Ett steg i taget

Klimatmötet i Bonn är över och en öronbedövande tystnad har sänkt sig om stora planer och globala åtgärder. Det enda man egentligen lyckades komma överens om verkar vara att samlas på ett nytt möte om ett år.

Var är pengarna?
Och visst var förutsättningarna lite tråkiga inför mötet. När USA i somras backade ur Parisöverenskommelsen trädde snabbt Kina och Tyskland in som de två ledande länderna med stora planer om koldioxidminskningar och global ledning. Men lagom till mötet i Bonn visade det sig att Kina nu ökar sina utsläpp igen och att Tyskland inte har en chans att uppfylla ens de löften som getts tidigare.

Majoriteten av de 200 länder som deltar på konferensen verkar dessutom mest intresserade av att kassera in de pengar de blivit lovade. Helst direkt in på presidentens privata bankkonto.

Så det blev inget avtal den här gången heller. Det som kallas Parisavtalet är ju faktiskt inget avtal, utan bara en ganska lös överenskommelse om att fundera på vad som skulle kunna göras.

Inget annat att vänta
Och varför blir det då ett så magert resultat av en så uppblåst händelse?

Ja, ärligt talat – vem hade väl väntat något annat. Att samla delegater från hundratals länder kan säkert vara intressant och kul, men ingen tror väl på allvar att man kan nå vettiga resultat på det sättet. Det blir faktiskt inte en bättre soppa om man ökar antalet kockar.

Det hela påminner om Sveriges övertro på FN. Organisationen skapades en gång i tiden för att få världens länder att tala med varandra innan de startar krig. I bästa fall skulle man till och med kunna undvika krig på det sättet.

Det här är fantastiskt viktigt. Om fiender kan resonera med varandra eller åtminstone lyssna på varandras åsikter är mycket vunnet. Ett krig som kan undvikas är en stor seger.
Men därifrån till att betrakta FN som någon slags världsregering – det är enbart fånigt. Naturligtvis kan man inte åstadkomma särskilt mycket vettigt i en ”polsk riksdag” med både vänner och dödsfiender. Men det behövs inte heller. Det räcker att man minskar risken för krig.

Varje nation för sig
Egentligen är det här argument nog för att punktera de uppblåsta idéerna om ”världsregering för att stoppa klimathotet” eller till och med ”paus i demokratin” för att åstadkomma samma sak. En övergripande global regering blir varken effektivare eller handlingskraftigare. Den blir bara ineffektiv och odemokratisk.

I verkligheten är det varje nation för sig som löser problem. På den nivån går det att fatta beslut och ännu viktigare – det går att backa från felaktiga beslut. Även om många länder ser ut att ha problem med det senare.

Effektivisering
Hur når vi då resultat i klimat- och miljöfrågorna? Tja, det är ganska enkelt egentligen. Det gäller att effektivisera allt som är lönsamt att effektivisera och inte falla för meningslösa symbolåtgärder.

Här har Sverige länge varit ett bra föredöme. Vi lever i ett kallt och glesbefolkat land. Ändå förbrukar vi inte mer energi per person på att värma våra bostäder än länderna vid Medelhavet och vi förbrukar inte mer fordonsbränsle per person än länder med kortare avstånd mellan invånarna. Dessutom är våra industrier genomgående mer energieffektiva än konkurrentländernas.

Naturligtvis är vår kärnkraft och vattenkraft viktiga faktorer för våra stora framgångar, men de är inte de enda. Vi har en lång tradition av effektivisering.

18 procent el
Om vi vill att världen skall sänka sina koldioxidutsläpp är det dags att börja titta på de verkliga problemen och de verkliga möjligheterna. En bra inledning är att titta på hur det faktiskt ser ut.

Bara 18 procent av världens totala energikonsumtion utgörs av el. Det kanske är en bra ögonöppnare. Om vi för ett ögonblick betraktar el som en separat energikälla med 18 procents andel av totalen ser vi att oljan är störst, med 40 procent, naturgas står för 15 procent, medan kol och bioenergi (ved) står för vardera 12 procent. Totalt kommer ca 70 procent av energin direkt från fossila bränslen.

Sedan är det förstås så att elektriciteten i sin tur i första hand produceras med fossila bränslen. Kol står för knappt 40 procent, olja för ca 8 procent och naturgas för ca 24 procent. Det blir ungefär 70 procent det också. Vattenkraft och kärnkraft har en hyggligt stor andel, med tillsammans ungefär en fjärdedel av elproduktionen, medan vind och sol tillsammans har ca fem procent av elproduktionen.

Om vi räknar in elproduktionen till andel av den totala energiförbrukningen kommer fossila bränslen att stå för en bra bit över 80 procent. Solenergi och vindenergi hamnar tillsammans klart under en procent av den totala energiförbrukningen.

Effektivare kolkraft
Den som vill ha stora och snabba resultat ser naturligtvis till att i första hand effektivisera alla processer som drivs med fossilt bränsle. Att byta ett gammalt kolkraftverk mot ett nytt kan innebära en fördubbling av verkningsgraden och dramatiskt minskade utsläpp av partiklar, svaveldioxid och andra föroreningar. Fördubblad verkningsgrad betyder också halverade koldioxidutsläpp.

Samma sak gäller fordon. Dieselmotorn har klart högre verkningsgrad än bensinmotorn och med modern rening är utsläppen mycket små. Minskad bränsleförbrukning för fordon har varit och är en viktig orsak till att utsläppen har kunnat hållas nere.

Redan en ganska liten förbättring av alla processer baserade på fossila bränslen, säg tio procent, ger en total minskning av koldioxidutsläppen med nästan lika mycket, eller drygt åtta procent.

Sol och vind
Idag ligger nästan all fokus från miljörörelsen på en övergång till energi från sol och vind. Det låter bra, men har hittills visat sig vara fruktansvärt dyrt. Dessutom har satsningarna varit förvånansvärt ineffektiva om vi ser till globala koldioxidutsläpp.

Orsaken är förstås att el från sol och vind står för en så försvinnande liten del av den totala energikonsumtionen. Trots de gigantiska summor som investerats handlar det fortfarande om mindre än en procent av totalen. En fördubbling av satsningarna skulle bara ge ytterligare en knapp procent.

För att nå samma förbättring med ökad verkningsgrad i fossileldning och fossildrivna fordon räcker det med en enda procents förbättring. En tioprocentig förbättring motsvarar en tiofaldig utbyggnad av vindkraftverk och solpaneler.

Börja i rätt ände
Som vanligt handlar det, eller borde handla, om kostnads/intäktsanalys. Man börjar med de mest ”lönsamma” åtgärderna och tar sig sedan steg för steg neråt på listan. Att snabbt modernisera eller byta ut ett kolkraftverk är sannolikt mycket lönsammare ur miljösynvinkel än att på många års sikt försöka ersätta ett gammalt ineffektivt kraftverk med en vindkraftspark. För att inte tala om gamla ineffektiva värmesystem.

Tyskland är väl paradexemplet på hur fel det kan bli när man gör saker i fel ordning. Energiewende innebar en gigantisk satsning på vindkraft och solenergi. Investeringarna har kostat närmast ofattbara belopp och ändå ser vi ingen positiv effekt. Samtidigt som resten av Europa har minskat sina koldioxidutsläpp kraftigt (utan energiewende) har Tyskland legat kvar på samma nivå sedan 2010.

Rimligen borde Tyskland ha kunnat effektivisera sin befintliga energistruktur med tio procent på samma sätt som övriga Europa under den här tiden. Bättre isolering, nya kraftverk och effektiviserad industri borde ha räckt till ett åtminstone medelmåttigt resultat. Storbritannien lyckades faktiskt under den här tiden med att minska utsläppen med över 25 procent och ligger nu 40 procent under Tyskland (per invånare). Sverige ligger på mindre än hälften.

Om Tyskland satsat pengarna från energiewende på mera miljömässigt lönsamma projekt borde man utan större problem ha kunnat närma sig Storbritannien. Det hade gjort skillnad.

Stora och dyra klimatmöten kan säkert vara kul för de inblandade, men det är effektivisering i många små steg som kommer att ge resultat. Där är elektronikindustrin en huvudspelare.

4 Responses to “Ett steg i taget”

  1. Som alltid intressant och tankeväckande och visar hur fruktansvärt sned den politiska debatten är. Jag har alltid misstrott MP och kommer fortsätta göra det. Mycket mer sunt förnuft behövs.

    På det privatekonomiska planet kan dock både sol och vind vara intressant som alternativ. Vi har investerat i solkraft (lönsamt kanske på 10 – 15 års sikt) och värmepump (lönsamt på 5 – 7 år). mer glädjen att med 15 500 kWh per år kunna värma upp huset (totalt 250 kvm inkl. källare och garage), inklusive hushållsel och ström till elbilen är stor och ger en bra känsla. Solpanelerna ger 6 000 kWh per år. vilket sänker nettoköpt el till 9 500 kWh.

  2. Om klimatmötet:
    Inga konkreta resultat. ”Vi ses igen om ett år vid champangen och fingermaten och minglar glatt vidare”. Undrar hur stor negativ miljöpåverkan mötet haft. Flygresor, limousiner, hotell med tvätt av lakan o handdukar. Men det var så klart ingen som lade handuken på badrusgolvet för tvättbyte, och alla hotellen kör ju med flytande tvål. Fina miljömyggor att låta bli att svälja för goda miljövänner!

    Om dieselbilar:
    Just tillbaka från USA. Numera är i alla fall de flesta stora lastbilar försedda med dieselmotorer, och Commander Cody´s ”Mama hated diesels” är för länge sedan bortglömd (men finns fortfarande i min vinylsamling och på YouTube https://www.youtube.com/watch?v=yZNVF1F23oQ)
    Men bland personbilarna ser man försummbart få dieslar, elbilar eller laddhybrider. OK denna gång var jag i de sydöstra staterna, och i Kalifornien ser det annorlunda ut. Riktigt många Teslor, men långt ifrån så många som i Oslo. Sanningen är tyvärr nog den att det måste till miljöproblem som rejält drabbar den breda allmänheten innan USA överger bensinmotorn i nån märkbar omfattning. Jämför situationen tidigare i L.A. eller nu i Beijing.
    Det går åt h-e och Daniel Helldén kan inte göra ett skit!

  3. ”Fina miljömyggor att sila för goda miljövänner” gör kanske ironin mer lättförstådd.Och elefanterna o kamelerna är kvar i mijörummet!

    Och förresten, hoppas vid gud att det inte serverades nåt kött i Bonn. Hemska tanke!

    Och som vanligt: Heja Göte!

  4. Tack, Göte! Jag jobbar med energieffektivisering och störs väldeliga av att många jämställer detta med lokal tillförsel. Även om vi inte jobbar med småhus så brukar jag skriva lite tips i en sajt , byggahus.se, emellanåt. Där ställde en villägare frågan: ”Jag vill energieffektivisera och har direktverkande el – skall jag satsa på värmepump eller solceller”. Tyvärr är det inte bara villaägare som står inför liknande frågeställningar – även många politiker och myndigheter resonerar så. För villaägaren kan utgå stöd för solcellerna och med intäkterna från försäljningen av den överflödiga elen sommartid kan den köpta energin räknat över året reduceras. Men när huset behöver elen som mest i smällkalla vintern är det troligt att det som köps tillbaka är kolkondensel…
    Om fler energieffektiviserade vettigt, allrahelst de i hus som värms med fjärrvärme, skulle däremot utsläppen av koldioxid från kolkondens kunna reduceras proportionellt mycket mer än minskningen i energianvändning. Troligen skulle en förbättring med några procent innebära att kolkondenskraften skulle behöva användas mycket sparsamt eller många år inte alls, eftersom kraftvärmeverken då skulle kunna leverera en större andel el i stället för värme. Eftersom kolkondenskraften står för en stor del av koldioxidutsläppen i den svenska elmixen skulle således en ganska liten insats kunna leda till mycket stora minskningar av dessa. Eftersom denna marginalel dessutom är dyr som hund och höjer elpriset även från första kilowatten är den gravt oekonomisk.
    Lik förbannat skall alla upptänkliga husägare uppmuntras att installera solceller. Varför?