Kommuner tror på stordrift

Jag läste i morse att Växjö kommun fått rätt att kräva fjärrvärmeanslutning vid bygge av nya villor. Man kan undra om kommunledningen vill ansluta kommunmedborgarna till stora kommunala stordatorer också? Eller något annat lika sextiotalsmässigt.

Distribuerade system
För en av de verkligt stora trenderna de senaste årtiondena är ju övergången från centraliserade till decentraliserade system. Under artonhundratalet och en stor del av nittonhundratalet var centralisering och stordrift liktydigt med modernitet och teknikutveckling. Det märks inte minst i den tidens framtidsbeskrivningar.

Men halvledartekniken ändrade förutsättningarna. Plötsligt var det inte nödvändigt att bygga jätteanläggningar för att ”amortera” det stordatorbaserade styrsystemet. I stället gick utvecklingen mot distribuerade system, där billig massproducerad elektronik gör det möjligt att tillverka datorer, telefoner, värmepumpar och avancerade hushållsmaskiner. Konsumentprylarna har blivit så billiga att de tillsammans kostar mycket mindre än en enda central anläggning. Och i valet mellan centrala och distribuerade system väljer konsumenten nästan alltid det distribuerade systemet.

Fryshus
Ett tidigt exempel på distribuerade system är frysboxen. När jag var liten var frysboxar fortfarande mycket ovanliga (åtminstone på Tjörn). Frystekniken hade funnits i ett par årtionden, men fortfarande löste man problemet med hjälp av centrala fryshus, där man kunde hyra in sig och lagra kött, fisk och grönsaker.

Det här var förstås bättre än inget, men fantastiskt mycket sämre än att ha en egen frysbox. Därför blev också frysboxen en av de första stora investeringarna hemma hos oss. Det innebar en revolution.

Samma sak hände med väldigt mycket annat. Visst går det att använda gemensamma tvättstugor, gemensamma bakstugor, gemensamma kök och mycket annat, men så fort apparaterna blev tillräckligt små och billiga valde villaägare och hyresgäster att ha egna lösningar som de själva kunde kontrollera.

Det enda jag möjligen saknar från ”forntiden” är den gigantiska stenmangel som brukade finnas i de gamla hyreshusens källare. Den var visserligen livsfarlig, men ack så effektiv. Att sova på lakan manglade med stenmangel är härligt.

El och värmepump
Utbyggnaden av vattenkraften och kärnkraften gav Sverige tillgång till hur mycket el som helst. Internationellt sett kanske vår övergång till direktverkande elvärme verkade lite märklig, men för oss blev det en väg ur ved- och kolröksstank och dessutom ett sätt att minimera koldioxidutsläppen (fast det visste vi inte då).

Med tiden höjdes elpriserna, men tekniken kom återigen till vår hjälp i form av små värmepumpar. På det sättet kunde villor och till och med hyreshus värmas på ett tillräckligt billigt sätt. Effektivare isolering i moderna villor har dessutom sänkt energibehovet såpass mycket att en ganska enkel värmepump räcker för uppvärmningen. Moderna värmepumpar kräver visserligen massor av datakraft, men vi vet ju alla att datakraft är billig.

Centralpanna
Och i det läget väljer en kommun som Växjö (många andra står säkert på tur) att använda sin monopolställning för att tvinga villaägare att ansluta sig till deras fjärrvärmenät. Som så ofta nuförtiden används miljöargument, men det är svårt att se finessen med att byta koldioxidfri el mot förbränning av italienska sopor (även om det är en bra affär för kommunen).

Den största ”fördelen” är väl att fjärrvärmen minskar elanvändningen och gör det lättare att lägga ner kärnkraft, men jag har faktiskt svårt att se finessen med det också, speciellt om vi skall börja satsa på elhybridbilar. Och villaägarna tvingas att betala.

Frågan är väl om inte utvecklingen snarare går åt andra hållet. Kostnaderna för att ansluta el, vatten och avlopp börjar bli såpass höga att alternativa lösningar på sikt kan bli lönsamma. Små anläggningar för vatten- och avloppsrening blir allt billigare och allt bättre och sjunkande batteripriser kan kanske göra solenergi med egna energilager intressanta. I ett hus spelar det ju mindre roll om batteripacken väger ett par ton.

Men det är klart, så länge kommunen kan kräva anslutning av el, vatten, avlopp, värme och bredband är det svårt att välja själv. Det är bara att betala räkningarna med det godtyckliga belopp som monopolisten väljer.

Förbjud bilar?
I funderingarna kring centralisering kontra decentralisering är det svårt att låta bli att tala om personbilen och personbilens betydelse.
För i min barndom var ju faktiskt cykeln och mopeden de enda verkligt decentraliserade fortskaffningsmedlen för ”normalt folk”. Annars fick man snällt vänta på bussen, för eventuell vidare transport till tåget.

Det här förändrades otroligt snabbt på sextiotalet. Personbilen innebar en stor ökad frihet och folk var villiga att offra nästan vad som helst för att få tillgång till bil. Effekten var så stor att jag har svårt att tänka mig att den som inte har varit med om övergången kan förstå den.

Opinionen mot bilar har länge varit stark från många håll, men ändå är bilen sedan lång tid det helt dominerande transportmedlet. Det tog inte särskilt många år för bilen att komma upp i 85 procent av persontransporterna och den siffran ligger stadigt kvar. Järnvägen ligger på ungefär åtta procent.

Halv miljon
Personbilen har en rad fantastiska fördelar men också några nackdelar. Avgasutsläppen i stadstrafik och de totala koldioxidutsläppen brukar väl klassas som två av de största nackdelarna.

Det enkla sättet att fixa bägge problemen är rimligen att använda laddhybrider, alltså hybridbilar med några mils räckvidd och möjlighet att ladda från elnätet. En vettigt konstruerad laddhybrid kommer i praktiken alltid att gå med eldrift i stadstrafik, samtidigt som den har lika bra långfärdsegenskaper som en ”vanlig” bil (som den ju faktiskt är). Den kräver heller ingen ny infrastruktur så länge ägaren bor i villa eller hyreshus med elvärmeuttag.

Kan man då övertyga gemene man om att det är värt att satsa uppemot en halv miljon för en laddhybrid? Eller rättare sagt, har vanligt folk råd att lägga så mycket pengar på något så onödigt som en bil?

Jodå, det går nog
Så jag tittade lite närmare i statistiken och gick tillbaka till 1978, eftersom det var då jag själv började förvärvsarbeta och dessutom fick min första bil. Jag fick faktiskt tjänstebil innan jag hade körkort, vilket kanske låter lite säreget.

I alla fall – år 1978 kunde en familj där bägge arbetade i industrin eller liknande räkna med att dra in mellan sex och tio tusen kronor per månad. Av det försvann nästan hälften i skatt. Skatteskalorna var ju inte inflationssäkrade, så normala arbetare hade 1978 hunnit bli höginkomsttagare ”per automatik” och fick hög statlig marginalskatt. Kommunalskatt och arbetsgivaravgifter låg i stort sett på dagens nivåer.
Efter skatt fanns alltså någonstans mellan tre och fem tusen kronor kvar. En tusenlapp gick till hyran för en modern trea och mellan två och fyra tusen kronor fanns att leva på.

En ny Volvo 244 kostade på den tiden bortemot 40 000 kronor, så det gällde att hålla igen på andra utgifter för att ha råd med en ny bil i den storleksklassen. En fjärdedel av disponibel inkomst blir bara 500 till 1000 kronor per månad och en tänkt spartid på tre till sex år. Tuffa villkor, men bil köpte man ändå.

Motsvarande familj drar idag in ca 50 000 kronor per månad och får behålla hela 38 000 kronor (beroende på kommun). Skatten på arbete har ungefär halverats i den här inkomstgruppen jämfört med 1978. En modern trea i Stockholm skall enligt SCB ligga på ca 7 000 kronor per månad (men då har man tur) och kvar blir 31 000 kronor. En fjärdedel av det är nästan 8 000 kronor och det lär vara väldigt mycket lättare att spara 8 000 kronor per månad idag än att spara 500 till 1000 kronor 1978. Mat, kläder och prylar är ju jämförelsevis billigt idag.

Så för vårt par bör det inte vara något större problem att köpa en bil som kostar åtta till sexton gånger mer än 1978 års Volvo 244, alltså någonstans mellan 320 000 och 640 000 kronor.

Egna prylar vinner
Och vart vill jag komma med dagens siffertugg? Till att börja med är en massiv övergång till laddhybrider fullt möjlig, åtminstone om alternativet är att man inte får köra i tätorterna. Att bygga infrastruktur baserad på en radikalt minskad biltrafiken är däremot lika dumt idag som det har varit de senaste fyrtio åren. Personbilen är ett utmärkt exempel på ett distribuerat system som för länge sedan har vunnit över det centraliserade.

På samma sätt ser vi hur andra personliga system vinner över centraliserade. Det kan låta ”piffigt” att dela på bilar, fotoutrustning, tvättstugor, matlagning etc, men i praktiken kräver det för mycket tid och blir knappast billigare. Hantering, service och underhåll är dyrt och antalet apparater måste dimensioneras för att klara topplast. Semesterbilen är inte så intressant i november.

Och den allt billigare och kraftfullare elektroniken driver på utvecklingen mot distribuerade system.

3 Responses to “Kommuner tror på stordrift”

  1. Bra och intressant som vanligt Göte. Tänk er in i en situation där en privat aktör kan tvinga in en privatperson i ett monopol. Är det rimligt? Domslutet är ju en fingervisning att det är möjligt.

    Så länge verksamheten drivs i kommunal regi kan tvånget kanske vara acceptabelt så länge vinsterna är modesta, men vad händer när verksamheten säljs ut? Uppsalas fjärrvärme är ett sådant exempel där det nu är lika dyrt (eller t.o.m. dyrare) per kWh med fjärrvärme i ett normalhushåll (20MWh värme = ca 19900 kr) jämfört med el. Galet!

  2. Det är naturligtvis ingen principiell skillnad mellan ett centraliserat elnät och ett centraliserat fjärrvärmenät. I båda fallen krävs stor infrastruktur för att värma sitt hus. Det enda ”invividuella” sättet jag kan tänka mig att värma sin villa skulle vara med solvärme då, eller eventuellt ved/flis om man har egen skog rakt bakom knuten. (Även transporten av pellets kräver omfattande infrastruktur).

    Så, eftersom vi i exv. Göteborg har stora industrier som producerar mycket spillvärme, och dessutom ”måste” elda sopor så är ju fjärrvärme en alldeles utmärkt lösning att göra något nyttigt av den energin.

    Sedan så är det ju naturligtvis alltid problematiskt med tvång (Göteborg har inget sådant, vi anslöt vår villa ändå), och att sätta sig i händerna på en monopol aktör. Men även där är ju elen, som krönikören vurmar för, inte ett vitten bättre, i takt med att nätägarna har förstått att höja sina fasta avgifter, och hitta på helt nya dylika, samtidigt som man hämtar ut stora vinster. Så, vurmen för centraliserade monopolägda elnät, samtidigt som man rackar ner på fjärrvärme, den får jag inte att gå ihop.

  3. Att klara sig utan elnät är inte lätt idag, även om det förstås är möjligt. Att klara sig utan fjärrvärme är betydligt enklare. Men problemet är inte om de olika anslutningarna är praktiska eller inte, utan tvånget att koppla in sig på allt som ansvariga inom kommunen tycker känns bra. Den som till exempel väljer att bygga ett superisolerat hus har nog ingen större lust att betala för en fjärrvärmeanslutning.
    Jag kan förstå att man lägger utsläppsbegränsningar på t ex vedeldning i tätbebyggda områden eller krav på avloppsutsläppen. Men det är något helt annat att helt förbjuda en viss teknik, oberoende av vilka resultat som faktiskt är möjliga.
    /göte