Äppelmos och industriella processer

Igår gjorde min fru och jag strax över 20 kg äppelmos. Det tog fyra timmar och utbytet blev alltså ca 5 kg per timme. Om jag i stället köper min äppelmos i närmaste butik får jag betala ca 20 kr/kg, så vi tjänar en hundring per timma hårt arbete. Om vi hade försökt sälja moset kommersiellt hade vi inte ens tjänat en tia per timma efter skatt. Det ger en indikation på hur svårt det är att konkurrera med industriella processer.

Ändå har vi ganska bra förutsättningar. Vi har tillgång till gratis äpplen på nära håll och vi har bra hjälpmedel, med stora kastruller, induktionshäll för utomhusbruk och bra passervagga. Dessutom är vi ganska vana vid den här typen av arbete och gillar att effektivisera processer. Det går trots allt ganska snabbt att sortera, skära och passera de hundratals äpplen som går åt. Annars skulle förmodligen utbytet bara bli hälften så stort och den tänkta timpenningen därefter.

Andra värden
Självklart gör vi inte äppelmos bara för att spara pengar. Alla i familjen tycker om hemgjord äppelmos och jag klarar dessutom inte av att se fina äpplen ligga och ruttna på marken. Det handlar både om praktisk miljövård och bra mat. Men jag vill som sagt ändå effektivisera så långt som möjligt. Det finns inget egenvärde i dålig produktivitet.

Det här är absolut inget nytt. Många tror kanske att det gamla bondesamhället stod fast rotat i gamla oomkullrunkeliga metoder som inte fick ändras. I själva verket var många väldigt snabba med att anamma nya hjälpmedel och inlemma dem i tillverkningsprocessen.

Baka bröd som process
Ett bra exempel på det här minns jag från min barndom. Min mor bakade massor av bröd (vi var fem barn) och vi hade förutom den elektriska spisen också en stor vedeldad bakugn i källaren. Det kan kanske verka omodernt, men den vedeldade bakugnen har faktiskt dramatiskt mycket högre effekt än elspisen. Om man kan anpassa bakprocessen efter bakugnens kapacitet blir det därför möjligt att nå en förvånansvärt hög produktivitet.

Vår bakugn var i första hand anpassad till att baka de stora (ca 40 cm i diameter) och ganska tunna brödkakor som var vanliga på Tjörn. I princip handlar det om en pizzaugn med plats för två pizzor.

Traditionellt startar jobbet med att blanda till en jättedeg i ett stort baktråg. Det är tungt och slitsamt och kräver mycket plats för alla de kakor som sedan bakas ut. Därefter gräddar man kakor tills dess att allt är färdigt.

Men när min mor köpte sin första hushållsassistent kunde hon effektivisera processen. I stället för en stor deg på morgonen blev det ett antal mindre under hela produktionstiden. Jästiderna för brödkakor är ganska kort, så det är bara att ”stå på”. Med en person som producerar degar och kavlar ut kakor och en person som gräddar brödkakorna är processen kontinuerlig och ugnen används till sin fulla kapacitet.

På det här sättet gick det ganska lätt att producera något hundratal brödkakor. Processen avbröts när vi hade ett tillräckligt stort lager, men vi skulle mycket väl ha kunnat göra många fler. ”Marginalbröden” var ju både billiga och snabba att producera.

Svårt att konkurrera
Och vart vill jag komma med allt det här? Jo, det går för det mesta att effektivisera och skapa effektiva processer, men det är förtvivlat svårt att konkurrera ekonomiskt med en storskalig industriell process.

Alla förstår väl att bilar och datorer är löjligt dyra att producera hantverksmässigt, men samma sak gäller det mesta annat också. Så fort man får igång en industriell process blir det möjligt att förfina och effektivisera på ett sätt som är svårt att slå.

Därför kan det lokala snabbköpet sälja äppelmos för 20 kr/kg, trots att företaget som producerar moset tvingats betala för frukten, skriva av dyra maskiner, avlöna personal och förpacka och marknadsföra. I priset ligger också transporter, lagring hos grossist och alla kostnader i snabbköpet. Plus förstås moms och diverse skatter på drivmedel och personal. Om jag skulle låta mitt företag sälja min äppelmos till affären skulle jag inte ens få en tia per kilo och jag skulle i bästa fall kunna plocka ut en femma per kilo i lön. Efter skatt blir det mindre än två kronor per kilo, eller nio kronor per timme.

För mera avancerade prylar är skillnaden ännu större. Jag köpte förra året en pall med laminatgolv (av ”klick”-typ). Jag behövde ett nytt golv till gamla ladan i Blekinge och det visade sig att ett fejkat ekgolv var klart billigast (29 kr/m²). Faktiskt billigare än golvmasonit.

Att tillverka ett laminatgolv hantverksmässigt skulle bli fruktansvärt dyrt och det vore knappast möjligt att nå tillräckligt hög precision i fogarna (vi talar mikrometer – inte millimeter). Då är det klart billigare att skära upp en ek i stavar och pyssla ihop ett traditionellt stavparkettgolv. Processen tar väl ett par år (inklusive torktid) och kräver en hel del verktyg, men det går. Inklusive arbete går det säkert på ett antal tusenlappar per kvadratmeter, men då får man åtminstone ett riktigt parkettgolv.

Fjantiga miljöprojekt
Nåväl, jag gillar att arbeta med trä och jag gillar att odla och ta vara på frukt och grönsaker. Det är kul och dessutom miljövänligt.

Men jag blir vansinnigt irriterad av alla de ”miljöprojekt” som dyker upp i diverse TV-program och tidningar. Det brukar ofta handla om att göra möbler av gratismaterial som lastpallar och skräp.
Om man bara räknar skruvar, beslag, färg och sådant brukar slutpriset hamna i samma klass som en nyköpt möbel från IKEA. Om man lägger till arbetstiden handlar det snarare om en märkesvara från någon av de dyraste affärerna på Östermalm. Resultatet blir ändå bara dyrt skräp.

Tyvärr är det här något som verkar genomsyra både miljörörelsen och media just nu. Allt handlar om symboler och väldigt lite handlar om verklighet. De mest patetiska miljöprojekt får otroligt mycket mer mediautrymme än något så stort och viktigt som Scanias nya lastbilsplattform med superlåga utsläpp.

Gör en kalkyl
Det finns gott om saker som är vettigt att göra för att det är lönsamt, kul eller miljövänligt. Men att lägga massor av tid på att bygga möbler av skräpvirke är ungefär lika smart som att göra äppelmos av rutten frukt eller baka bröd av mögligt mjöl. Råvaran kanske är gratis, men arbetstiden är den stora kostnaden. Och resultatet blir bara skräp.

Alla ekonomiska realiteter måste inte kastas på sophögen bara för att ett projekt har miljöstämpel. En enkel kalkyl brukar visa vad som är rimligt att göra själv och vad som är totalt olönsamt, helt meningslöst eller fullständigt omöjligt.

Att tillverka sin egen mikroprocessor måste till exempel normalt sett klassas som både olönsamt och omöjligt, åtminstone om man själv vill klara halvledartillverkningen. Det finns alldeles för stora fördelar med storvolymtillverkning.

Att bygga sitt eget hus kan däremot vara både lönsamt och möjligt. Av någon märklig anledning byggs de flesta hus fortfarande hantverksmässigt, med förvånansvärt dålig produktivitet. Byggmaterial produceras däremot industriellt, så hemmabyggaren har goda möjligheter att konkurrera.

Att tillverka stapelvaror som havregryn eller vetemjöl är garanterat olönsamt. Samma sak gäller bomullstyg eller andra volymprodukter som blir bättre av att tillverkas i långa serier.
Men att klippa gamla tyger till mattrasor och väva egna trasmattor är inte så dumt. Dessutom är det miljövänligt ”på riktigt”.

Och att bygga egna möbler kan vara vansinnigt kul. Men undvik för allt i världen utskottsvirke och lastpallar.

Industrialismens lov
Slutklämmen får väl bli en lovsång till industrialismen och en lovsång till hantverket. Det finns faktiskt plats för bådadera och ibland är till och med hantverket ekonomiskt lönsamt, åtminstone privatekonomiskt. Men att leka Don Quijote och försöka slå industrialismen på dess hemmaplan är sällan en bra strategi. Inte ens om man kan göra allt skattefritt.

6 Responses to “Äppelmos och industriella processer”

  1. Bra rutet!

    Men jag tycker att en spännande sak du tar upp är inom just elektronikområdet. Även om det inte är realistiskt att tillverka sina egna halvledarkomponenter så är ju dessa så billiga nu just pga stordriftstillverkning att även en hobbyist utan några pengar alls i stort sett kan bygga upp ett helt fantastiskt komponentlager. Annat var det på åttiotalet! Och ännu mera spännande tycker jag är att trots att komponenter ändrats och miniatyriserats för att passa moderna automatiska tillverkningsmetoder, så går de fortfarande att använda på hobbyvis.

    Tvärtemot vad som sade när dessa kom, att nu skulle reparation och hobbybruk vara förbi, så har hobbyister och andra utvecklat metoder för att hantera allt mellan ytmontering och BGA:er utan tillgång till dyr processutrustning. Tom tillverkning av mönsterkort i flera lager är numera helt överkomligt i tom i enstaka exemplar. Så istället för att bli reparatörers och hobbyisters död, så blev det tvärtom i många fall enklare och billigare! (Jmf. vad en gymnsieelev kan göra med en arduino och lite komponenter, med vad som krävde ingenjörer och månader av arbete i början på nittiotalet).

    Det är egentligen en mycket spännande utveckling, även om just halvledartillverkning ligger utanför vad man kan klara av i köket… 🙂

    (Man ser en liknande utveckling inom mjukvara. På åttiotalet så förutspådde man ju också hobbyistens död. Nu skulle ju all programvara skrivas av stora team med stora resurser. Och så blev det i någon mån, men samtidigt kom internet, och filosofin om öppen källkod, vilket gjorde att hobbyisterna kunde skapa stora virtuella självorganiserade team som kunde ta på sig oerhört stora project, ofta med bättre resultat än professionella organisationer. Linux-kärnan är bara ett exempel på detta bland många andra. Även om de som arbetar på den idag får betalt av sina arbetsgivare, så är organisationen fortfarande virtuell.)

  2. Att göra eget äppelmos av sommaräpplen som Transparent Blanche går alldeles utmärkt. Och gott blir det även om timpenningen är låg. Och som Göte skriver ” jag klarar dessutom inte av att se fina äpplen ligga och ruttna på marken” I år finns det dessutom väldans mycket äpplen!
    Om man också vill ta vara på höst och vinteräpplen kan man ganska enkelt göra sin egen cider. Bäst är att först uppsöka ett äppelmusteri. Musten är jättegod och nyttig att dricka som den är.
    Vet man inte hur man sedan gör cider av musten så finns det mycket information på nätet, t ex http://www.cider.org.uk/
    Jag håller också kurser sedan många år (detta är nog reklam, så EiN får väl skicka en faktura!). En lördagen den 17/9 på Rosenhills musteri på Ekerö http://rosenhill-ekero.blogspot.se/.
    Nästa onsdagen den 21/9 på Folkuniversitetet i Stockholm http://www.folkuniversitetet.se/Kurser–Utbildningar/Halsa-Friskvard/Matlagning-och-halsokost/Stockholm/gor-din-eger-cider–en-introduktion/?sr=true
    Jag har under mina år i elektronikbranchen träffat väldigt många ölbryggare bland elektronikerna. Så varför inte cider? Hoppas att vi ses!

  3. Hej S.A.
    Jag håller med dig helt och hållet och hoppas ingen tolkar min krönika som ett påhopp på hemmabyggandet. Tvärtom har ju – som du mycket riktigt påpekar – elektronikkonstruktion på hantverksnivå kunnat dra nytta fullt ut av industriell tillverkning av komponenter/system och trenden mot öppen källkod. För att inte tala om de nya 3D-skrivarna för hemmabruk.

    Men det är ett ämne som jag återkommer till (igen). Tills dess tänkte jag slänga på ett par kastruller äpplen igen för att fylla ladorna inför vintern..
    /göte

  4. Must och cider i all ära, men det finns faktiskt ett intressant alternativ till för vinteräpplen. Den fantastiska lilla äppelsvarven (som kostar en dryg hundring på t ex Jula) skalar, kärnar ur och skivar ett äpple i ett enda moment. Om man, som jag, gillar stordrift går det bra att använda ett torkskåp för att hänga ringarna. Jag trär upp dem på träpinnar och får på det sättet in ett par hundra äpplen i taget.

    Vill man förbättra energieffektiviteten är det bara att stoppa in en avfuktare i skåpet och köra tills allt är torrt. Då håller man dessutom ner temperaturen under processen.
    /göte

  5. Jag råkar hemma ha min farmors gama Electrolux hushållsassistent från 1949.
    Fullt funktionsduglig än idag.
    Bland tillbehören ingår en äppelmospasserare.
    I med äpplena och moset kommer ut rakt fram, skräpet ut till höger..
    Skräpet kan man köra en gång till så får man mera mos..
    Inga problem att göra äppelmos här inte..

  6. Hej Eric
    Bra hushållsassistenter håller fantastiskt länge. Jag har också en gammal Electroluxmaskin, som bland mycket annat är utmärkt till degar och korvtillverkning. Däremot är jag är inte riktigt lika imponerad av passertillsatsen. Vi gick faktiskt över till en klassisk manuell passervagga för ett antal år sedan, eftersom assistentens passertillsats blev igensatt såpass snabbt.

    Nu spelar det mindre roll. Själva passerandet är trots allt en ganska liten del av arbetet. Och jag måste nog erkänna att jag underskattade mängden äppelmos när jag skrev krönikan. Det blev snarare mellan 25 och 30 kg. Med lördagens arbete är vi uppe över 60 kg och vintern är räddad.

    Sedan bör man kanske räkna in kostnaden för att hålla moset nedfryst också. En modern frys ligger på en knapp kWh per kg och år och med en genomsnittlig lagringstid på fem månader hamnar vi runt 0,4 kWh per kilo eller ca 40 öre per kg. Helt acceptabelt, speciellt som den svenska elproduktionen i stort sett helt saknar miljöbelastning.
    /göte