Att åka till Nürnberg för att se på biltävling behöver inte betyda Nürburgring och Formel 1-tävlingar. Det kan också betyda studenttävlingar med självstyrande modellbilar på Fraunhofer-institutet.

Därför ägnade jag årets Valborgsmässoafton åt att titta på modellbilar och prata med studenter, lärare, forskare och Freescalechefer. Freescale arrangerar och bekostar den här tävlingen, med stöd av MathWorks och ARM. Det har man gjort i uppåt tio år, och resultaten är imponerande.

För det handlar återigen om att locka ungdomar att välja teknikutbildningar och att lära sig att konstruera praktiskt, snabbt och i grupp. I den här tävlingen använder alla likadana modellbilar, med likvärdiga ARM-baserade datorkort. Skillnaden ligger i vilken sensorteknik man valt för att känna av banans mittlinje och  kommande hinder. Och förstås algoritmer och program för att förvandla indata till vettiga beslut när det gäller acceleration, inbromsning och styrning. Det gäller ju att få bilen att så snabbt som möjligt ta sig runt en okänd bana, helt på egen hand.
Avslöjande
Den här typen av tävling är läskigt avslöjande. Att testa program är normalt sett ganska abstrakt, men här kan vem som helst omedelbart se vilka fel som gjorts. När en bil tre gånger i rad kör ut bland åskådarna är det uppenbart att något är dramatiskt fel. Och när en bil tar mer än tre gånger så lång tid på sig som vinnarbilen är det också uppenbart att mycket går att förbättra.

Just därför är sådana här tävlingar så intressanta. Man kan göra något mycket komplicerat enkelt att se. För att inte tala om risken att man koncentrerar all fokus på de mest komplicerade problemen, men glömmer relativt enkla fallgropar. Precis som i verkligheten.

Jag återkommer med ett ordentligt bildreportage från tävlingen. De senaste dagarna har de tillgängliga timmarna varit alldeles för få. De två vinnande lagen från europafinalen (som det här var) kom i alla fall från Tjeckien och Italien. De här två lagen får åka till världsfinalen, som i år hålls i Sydkorea (Söul). Ett av de polska lagen kom trea, med en futtig tiondels marginal.

Medverkade den här gången gjorde högskolor från en lång rad länder i Europa (inklusive Rumänien, Ukraina och Ryssland). Men inget av de nordiska länderna var representerat.

Bil med pekskärm
På tal om fallgropar – en av talarna på tillställningen i Nürnberg kom in på en ganska märklig fallgrop som elbilstillverkaren Tesla ramlat ner i.

Tesla har satsat hårt på att göra den häftigaste och ”modernaste” bilen på marknaden och därför har man också försökt göra bilen attraktiv för alla som är vana vid moderna grafiska gränssnitt. Allt i bilen (plus förstås förarens mobiltelefon och dator) styrs via en sjuttontums pekskärm som finns mellan förarstol och passagerarstol. Det hela är elegant och ganska lätt att lära sig.

Eller rättare sagt – det är elegant under förutsättning att man inte behöver titta ut genom vindrutan. Så länge bilen står stilla är allt bra, men så fort den skall köras blir upplägget en trafikfara. Enda sättet att köra på ett säkert sätt är att anställa en betjänt som sitter bredvid och sköter kontrollerna. I Schweiz har myndigheterna inte accepterat det här och bilen är inte tillåten.

Ett annat sätt att lösa problemet kanske är att låta all information speglas i vindrutan och låta den bli pekkänslig. Men frågan är väl om föraren ändå får någon tid över att se ut genom rutan. För att inte tala om reaktionen från medtrafikanter när man ”pekar finger” åt dem.

EMC hos Clas Ohlson
Till slut är det intressant att se hur Clas Ohlson investerar i ett eget EMC-labb. Men med så mycket elektronik i allt från lampor till verktyg är det egentligen konstigt att de flesta inte har tagit steget tidigare.

En gång i tiden, för inte särskilt många år sedan, var fortfarande huvuddelen av nätaggregaten enkla seriereglerade historier med en transformator direkt på 50 Hz, en diodbrygga, lite glättningskondensatorer och en serieregulator. Dålig verkningsgrad och utrymmeskrävande, men inte särskilt stora EMC-problem. Idag har allt, inklusive alla LED-lampor, switchade nätomvandlare och de sämsta och billigaste fungerar utmärkt som störsändare.

Att lita på leverantörernas uppgifter är enkelt, men inte särskilt smart. Importören har ett stort ansvar och då gäller det att veta hur ”landet ligger”. I takt med att fler importörer tar sitt ansvar kanske vi kan hålla tillbaka den ständigt ökande strålningsdimman.

Filed under: Göte Fagerfjäll