Bilar som aprilskämt

Det var ont om riktiga aprilskämt i år, åtminstone var det svårt att skilja de ”riktiga” nyheterna från de falska. Men det är kanske något som man får vänja sig vid. För min egen del har jag i alla fall löst problemet med kommande bilförbud i städerna på ett radikalt sätt som platsade bra den 1 april.

Veteraner
Miljöpartiet lyckades ju få igenom lagen som kan tillåta kommuner att stänga hela eller delar av tätorter för ”smutsiga” bilar. Många tror att det bara handlar om gamla dieselbilar, men i själva verket är möjligheterna betydligt större än så. En rättrogen kommunledning i Stockholm kan från 2020 stänga ute 478 400 bensinbilar, 36 000 E85-bilar, 4 500 gasbilar och 71 500 dieselbilar. Från 2022 kan ytterligare 94 247 dieselbilar (Euro 5) stängas ute.

Eftersom min Skoda Octavia är klassad som Euro5 kan det bli problem att köra in i Stockholm om fyra år. Finns det då något sätt att komma runt reglerna?

Tja, det hela löste sig själv när min granne frågade om jag var intresserad av att köpa tillbaka min gamla Volvo 745. Han köpte bilen för en hel del år sedan, men funderade nu på att sälja den. Inte för att bilen är dålig – den fungerar alldeles utmärkt. Men det har blivit lite ont om parkeringsutrymme.

Så nu har jag en sjusitsig, välvårdad 30 år gammal Volvo 745 som reservbil. Från och med i år klassas den som veteranbil, slipper skatt och behöver bara besiktigas vartannat år.

Som veteranbil berörs den inte heller av utsläppsregler och utsläppsbegränsningar. Jag kan alltså i framtiden puttra in i Stockholm utan att behöva tänka på miljözoner.

Faktum är att det finns ganska gott om bilar av den här typen. Enligt Transportstyrelsen finns 54 000 sådana gamlingar i Stockholms län, varav 17.300 bilar är i trafik.

Nu är i och för sig min gamla Volvo ganska snäll vad gäller utsläpp. Den är modern nog att ha elektronisk insprutning och katalysator. De flesta veteranbilar är betydligt elakare. Men som sagt – regler är regler.

Autonoma olyckor
Under påsken har vi också sett en annan intressant diskussion, nämligen den om autonoma bilar och olyckor. En Uber-bil körde ju härom veckan ihjäl en gående cyklist som korsade vägen.

Inte helt oväntat gjorde Uber en (förmodligen väldigt dyr) uppgörelse med släktingarna, så det blir ingen rättegång. Så kan man göra i USA. Men olyckan har väckt liv i en debatt som hittills varit förvånansvärt tystlåten.

Märkligt nog verkar hittills de flesta ha accepterat tanken på att autonoma bilar per definition är säkrare än bilar körda av människor. Varför det skulle vara så har ingen riktigt kunnat förklara. Det bara är så.

Men alla som har sett videon från Uber-olyckan inser förstås att något gick förfärligt fel. Automatiken missade totalt en ganska trivial situation och försökte varken bromsa eller väja. Rimligen berodde det på felprogrammering eller fel på radar eller lidar, men det hela är ändå mycket allvarligt.

Från teknikoptimism till teknikpessimism
Det stora problemet är att sådana här olyckor kan få folk att svänga från dagens ganska ogrundade teknikoptimism när det gäller autonoma bilar till en lika ogrundad total teknikpessimism. Sådant har vi sett många gånger förut.

Det märkliga är att det ofta är samma människor som går från optimism till pessimism. I en del fal, framför allt inom miljörörelsen, kan samma personer vara fånigt teknikoptimistiska i en del frågor, samtidigt som de är halsstarrigt teknikpessimistiska i andra.

Energiområdet, tåg och bilar är tre sådana områden där jag ständigt får tillfälle att häpna. Människor som lättvindigt avfärdar tekniska problem som förmodligen är olösliga kan utan vidare hänga upp sig på ganska triviala problem som är lösta för länge sedan.

Skepticism
För min egen del föredrar jag alltid skeptiker framför lättvindiga optimister. Det finns en trygghet i skepticism och en skeptiker har inte så lätt att skifta position 180 grader vid en motgång. Han eller hon har ju redan förutsett att det kan bli problem.

Därför kändes det bra att höra en radiointervju om autonoma bilar med Jan Jacobson från RISE. Ämnet var förstås Uber-olyckan och Jan Jacobson lyckades förklara problemen och möjligheterna på ett föredömligt sätt. Framför allt var han noga med att påpeka att utmaningarna i stadstrafik är väldigt mycket större än problemen på motorvägar.

Det här är annars något som brukar diskuteras på ett ganska märkligt sätt. Alltför ofta hör vi förespråkare tala om helt autonoma bilar i stadsmiljö som om det vore ett enkelt problem som går att lösa inom bara ett par år. Så enkelt är det inte.

Halv lösning är ingen lösning
Ett annat stort problem som många brukar bortse från är steget från övervakad körning till fullt autonom körning. I själva verket är det omöjligt att kräva full uppmärksamhet från föraren när bilen kör själv. Hjärnan fungerar helt enkelt inte på det sättet.

Förhoppningsvis kan vi hyfsat snabbt få fram teknologi som gör det möjligt att lämna över kontrollen under kontrollerade omständigheter och kontrollerade väderförhållanden. Jag skulle till exempel inte ha något emot att lämna över kontrollen på sträckan mellan Södertälje och Mölnlycke (före Göteborg). Det borde inte vara omöjligt. Men jag är glad att jag inte hade en autonom bil när jag körde motorvägen förbi Kungens Kurva härom dagen. Vid ett vägarbete hade man lyckats måla linjerna fel och två filer gled av misstag ihop till en. Inte helt lätt för en autonom bil.

Tveksamt och defensivt
Vi börjar också se hur autonoma bilar orsakar olyckor genom att uppföra sig för defensivt eller för oberäkneligt. Hittills har det mest visat sig vid påkörningar bakifrån, där en autonom bil plötsligt tagit ”det säkra före det osäkra”. Sådant skyller man på den mänskliga föraren som kör in i den autonoma bilen, men det är en alldeles för enkel förklaring. Problemet är mycket större än så.

Över huvud taget finns det väldigt mycket i bilkörning som inte så lätt går enkelt att överföra till elektronik. En hyfsat van bilförare ser på långt håll att en osäker bilförare tänker hitta på något dumt, att ett barn omotiverat tänker rusa ut i vägen eller att en cyklist funderar på att byta fil. Varför man ser sådant är inte lätt att förklara, men alla vet att det är på det viset.

Så det är nog nyttigt att vara skeptisk och förvänta sig motgångar för autonom körning i stadstrafik. På sikt går säkert mycket att lösa, men naiv teknikoptimism kan göra mer skada än nytta.

Bra för elektronikindustrin
För oss inom elektronikindustrin är förstås de kommande problemen alldeles utmärkta. Vi kommer att få se en mångårig teknikutveckling som vi inte sett maken till tidigare. Alla intressanta problem – och de kommer att vara många – måste lösas med bättre sensorer och kraftfullare datorer. Elektronikindustrin har sitt på det torra i årtionden framåt.

Och det är inget aprilskämt.

Comments are closed.