Frihet med cykel, bil och flyg

I slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet kom tre uppfinningar som förändrade allt. Cykeln revolutionerade samhället och arbetslivet och bilen fullföljde den omvandlingen. Sedan öppnade flyget upp världen på ett sätt som aldrig varit möjligt tidigare. Det handlar om en frihetsrevolution, men också om ett uppbrott från det gamla och välkända.

Jag blir ofta förvånad när jag lyssnar på radio, ser på TV eller läser tidningen. Inte minst gäller det debatter eller program om bilar och bilismen. På något märkligt sätt har vi lyckats att skapa ett samhälle där alla skäms för att de åker bil. Till och med landsbygdsbor säger att de ”egentligen” borde transportera sig på något annat sätt, men att det ännu så länge inte finns något bra alternativ. Bilen ses som ett nödvändigt ont, i väntan på något bättre.

Från dörr till dörr
Det här synsättet är förstås fullständigt historielöst och det är egentligen imponerande att någon har lyckats få media att sprida och etablera åsikterna. Jag skall inte hänga upp mig på hur det gick till (jag har berättat historien tidigare), utan i stället skall jag försöka titta på persontransporter från en lite mera översiktlig position.

Om vi skall börja med transportbehoven och göra en önskelista kommer naturligtvis flexibilitet och transport dörr till dörr väldigt högt. I början av nittonhundratalet revolutionerade cykeln samhället genom att fixa just det här till ett rimligt pris. Plötsligt blev det möjligt att ta ett jobb ett par mil från hemmet, utan att det tog mer än en timme att resa vardera vägen. Drängen var inte längre låst till byns snåla bönder och böndernas söner behövde inte längre slita i hemmet utan lön. Det gamla bondesamhället hämtade sig aldrig från den smällen.

Det här med att kunna åka när man vill och att kunna ta sig hela vägen från dörr till dörr är för det mesta betydligt viktigare än hög hastighet. Att med buss och tunnelbana ta sig två mil i Stockholm tar idag ofta längre tid än vad det tog drängen/fabriksarbetaren med sin gamla oväxlade cykel i början av nittonhundratalet.

Bilen höll regnet ute
Cykeln regerade fram till femtiotalet, när arbetarna började få lite mer pengar. Moped och motorcykel var bara steg på vägen mot bilen. Bilen var allas önskedröm, den gjorde det möjligt för arbetaren att ta jobb längre bort (med bättre lön) och den öppnade världen för familjen. Idag kan bilutflykter verka töntiga, men det beror bara på att de är så självklara att vi inte ens tänker på dem.

Bilen konkurrerade snabbt och enkelt ut både tåg och buss. Återigen, inte så märkligt – en resa går alltid från dörr till dörr och det är fantastiskt skönt att slippa vänta på bussar och tåg. Det är också otroligt mycket enklare att plocka med nödvändig packning i en bil.

Tåget förlorade
Den stora förloraren från femtiotalet och framåt var tåget. Anledningen till det var helt enkelt tågets inneboende begränsningar. Tågets stora fördel var från början att den kunde dra nytta av ångmaskinen för landtransporter och när förbränningsmotorn, bilen och de allmänna vägarna fanns på plats var på många sätt tågets era över.

Idag vill många få tåget att framstå som det modernaste av allt modernt, men argumenten är ofta ganska tveksamma. Den som inte bor på en tågstation och vill resa till en annan tågstation måste trots allt räkna in transportsträckor till tåget och övergångstiden mellan buss/taxi till tåg. Om man måste addera två timmar till den faktiska tågresan, och det måste man normalt sett, vinner bilen lätt alla resor upp till trettio mil, även om tåget kör i 400 km/h. I praktiken handlar det snarare om fyrtio mil.

Bil och flyg
Tåget förlorade de korta och medellånga sträckorna till bilen och de riktigt långa sträckorna till flyget. Flyget tog också i praktiken över all passagerartrafik från fartyg, utom i de fall där fartygen också transporterar passagerarnas bil.

Kombinationen bil och flyg visade sig vara en vinnare redan på sextio- och sjuttiotalet. Flyget försöker inte konkurrera med bilen på de sträckor där bilen är överlägsen (upp till 40 mil). Men flygplatser har per definition gott om parkeringsplatser på avreseorten och gott om hyrbilar på ankomstorten. Det går naturligtvis att ta sig till och från flygplatser på annat sätt, men egen bil/hyrbil är ofta flexiblast. Det minimerar flygets begränsningar.

80 procent med bil
Om vi alltså bortser från miljöskäl, bilköer och nostalgi är det inte mycket att snacka om. Cykeln är fortfarande fantastisk som transportmedel när vädret är hyfsat och sträckorna inte alltför långa, men bilen och flyget tar i stort sett hand om resten. Så ser också verkligheten ut. 80 procent av persontrafiken i Sverige går med bil och flyget sköter i stort sett all internationell persontrafik. Tåget står totalt sett för åtta procent av persontrafiken, med tyngdpunkt runt Stockholm.

Och varför skäms då alla bilägare? Jo, de har blivit övertygade om att samhället borde se ut på ett helt annat sätt. Tåget borde komma igen och slå ut bilarna på korta och medellånga distanser och flyget på långdistans. Det här är en dröm som miljörörelsen har haft sedan mitten av nittonhundratalet och det spelar ingen roll att målet hela tiden verka ligga bortom räckhåll. Bilen är ond.

Nostalgi
Och visst finns det argument som talar för tåget. Elenergin går att använda direkt, utan behov av lagring och tåget är energieffektivt. Kanske inte lika energieffektivt som förespråkarna brukar hävda, men ändå klart bättre än bil och flyg. Dessutom finns alltid den gamla nostalgiska bilden av tåget som tuffar in på perrongen i det lilla samhället. Den kombineras med bilden av små lokala butiker och människor som var lyckliga, trots att de inte hade så mycket pengar. Det var bättre förr.

Verkligheten var tyvärr inte riktigt lika gullig och det fanns orsaker till att folk valde att ta bilen till det stora snabbköpet i stället för att handla i den lilla lokala butiken. Samhället förändrades och mycket av nostalgin ser mycket bättre ut på gamla bilder än vad den gjorde i verkligheten.

Tåget har inte kapacitet
Den stora frågan är egentligen om de tänkta miljöproblemen innebär att bil och flyg måste bort. I så fall krävs drakoniska åtgärder, eftersom både bil och flyg är så överlägsna transportformer. Dessutom skulle det antingen krävas en ofantlig utbyggnad av spårtrafiken eller ett förbud för folk att resa. Om järnvägen skulle ta över all den persontrafik som idag görs med bilar skulle den behöva expandera med en faktor tio. Idag har järnvägen kapacitetsproblem, trots att genomsnittssvensken bara åker ca 120 mil per år (90 mil år 1950).

Om vi i stället leker med tanken att låta personbilarna ta över all järnvägstrafik räcker det med en tioprocentig ökning av antalet bilar i trafik. Eller att var sjunde bil tar upp en extra passagerare. Samåkning har en otrolig miljöpotential.

Energi som energi
Det kanske äntligen är dags att ta konsekvenserna av bilarnas totala dominans och sluta att tro att bilismen skall utrota sig själv. Samma sak gäller flyget, där bara de mest trosvissa rimligen kan inbilla sig att resandet med flyg kommer att minska.
Då kanske vi också kan börja titta på miljökonsekvenserna ”på riktigt” i debatten. Idag mixas koldioxid, kväveoxider och partiklar i en salig blandning, där målet alltför ofta bara är att visa hur omöjlig bilen är. I själva verket är bilavgaserna bara ett problem i storstädernas centrala delar. På landsbygden eller utanför stadskärnorna är avgasreningen fullt tillräcklig.
Koldioxidutsläppen kan naturligtvis vara ett problem, men bara i de fall då koldioxiden kommer från fossila bränslen. Syntetisk bensin och syntetisk dieselolja genererar inga nettotillskott av koldioxid.

Trots allt är det ju så att olika energiformer är utbytbara. Redan idag är det fullständigt möjligt att producera syntetiska bränslen från skogsråvara. Det utvecklas också teknik för att använda överskottsel för att tillverka syntetiska bränslen från koldioxid. Det är dyrare än fossil olja, men det är inte så konstigt. Allt är dyrare än fossil olja.

Behåll infrastrukturen
Varför skall vi då satsa jätteresurser för att få människor att sluta åka bil och flyg? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Om vi menar allvar med miljösatsningarna verkar det bra mycket smartare att satsa på syntetiska bränslen och slippa bygga upp en ny och dyr infrastruktur.

I Sverige lär väl skogen bli den primära råvarukällan för syntetbränsle, så det verkar lite korkat att bygga ut jättelika anläggningar för att elda skogsråvara (som Fortums nya anläggning i Stockholm). Då verkar det bra mycket smartare att behålla och bygga ut kärnkraften. Energi som energi. Kanske vi till och med kan lära oss att använda spillvärmen för att odla bioråvara.

En och annan ny motorväg skulle inte skada heller. Den nya motorvägssnutten mellan Jönköping och Borås blev klar i början av vintern och effektiviserade resorna något alldeles fantastiskt. Det bygget borde ha varit klar för årtionden sedan och samma sak gäller många andra vägar.

Lite realism skulle inte skada.

3 Responses to “Frihet med cykel, bil och flyg”

  1. Klockrent som alltid. Det konstiga är att ingen parti tar sådana frågor upp som en valfråga. Så demokrati existerar inte när man spenderar våra skattepengar på utopiska idéer. Desto mer, biltransport gynnar svensk industri mer än järnvägen gör, men vem bryr sig om jobben. För miljarder Sverige kommer att investera på höghastighetståg vi kunde få otroligt antal kilometer av motorvägar. Det skulle verkligen vara intressant om någon kunde räkna på detta och ställa kalkyl för det ena eller andra mot varandra.

    /h

  2. Klarspråk! Modigt av Dig, Göte. Tyvärr löper Du väl risken att skällas för fossilkramare. Det har jag blivit kallad när jag ifrågasatt rådande politisk världsbild. Jag arbetar själv med miljöteknik på, Waren International, som är medlem i Stockholms stads klimatpakt, och Jag har fått kritik för att jag kör min bensinare i stället för en ny miljöbil.
    Men jag kör så litet som möjligt, f n c:a 600 mil per år. Om jag skulle köpa en hybridbil skulle produktionen av denna bil redan ha lett till utsläpp av koldioxid som skulle ta mig 20 års hybridkörning att återbetala.
    Detta förutsätter dock att köparen av min gamla bil inte kör den mer än jag gör.
    Samt, naturligtvis, att hybriden håller i 20 år utan service…
    Annars kommer jag faktiskt att ha gjort miljön en otjänst med bytet.
    När jag har ärenden till Stockholms innerstad åker jag kollektivt i möjligaste mån. Att köra bil i Stockholm är ingen sinekur, så det avstår jag gärna från.
    Men att åka tunnelbana i rusningstrafik kräver också sin man!
    Redan i dag är många tåg så fullsatta att man inte kommer med, utan får vänta på nästa. Ändock sker 75 % av persontransporterna i Stockholms län med personbil.
    När trängselavgifterma på Essingeleden infördes påstods att 10 % av bilisterna skulle välja andra färdmedel.
    Självfallet är det fullständigt orealistiskt, eftersom det skulle förutsätta en närmast 50-procentig kapacitetsökning på alternativen, vilket inte skett.
    Men Trafikverket jamsar med. I mitten på januari presenterade en glad herre siffror som visade att trafiken minskad med hela 5 % jämfört med månaden innan. Mitt i julhandeln…

  3. Alltid lika roligt att läsa Dina funderingar, och uträkningar.
    Du är en energisk person Göte.