En varm och skön påsk

Vedspisen värmer skönt och kakelugnen är ljummen. Då spelar det inte så stor roll att snön fortfarande ligger på marken.

Men det är förstås tur att inte alla värmer huset med vedspis och kakelugn. Fortfarande på sextiotalet låg röken tung över centrala Göteborg eller centrala Stockholm när det var ordentligt kallt. Och det är underligt att vi som hyrde rivningslägenheter på sextio- eller sjuttiotalet fortfarande finns i livet.

Vi glömmer snabbt
Jag ryser när jag tänker tillbaka på de lägenheter mina äldre bröder hyrde på sextiotalet och de som jag själv hyrde på sjuttiotalet. Inte så att de var fula och tråkiga – tvärtom var många av dem helt fantastiska. Men de var samtidigt fullständigt livsfarliga. Kakelugnarna var ofta otäta, gasledningarna var tvivelaktiga och elledningarna var usla och dramatiskt överbelastade.

Det allra värsta var ändå att vi som bodde där inte behärskade eldningsteknik, inte hade torr ved och allmänt sett såg oss som odödliga. Vi betraktade huvudsäkringar som förbrukningsvara och såg inga större problem i att isoleringen i elkablarna smulades sönder så fort man råkade komma åt kontakten. Och att det luktade lite gas ibland fick man väl stå ut med.

Då och då exploderade förstås en gasfylld lägenhet och ibland brann ett hus ner, men ändå förvånansvärt sällan. Och antalet koloxidförgiftningar var inte så stort som det rimligen borde ha varit. Vi hade för det mesta tur.

Vill inte tillbaka
Och vart vill jag komma med det här? Jo, man skall akta sig för att romantisera saker som aldrig varit särskilt romantiska. Vedeldning och gasspisar i stadslägenheter låter kul, men det positiva var inte släpandet med vedkassar, den ständiga gaslukten eller röken. Desto bättre var takhöjden, de stora fönstren och de härliga konstruktionsdetaljerna. En del av mina och andras lägenheter var verkligen fantastiska.

Det var heller inte särskilt romantiskt att gå ner i källaren och skyffla in koks i kokspannan i mitt barndomshem. När vi bytte till elvärme på sextiotalet kändes det som en stor befrielse. På platsen där kokspannan en gång i tiden stod finns numera den elektriska varmvattensberedaren. Den är väldigt mycket renare.

Men, jag har alltså inget alls emot vedeldning på landsbygden. Det fungerar alldeles utmärkt. Däremot ser jag gärna att romantikerna sätter upp TV-brasor i sina lägenheter i stället för att elda ”på riktigt”. Elvärme och fjärrvärme luktar mindre.

Och motorutvecklingen går tack och lov framåt. På sextiotalet lyckades betydligt färre bilar än idag generera massor av avgaser och ta livet av förvånansvärt många. Energiförbrukningen per kilometer var också väldigt hög, framför allt jämfört med tåg.

Idag ser vi att bilarna kunde effektiviseras ganska dramatiskt. Halverad energiförbrukning och halverade koldioxidutsläpp var inga större problem och det går att komma betydligt längre. Bilen är allt mer konkurrenskraftig jämfört med andra typer av transportmedel.

Vi kan till och med byta till metanol om vi inte vill importera olja. Vi behöver inte gå tillbaka till häst och vagn och vi behöver inte stå ut med lukten av hästskit. Den är faktiskt inte särskilt romantisk.

I debatten om metanol kontra andra drivmedel verkar förresten en del ha hängt upp sig på metanolens relativt dåliga energiinnehåll (ungefär hälften mot bensin). Men med halverad bränsleförbrukning kommer vi lika långt som tidigare mellan tankningstillfällena och det tar fortfarande bara ett par minuter att tanka. Jämför det med elbilen.

Taskig mobiltäckning
Däremot kan jag hålla med om en del av den senaste tidens debatt om mobiltelefontäckning. Med jämna mellanrum ringer telefonförsäljare och vill konvertera mitt fasta abonnemang till mobiltele. Varje gång svarar jag att jag skall fundera på saken när deras tjänster fungerar som de skall. Och de senaste par åren har det snarare blivit sämre än bättre.

Det här är i och för sig inte ett dugg underligt. I tätorterna ökar belastningen från smarta telefoner så snabbt att operatörerna inte hinner bygga ut. I glesbygden innebär övergången från lägre till högre frekvenser att täckningen försämras.

Ett sätt vore förstås att, som i ett debattprogram på TV, kräva att man fortsätter driva NMT-systemet. Då missar man möjligen att det inte tillverkas nya NMT-telefoner och att det inte är NMT-telefoner folk vill ha. Inte ens GSM duger ju idag.

Nej, om det nu är 3G- och 4G-täckning som krävs så lär det ta sin tid innan vi kommer tillbaka till den täckning vi hade på NMT450-tiden. Men visst känns det lite surt att så ofta mötas av beskedet ”inget nät”.

Comments are closed.