Att åldras med behag

I helgen lyssnade jag på gitarristerna Jojje Wadenius och Kenny Håkansson. Vid 70 års ålder spelar bägge lika bra som förr. Men allt åldras inte med samma behag. Att sparka igång en gammal dator eller en halvgammal videobandspelare för att hämta bilder och filmer är till exempel inte alltid så lätt. Det gäller att planera och konvertera i god tid och sedan kopiera med jämna mellanrum.

Musikerna håller
I helgen var det alltså dags igen för ”proggbåten” med en rad sjuttiotalsband under ett dygn. Och som vanligt klarade sig ”gubbarna” alldeles förträffligt. Det är i och för sig inte så underligt eftersom många av dem fortfarande är mitt i karriären som professionella musiker.

Men det är klart – visst saknas en och annan frontfigur. Dag Vag låter till exempel bra också utan Stig Vig (som dog 2012), men det är ändå skillnad.
Att ha Jojje Wadenius och Kenny Håkansson på samma scen är förstås speciellt. Här snackar vi verkligen om pophistoria, med band som Blood Sweat and Tears, Steely Dan och Made in Sweden för Jojje Wadenius och Mecki Mark Men, Kebnekajse och Dag Vag för Kenny Håkansson. Plus förstås en lång rad andra konstellationer för bägge två.

Åldrad mekanik
Nu hade jag inte tänkt skriva mer om proggmusik, utan i stället om annat som åldras. Jag håller som bäst på att försöka digitalisera mina gamla bilder och filmer och det är inte alltid så lätt.

Lustigt nog är det ofta det relativt nya som ger störst problem. Gamla negativ, gamla diabilder och till och med gamla smalfilmer är hållbara och går alltid att skanna igen, men videoband är jobbigare. Speciellt de nyaste och mest avancerade,

Tack och lov höll jag mig kvar i VHS-världen under hela analogtiden. VHS, Super-VHS och Super-VHS-C har alla samma relativt breda och tjocka band och spelarnas mekanik är hyfsat rustik. Man råkar ganska sällan ut för bandsallad.

Övergången till Mini-DV i mitten av nittiotalet innebar förbättrad kvalitet, men också kompaktare och känsligare mekanik. Jag vågar numera bara lita på en av mina flera DV-spelare. De andra tillverkar bandsallad med illa dold glädje och att rädda förstörda DV-band är inte lätt.

Problemet verkar, inte oväntat, öka med ökad miniatyrisering. Smala och tunna band i kombination med roterande tonhuvuden och krångliga bandvägar. Tja, vad kan man vänta sig.

I gamla skivspelare och bandspelare brukar det i alla fall vara möjligt att byta åldrade drivremmar och gummihjul (om man får tag i reservdelar), men att meka med de minsta videobandspelarna är betydlig svårare.

Rätt material
Att material åldras är förstås ingen nyhet. Inte heller att olika material har olika åldringsegenskaper. Det svåra är att veta vad som gäller när man köper en pryl – har tillverkaren använt material som håller ?

Ta till exempel något så grundläggande som skor. En gång i tiden köpte jag gärna promenadskor från Ecco. De fanns i storlek 47 och passade mina fötter. Men efter några år hände något. Företaget började använda gummisulor i ett material som disintegrerade efter bara några få år. Ett antal skor med minimalt slitage blev totalt oanvändbara (de riktigt gamla håller däremot fortfarande).

Det är fullt tänkbart att Ecco har löst problemet, men för min egen del har jag valt andra tillverkare (främst Rockport) de senaste tjugo åren. Ett företag måste ha koll på sina material.

Åldrade kondensatorer
Nåväl, om man nu får bandtransporter och drivrullar att fungera borde väl alla problem vara lösta? Nej, tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Elektroniken har också en ovana att åldras och det gäller inte minst elektrolytkondensatorerna. Spänningsaggregat och omvandlare på korten ställer därför ofta till problem, speciellt om apparaterna haft dålig kylning och billiga kondensatorer.

Så även om en videospelare eller dator fungerade alldeles utmärkt när den ställdes undan är det långtifrån säkert att den fungerar efter några år ”i vila”. Det är lite som att försöka sparka igång en gammal bil. Prylar mår bäst när de används.

Räkna förresten med lite pyssel om ni funderar på att starta upp den gamla stereoanläggningen från ”anno dazumal”. Dåliga kondensatorer i nätdelen orsakar brum och med uttorkade elektrolytkondensatorer i högtalarnas delningsfilter kan det låta lite hur som helst (men ingen använder väl elektrolytkondensatorer i delningsfilter – eller?).

Åldrade gränssnitt
Att konvertera video och bilder är i princip enkelt, men i praktiken inte fullt så lätt. Gamla analoga videoband är på sätt och vis det enklaste. Om man har en fungerande videospelare är det bara att köpa en konverterare från analogt till digitalt med USB-gränssnitt. Priset varierar från nästan inget till en hel del och det gör också kvaliteten.

Att konvertera DV-band förutsätter ofta att datorn har samma gränssnitt som DV-spelaren, oftast Firewire. Moderna datorer har varken Firewire eller SCSI, så det blir antingen till att starta upp en gammal dator eller köpa en konverterare.

I vilket fall som helst gäller det att bestämma vilket format man skall lagra den konverterade videon i. Här finns det otroligt många möjligheter att misslyckas. Lycka till!

Att digitalisera negativ och diabilder är också i princip ganska enkelt. Det är bara att plocka ner en negativskanner från hyllan och sätta igång.

Men återigen är praktiken lite annorlunda än teorin. Att läsa in ett negativ i en bra negativskanner brukar ta lite för lång tid. Om målet är att skanna några tusen bilder blir den totala tiden väldigt lång.

För en hel del år sedan tillverkade jag en jigg bestående av projektor (utan objektiv) och kamera för att fotografera av diabilder. Det fungerade ganska bra. Nu tänkte jag i stället konvertera en av mina förstoringsapparater för att fotografera av negativ. Förstoringsapparaten har ju en bra belysningskälla (opallampa plus kondensor) och en bra negativhållare. Kamera, mellanringar och närbildsobjektiv kompletterar det hela.

Sedan är det ”bara” att fotografera i råformat, konvertera till ett format som bildbehandlingsprogrammet klarar och skapa ett vettigt makro med korrekta kurvor för olika filmer. Inte helt enkelt, men åtminstone möjligt.

Kopiera och gör backup
Och vad är då slutklämmen? Jo, se för allt i världen till att backa upp och kopiera bilder, filmer och andra data med jämna mellanrum. Man kan inte lita på att en dator, ett operativsystem eller ens ett filsystem skall fungera i särskilt många år. Att gå från en generation till nästa är sällan svårt, men om det hinner gå ett par, tre generationer (och det gör det snabbt) kan det bli jobbigt.

Den som idag hittar en låda med gamla glasplåtar från slutet av 1800-talet kan ganska lätt skanna och använda bilderna. Det går till och med utmärkt att kopiera bilderna i mörkrum på traditionellt sätt.

Den som hittar några rullar celluloidbaserad spelfilm från tidigt 1900-tal får se upp med brand- och explosionsfaran (omvandlas med tiden till cellulosanitrat – bomullskrut). Annars är film och negativ oftast acetat- eller polyesterbaserade och håller sig utmärkt under mycket lång tid.

Den som om hundra år hittar en gammal hårddisk med bilder kan däremot inte räkna med att varken läsa eller bearbeta. Ännu värre är det med flashminnen. Där kan man vara ganska säker på att inget finns kvar. Och molnet – tja, vem vet.

Så det gäller att tänka i förväg och inte vara naiv. Det lyckas som bekant inte alla med.

5 Responses to “Att åldras med behag”

  1. Som vanligt klokt och insiktsfullt från Göte!
    Jag kan möjligen komplettera med att remmar och gummihjul till dom flesta vinylspelare är förvånansvärt lätta att hitta i nätbutiker. Som vanligt: Googla! Sen finns det ju direktdrivna spelare som bara går och går…
    Delar till mera vanliga rullbandspelare (ReVoX, Tandberg etc) brukar heller inte vara nåt större problem. Värre är det som sagt med digitala bandbaserade prylar. Det är ju så smått med massor av rörliga delar och därmed också känsligt för ålderns berömda tand. Och dessutom otroligt svårmekat, så få efterfrågar nog i praktiken reservdelar. DAT-spelare, Min-DV och det svåraste av allt: Sony Video-8. Om nån har en fungerande Video-8 maskin så lånar/hyr jag den gärna några dar! Kontakt förslagsvis via Göte, som välvilligt redan lånat ut ett exemplar, men tyvärr hade detta ex åldrats betydligt sämre än supergitarristerna Jojje & Kenny. Dom är, vilket med all önskvärd tydlighet kunde konstateras på ”proggbåten” i helgen, ”still going strong”!

  2. Bäste Göte, det var som att kliva tillbaks i tiden när allt började med elektronik för mig. Året var 1964 och platsen var AB Gösta Bäckström Förstärkarbolag på Pontonjärgatan på Kungsholmen.
    Vi var rätt ensamma att jobba med ljud både PA och Hi-Fi, många var förstärkare som varit undanställda under vintern eller på cirkusar i Sverge. Dessa kom in för service och innan vi började servicen satt vi dessa på ”svagström” med hjälp av DN hederlig vridtransformator. Tror vi började första dygnet med 50V och ökade stegvis till 220. Många burkar räddades men många lyter byttes också. Det fanns vissa fabrikat som på automatik byttes i både förstärkare och teveapparater. Rädda din gamla elektronik med en vridtrafo alltså. Gummiremar och trissor finns på nätet till det mesta och flesta band och skivspelare. Lycka till!
    Tommy fd ljudtekniker

  3. Hej. Håller med. Precis samma erfarenheter av DV-kassetterna. Jag ”filmade” inte så ofta, så när kameran tagit ett tiotal videor på en halvtimma vardera hade garantin gått ut. Då började mekanismen krångla, det blev först diverse tvärränder och ryck, sedan bandsallad.
    När det gäller negativ- och diaskanning:
    Jag fick förra sommaren låna en väns skanner som hade en 9MP sensor. Motsvarande modell kostar numera runt 400 kr, då var det det dubbla.
    Min gamla kamera ansågs ha ett bra objektiv, men efter skanning slogs jag av hur mycket suddigare de flesta bilder var jämfört med hur jag mindes dem. Men… man satt kanske 4 meter från projektorduken där bilden var 1½ meter bred. Det motsvarar 15 cm bredd på 40 cm avstånd. Numera sitter åtminstone jag med en 47 cm bred bildskärm på samma avstånd, så det krävs tre gånger högre skärpa för samma upplevelse. Så kanske var bilderna inte bättre än så (sisådär 1-2 MP jämförelsevis) från början. (Har kollat med lupp, det är filmen, inte skannerns fel.) Eller sker det ett åldrande, materialvandring, som kan försämra skärpan? Då bör man nog skynda sig att digitalisera sina bilder innan de blurras till alltför mycket.
    MIn favoritfilm var tyvärr Fujichrome 100 som efter 20-30 år har ett rejält blåstick på alla bilder. Agfa också, fast inte riktigt lika illa. Kodachrome får snarare rödstick, och bilder från en udda diafilm (GAF???), som skickades till Danmark för framkallning, har blekts och det rejält.
    OK, några sekunder med Pinta (Justeringar, Autonivå) så blev de flesta riktigt bra. Och där det inte räckte blev det några minuter med Gimp och kurvverktyget. Så nu ser alla bilder OK ut, förutom bristen på skärpa och spår av dammpartiklar och små hårstrån som hade smugit sig in i kameran och hamnat på hela bildserier i vissa fall. Mer redigering i Gimp…
    Förra sommaren var vi på en marknad i Nederländerna och fick (!) en gammal rullbandspelare (bara vi bar bort det tunga åbäket, en Philips från 1964). Alla gummirullar hade omvandlats till ”tjärklumpar” som låg lite här och var i höljet, men efter tillverkning av nya gummitrissor av vulktejp, och byte av en drivrem, så var det dags.
    Hade mina rullband från 1966-69 överlevt? Ja!
    Något enstaka hade drabbats av överhörning, ett litet eko från ett lager till nästa, men resten hade knappt åldrats alls. Tillverkade en specialsladd och anslöt bandspelarens DIN-utgång till datorn och spelade in alla band jag hade kvar i mp3 / 192 kb-format. Bättre än vad som behövdes med tanke på originalens kvalitet, men ändå. Lustigt förresten, man riktigt hör hur stelt man läste innantill även i ungdomsprogrammen i radio på den tiden.

    Hur som helst — det gäller att göra backup på det man vill behålla. Hade vi inte fått rullbandspelaren hade banden varit värdelösa. Hade vi inte skannat diabilderna i tid hade några blekts för mycket, andra fått för kraftiga färgstick. Nu hann vi skanna i tid, åldrandet var inte värre än att det gick att återskapa färger och kontrast rätt bra.
    Men vilket bildformat är mest framtidssäkert?
    Jpeg är så allmänt att det lär finnas programvara för det under oöverskådlig tid, annars försvinner i princip alla bilder de flesta tagit de senaste åren. Så formatet behöver man nog inte oroa sig för. Men hur ska de lagras? Åsikterna går isär rejält. En del experter säger att mikro-SD-kort är säkrast, att de ska hålla i hundra år eller mer. Andra säger att de tvärtom är osäkra, och föredrar DVD där bilderna lagrats helt lufttätt. Men i båda fallen är det plastkapsling. Blir det porer i plasten med tiden? Bryts den ner pga något annat? Tillvaron är svår…

  4. Kan vara värt att notera vilken sida av ett negativ/positiv man bör skannar av.
    Skanna emulsionssidan. Då går det lätt att ställa in skärpan (om det går eller behövs) och du får en garanterat skarp bild. Bilden blir visserligen spegelvänd men det är ett ögonblicks jobb att vända den i datorn.

    De flesta plaster är inte helt gastäta eller vattentäta så en glasburk eller en plåtburk för förvaring av vad man vill ha bevarat klarar sig nog bättre i en d:o, se upp med kvaliteten hos tätningen mellan lock och kärl.

    Dessutom avger plastburkar en del gas som gissningsvis interagerar med det som förvaras i kärlet. Köp en förvaringslåda med tätsittande lock hos valfri leverantör. Sätt på locket och öppna efter några dagar och känn odören.

  5. Massor av bra förslag, kanonbra.
    Det där med olika filmfabrikat är bara alltför sant. I min fattiga ungdom körde jag mest med hemmaladdad Tri-X som svart-vit film och den relativt billiga AGFAcolor CT18 som diafilm. Tri-X-filmen är oproblematisk och agfafilmen har klarat sig hyfsat, även om det det blivit en del färgstick. Ett par gånger testade jag också GAF, men tack och lov fortsatte jag inte med det.
    Problemen med foto, ljud och datorer påminner förresten en hel del om byggbranschen. Att testa nya metoder är ofta frestande, men åldringsproblemen visar sig inte förrän efter ganska många år. Skillnaden är väl att man kan säkerhetskopiera sina filmer, ljudband och datafiler, medan det knappast är möjligt att säkerhetskopiera det nya enstegstätade huset.
    /göte