidan av civilingenjörsutbildningen (industriell ekonomi) i Linköping, så språket var inga problem. I Japan måste man ju tala japanska. Inget konstigt med det.

Förr var det enkelt
Tomoko talar hygglig svenska och tanken har hela tiden varit att flytta till Sverige efter några år i Japan. Det är viktigt att barnen lär sig svenska innan de blir för stora. Vuxna japaner har ack så svårt att lära sig felfri svenska.

Att flytta hem med sin familj var tidigare inga som helst problem. Det handlade om lite formaliteter och några veckors brevväxling med myndigheterna. En svensk medborgare som ville flytta till Sverige med sina svenska barn (svenska medborgare) och sin hustru – det var helt oproblematiskt.

Om dessutom hustrun råkar vara välutbildad läkare med lång erfarenhet inom ett attraktivt område (diabetes- och äldrevård) borde det bara vara en extra finess. Visserligen krävdes också tidigare en kontroll av språk- och yrkeskunskaper, men inget märkligt. En japansk utbildning ”smäller högt” (eller gjorde det).

Totalstopp
Fram tills 2016 var det alltså inga problem för en svensk att återvända med sin familj. Men sedan tog det hus i helvete. Efter flyktingtillströmningen 2015 infördes nya regler och de som införde reglerna hade tittat på TV på julafton. Alltså, ingen mannamån – lika för alla.

Problemet var ju att så många flyktingfamiljer hade skickat en familjemedlem för att sedan kunna ta in familjen via anhöriginvandring. Inget märkligt med det. Ingen vill väl påstå att flyktingar är dumma. Inte heller att de är oinformerade.
Men när Sverige delade ut medborgarskap i parti och minut blev snart situationen ohållbar. Om varje ny medborgare omedelbart fick lov att ta in familj och närmaste släkt skulle de politiska konsekvenserna bli svåröverskådliga.

Och som sagt – ingen mannamån. Så när anhöriginvandringen stramades åt och handläggningstiderna ökade till det bisarra var det självklart att ha samma regler för alla. Alla hamnade i samma kö och den tvååriga handläggningstiden gällde för alla.

Utanför EU
Ja, inte riktigt alla. Reglerna gäller förstås inte för EU-medborgare. De får flytta till Sverige utan problem. Samma sak gäller norrmän, där vi har specialregler. Men för länder som USA, Japan, Kina, Kanada, Australien och Korea – där får man passa sig. Efter Brexit kan det bli samma elände för många svenskar som bor i Storbritannien också.

Det blir alltså tvärnit för den svensk som bott några år i till exempel USA eller Japan och gift sig (eller sammanbor) med någon som inte är medborgare i Sverige eller annat EU-land. Även om det går att bevisa att den svenska medborgaren har jobb och bostad måste fortfarande kvarnarna mala. Det kan som sagt ta två år.

Dela familjen
Det finns i och för sig en genväg för en familj med barn. Den svenska medborgaren kan ta med sig barnen till Sverige. Då får barnen komma in i Sverige.

För maken/makan gäller i det läget en ansökan om anhöriginvandring och uppåt ett par års väntan på att kvarnarna skall ha malt färdigt. Naturligtvis måste man vänta i hemlandet och familjen får splittras ett par år.

Gått i stå
Att separera familjer är inte kul. Oskar har vid det här laget varit i Sverige över ett halvår och fallet har flyttat sig framåt med myrsteg. Eller rättare sagt – man vet aldrig riktigt hur lång tid det tar innan något händer. Kanske Migrationsverket får ”tummen ur” någon gång närmaste året. Kanske inte.

Under tiden är Tomoko och barnen kvar i Japan. Tiden går och familjen inser allt mer att de svenska myndigheterna inte är ett dugg intresserade av hemflyttande svenskar, oberoende av utbildning och bakgrund. Det skulle ju kunna klassas som mannamån.

Värre prov
För att krångla till det hela ytterligare har Sverige infört nya regler för att auktorisera läkare. En läkare från ett land utanför EU/ESS – oberoende vilket – måste nu i princip tentera av hela medicinutbildningen på en gång. Efter tre misslyckade försök är det ”kört”.

Jag lyssnade på ett P1-program om det här för någon vecka sedan. Tydligen är det inte många läkare som klarar de nya proven. Speciellt inte läkare med praktisk erfarenhet och studierna några år bakåt.

Gissningsvis skulle i stort sett inga svenska läkare passera nålsögat. Det är inte så underligt – tänk bara om ni själva tvingades att tentera av hela civilingenjörsutbildningen eller vad nu kan vara på en gång. Det är svårt till och med för den som nyss gått igenom utbildningen och ganska hopplöst efter tio år.

Goddag yxskaft
Jag försökte faktiskt redan i höstas kontakta regeringen för att fråga om det här verkligen kan vara rimligt. Ett brev till Stefan Löfven nådde fram och arkiverades (jag kollade), men inget svar. Efter ett par månader skickade jag en påminnelse. Slutligen, efter flera månader, kom ett kort svar med innebörden: ”regeringen kan inget göra för då skulle vi kunna anklagas för ministerstyre”. Det tog alltså flera månader att formulera ett svar av typen ”goddag yxskaft”. Inte överdrivet imponerande.

Egna misstag
Jag kanske låter gnällig, men så är det inte. Jag är i stället riktigt ordentligt förbannad på politiker som inte klarar av att ta tag i problem när de uppstår och som sedan skapar nya problem när de försöker rensa upp i sina egna misstag. Situationen är faktiskt bisarr och det gäller förresten företag som vill ”importera” högutbildad arbetskraft också.

Men, som sagt – ingen mannamån – lika bedrövligt för alla.

5 Responses to “Ingen mannamån minsann”

  1. Du har all rätt att vara urförbannad, Göte. När jag jobbade i Namibia för några år sedan frågade lokalbefolkningen om jag var den ende intelligente invånaren i Sverige. Den ohämmade invandringen betraktades med häpnad och medvetenheten om Sveriges behov av invandrare var stor. Många hade pratat om att fly vattenbristen i södra Afrika men insåg att de som flydde terror och krig var i bättre behov av asyl och att det nog ändå inte bara var att flytta – just like that. Men hur vi hade kunnat toköppna gränserna på det viset väckte stor förundran. Jag hade Löfvens ord ”Sverige har råd” ringande i öronen. ”Men finns det plats?” frågade grabbarna jag jobbade med.
    Jo plats finns det i Sverige. Men resurser… Där var det nog ingen som hade sett tillräckligt klart. Och när jag sedan vid telefonkontakt med vården mest bara blev hånad för ett smärre gubbproblem och slutligen vid en resa i Frankrike lätt och enkelt fick problemet, som då blivit rejält akut, fixat på en klinik i Metz; in vid midnatt, operation på förmiddagen, trevlig lunch och åter på hotellet i tvåtiden på eftermiddagen. Så började jag undra om min tvekan om politiker och konsensus och demokrati kanske hade en faktisk grund. Att det sedan visade sig vara ekonomiskt marginellt lönande att få operationen i Frankrike (eftersom den var billigare än den kostnad som någon i sin oändliga vishet räknat ut att den skulle ha varit i Sverige – och jag fick ersättning för den fiktiva svenska kostnaden) gjorde mig ännu mer tveksam.

    I höst vet jag, som det heter, varken ut eller in. Men jag tror att jag låter det stanna vid inne – för där är jag redan. Ut känns som ett lockande alternativ. Men politikerna i Frankrike är också politiker. Frågan är: Va fan ska vi ha dem till? Och hur ska vi få bort den oändliga korrekthetsdriften? Den är totalförlamande. På väg till kokpunkten finns 42. Och över kokpunkten finns 451. Asyl i Ukraina? Kan det va nåt?

  2. Ett fuindamentalt problem verkar vara att våra myndigheters direktiv går ut på att alla som vill till Sverige måste vara flyktingar OCH dessutom väldigt ointelligenta.

  3. Jag har sagt många gånger under det senaste 1,5 året; Hade Migrationsverket varit ett privat företag så hade dom gått i konkurs för länge sedan.
    Har samma erfarenheter ang. att få bo med min utländska fru i Sverige. Vi är gifta sedan 8 år, vi har stort eget hus här , jag har en bra inkomst, frun är akademiker och har ett jobb som väntar på henne i Sverige. Hon har varit här 10 gånger på turistvisum.
    Efter fem (5! ) olika handläggare som bollat detta okomplicerade ärende mellan sig under 1,5 år har hon äntligen fått möjlighet att flytta till mig. Vi har stått i samma kö som tusentals unga män med oklar identitet och ålder som söker ett bättre liv för sig och sina anhöriga. Obegripligt att man inte kan sortera ärendena i två högar, enkla dvs som Götes sonhustru och min fru och dom som har många frågetecken!

  4. Det är dessvärre ett helt oöverstigligt problem så länge vi har nuvarande röra av sossar och mp som ska bestämma. OCH- det är ett ännu större problem hur vi ska få dugliga politiker som vågar stå upp mot tokerierna även trots att det inte är pk att göra det. Jag vill t o m gå så långt att så länge vi tar in dem, som genom att brösta sig fram och skrika högst och saknar varje form av högre studier till regerings- och kommunala styren, så kommer vi få dras med alla dessa korttänkta beslut och andra idiotier. Jag förstår heller inte hur dessa, om de har något vett och förstånd, kan ha mage att framhärda i sina politiska dogmer i stället för att ta in fakta och kritiskt granska situationen och skyndsamt korrigera missgreppen. Inte ens ”folkets” samlade kritik tycks göra sådant intryck att man agerar.

  5. Det blir så i socialistländer som Sverige; alla skall ha det lika dåligt.