Funderingar kring Swexit

Utrikesminister Ann Lindes katastrofintervju i tysk TV var inte bara ett stolpskott. Det var också ett präktigt skott i foten för Sveriges förhandlingar om rimliga EU-avgifter och stopp för EU-skatter. EU ser nu ut att gå i en ganska obehaglig riktning och vi har inte längre Storbritannien att luta oss mot. Det är kanske dags att börja titta på exitstrategier (Swexit) och se vilka andra alternativ som är möjliga i en värld med kallt krig mellan USA och Kina.

EU efter Storbritannien
För Sveriges del är nog inte en havererad coronapolitik det största problemet de närmaste åren. Ekonomiskt sett har vi råd att offra några tusen pensionärer även om det politisk priset rimligen blir stort.

Nej, ekonomiskt sett är nog EUs framtidsplaner det största problemet. Efter Storbritanniens utträde ser allt ut att bli precis så eländigt som pessimisterna spådde. Utan Storbritannien går utvecklingen snabbt mot en tätare federativ koppling med Frankrike som politisk motor och Tyskland som ekonomisk motor.

En gemensam (jättedyr) klimatpolitik, en gemensam ekonomisk politik och ett gemensamt (jättedyrt) EU-försvar kommer naturligtvis att kosta stora pengar. De (höga) EU-avgifterna räcker inte utan det krävs också beskattning på EU-nivå. Redan nu ser vi förslag om EU-skatter på klimatområdet och EU-skatter för stora internationella IT-företag. Det här är rimligen bara början.

För Sveriges del får vi nog räkna med kalldusch efter kalldusch. Allt det som vi motsatt oss – EU-skatter, gemensam arbetspolitik, minimilöner och mycket annat kommer att genomdrivas av majoriteten. Att reglerna kräver enighet innebär bara att Sverige allt oftare hängs ut som ”motsträvigt”, ungefär som i dagens ”frugal four”. Till slut måste vi ändå ge oss.

In i eurosamarbetet
Många frågar sig nog hur det kommer sig att Tyskland så snabbt kunde lämna sin position och i stället bli pådrivande i federativ riktning. Svaret ligger rimligen i eurosamarbetet.

För det är inte lätt för länder som Italien, Spanien, Grekland och Portugal att hävda sig i en ekonomisk allians med gemensam valuta och inga möjligheter att dribbla med växelkurser. Exportindustrin måste konkurrera direkt med den tyska industrin och det är sannerligen inte lätt. För Tysklands del kan det här vara värt några hundra miljarder i bidrag till de svagare euroländerna.

Men Sverige är inte med i eurosamarbetet. Det märks på växelkursen där den svenska kronan de senaste tio åren tappat ca 20 procent mot euron. Det är priset för att hålla den svenska exportindustrin konkurrenskraftig. Det priset betalar vi utöver våra EU-avgifter.

Måste vi då gå med i eurosamarbetet för att klara oss i framtiden?

Ja, utan tvekan så länge vi definierar EU som världen. Med ett allt mera federativt och sammankopplat EU (enligt fransk modell) är det i praktiken omöjligt att stå utanför eurosamarbetet. Att stå utanför innebär bara att vi får alla de nya kostnaderna, men inte fördelarna.

Tyvärr är eurosamarbetet precis lika problematiskt som det alltid har varit. Om vi tror på en värld utanför EU är argumenten mot euro lika starka som någonsin. Det här är ett verkligt problem, även om våra politiker naturligtvis kommer att använda det nyspråkliga ordet ”utmaning”.

NEC
Jag minns en blöt kväll i San Antonio för sådär 25 år sedan. En stor grupp av journalister från de flesta av Europas länder skulle vara med om invigningen av en ny VLSI-fabrik och kvällen innan diskuterade vi EU. Sverige skulle gå med i EU, samtidigt som steget från EG till EU fortfarande var nytt och märkligt.

Den stora frågan gällde om EU skulle bli ”Festung Europa”, alltså ett samarbetsprojekt som vände sig inåt så mycket att det blev riskabelt. Diskussionerna blev framåt natten ganska animerade och medlemmarna i ”Her Majestys Press” (jag var adjungerad) var väl tämligen överens om att det bästa skulle vara ett NEC, Northern European Community, med tyngdpunkt i Storbritannien och de nordiska länderna.

Så här 25 år senare är fortfarande de gamla invändningarna giltiga. EU-samarbetet har kanske fungerat bättre än vi trodde, men med Storbritannien borta försvinner den viktigaste motståndaren mot det som skulle kunna kallas Festung Europa.

EU mot världen
Men vad gör väl det om vi kan skapa världens mest framgångsrika region? EU vill vara i framkant när det gäller ekonomisk tillväxt, forskning, utbildning och framför allt klimatåtgärder. Tyvärr är resultaten inte i klass med viljan.

För den ekonomiska tillväxten i EU-regionen är ärligt talat inte mycket att skryta med. Forskningen är väl inte så dålig, men i jämförelse med Asien och Nordamerika står vi oss ganska slätt. Det är egentligen bara när det gäller dyrbara och tveksamma klimatåtgärder som vi excellerar.

Ett EU som litar helt till sig själv är knappast någon framgångsmodell vad det verkar. Frågan är i det läget om man skall luta sig åt väster eller öster. Skall samarbetet ske med Kina eller USA?

Efter World Economic Forum i Davos 2017 var det lätt att tro att Kina skulle bli förhandsvalet. Det var ingen måtta på hyllningarna till Xi Jinping efter hans tal. Både politiker och journalister verkade mer än villiga att skifta Trump och USA mot Xi Jinping och Kina. Det hela var mycket märkligt.

Sedan dess har väl EU-politikerna kommit till en aning mera besinning. Hyllningskören till Xi Jinping har tystnat och man har till slut kommit till någon form av insikt om att Kina har en agenda som inte nödvändigtvis överensstämmer med Europas. Men fortfarande är antagonismen mot USA förvånansvärt stark.

USA och Storbritannien
Den stora frågan de närmaste åren är vad som händer med Storbritannien. EU har sedan utträdesbeslutet ägnat mycket tid åt att ”dissa” Storbritannien och i Sverige har media mest ägnat sig åt att berätta om hur illa det kommer att gå för Storbritannien.

Men då glömmer man kopplingen USA – Storbritannien. Trump har utlovat ett hejdundrande frihandelsavtal och det är inte särskilt svårt att se kraftigt ökade forskningssamarbeten. Det är inte alls säkert att Storbritannien blir den stora förloraren.

Redan nu ser vi också Storbritannien distansera sig mot Kina. Beslutet att låta Huawei vara med i 5G-utbyggnaden ändrades för några veckor sedan till ett förbud att anlita Huawei. I det kommande ”kalla kriget” mellan USA och Kina ser Storbritannien ut att välja USAs sida.

Kallt krig
För de flesta börjar nog inse att vi är på väg mot en period av kallt krig. Förhoppningsvis blir det inte värre än så.

Att Kina har ambitioner att bli världsledare är i och för sig inget nytt. Men sedan Xi Jinping tog över ledningen för sju år sedan har det blivit allt mera uppenbart att ambitionerna inte bara är ekonomiska. Avtalet med Hong Kong verkar inte mycket värt och ställningen för Taiwan är allt annat än avundsvärd. Det finns en uppenbar risk för ett militärt maktövertagande om inte Taiwans regering självmant går med på en återförening.

I det läget är det kanske lättare att förstå USAs avhopp från nukleära nedrustningsförhandlingar. Alla gamla avtal är skrivna mellan Sovjetunionen och USA/Nato och Kina står helt utanför. I svensk media framstår USA som krigshetsare när de kräver att Kina skall vara med i avtalen. Man kan tro att svenska journalister har sovit sedan 1989.

Vad händer med EU?
Det finns alltså mycket mer än corona och klimathot att fundera på de närmaste åren. Ett EU som sluter sig i sig själv och totalt fokuserar på dyrbara klimatåtgärder kan till exempel bli ett stort problem för Sverige (och Europa).

En ”lustig” effekt av klimatpolitiken är förresten att Kina dramatiskt bygger ut sin kolkraft. Det krävs massor av elenergi för att producera batterier, solceller och vindkraftverk och Kina har inga problem med kolkraft och koldioxidutsläpp. De har ju inga krav på sig i något Parisavtal.

Så när EU-politikerna talar om att använda de gigantiska stöden som utlovas (800 miljarder euro) till klimatåtgärder kommer en stor del att hamna i Kina och leda till dramatiskt ökade koldioxidutsläpp. Så kan det gå.

Swexit?
De närmaste åren blir intressanta. Så långt kan vi nog alla vara överens. Det mest intressanta är naturligtvis vad som händer mellan USA och Kina och i förlängningen mellan Kina och övriga världen.

Hur EU kommer att utvecklas är sannerligen inte lätt att sia om. I en rad länder, som till exempel Italien, Grekland och Polen, är man i grunden negativ till EU. De länderna måste övertalas med stora bidrag och risken är förstås att bidragskraven blir så stora att nettobetalarna tröttnar.

I Sveriges ställs vi nog ganska snart inför valet mellan att gå med i eurosamarbetet eller göra en ”Swexit”. Kanske det i det läget är dags att fundera över en ”Northern European Community”?

6 Responses to “Funderingar kring Swexit”

  1. Jag tror kanske länderna i norra Europa borde titta på att återuppliva en lite modifierad form av Hansan som ett alternativ till det trötta och dysfunktionella EU.

  2. Tack för en bra artikel, håller helt med.
    Om inte Spanien, Italien och Grekland får bidrag så sjunker viljan att vara med i EU ytterligare. EU försök att ta kommandot i öppnandet av länderna efter (eg. under) pandemin är löjeväckande med tanke på att det är de enskilda ländernas handlande som fått kontroll på smittan. Detta höjer inte EU´s anseende.
    Spanien behöver en egen valuta för att kunna ta upp konkurrensen med övriga länder. Det gäller säker även Italien och Grekland.
    Frankrikes nuvarande ledning vill ha ett starkt och enat Europa. Frankrikes ekonomiska muskler är otillräckliga och har i förhandling med Tyskland kunnat sälla sig till bidragstagarna om jag fattat rätt.
    Det är många som vill kliva av och till slut är det kanske bara Tyskland och Frankrike kvar, det gamla stål och kolunionen.

  3. I öster en makthungrig diktatur som inte räds spioneri och bully-beteende.
    I väster en makthungrig demokrati som inte räds spioneri och bully-beteende.

    Just Huawei är intressant i konflikten. USA drar ytterligare åt tumskruvarna på Huawei. De vill att bolaget går i konkurs!

    Sedan tidigare får inte processorer och ASIC/FPGA säljas till Huawei. I alla fall inte av amerikanska bolag, vilka är väldigt dominerade på marknaden. Huawei försöker därför köpa upp halvledartillverkare.

    15 maj svarade USA med att sätta förbud för att låta Huawei använda amerikanskt utvecklad teknologi eller prylar som baseras på amerikansk teknologi. Tex ett mjukvaruprogram för att skapa maskerna vid chipstillverkning kan vara utvecklat av ett amerikanskt företag. Då förhindras företaget som gör maskerna att göra dessa till Huawei.

    Kina kommer självklart svara på samma sätt som Sovjet gjorde. Helt enkelt att försöka bygga upp den här teknologin själv. De lyckas säkert bättre än Sovjet, men frågan är hur bra.

    Hur rör då detta oss i Europa. Köper vi något från USA så kan vi inte exportera vidare till Kina. Det blir svårt att vara neutral i konflikten. Då finns det bara två val kvar. Välja USAs sida eller bygga upp tekniken själv i Europa. Dock får man räkna med att jänkarna kan sätta press på Europa och om EU dessutom splittras med UK som allierad till USA, så blir det ännu värre.

    Medelhavsländerna är ett problem ekonomiskt och de verkar inte vara speciellt intresserade av teknologi. Jag har länge tyckt att nordeuropa, med Tyskland, Holland, Storbritannien hade känts bättre än EU, men jag har svängt.

    Jag ser numera frammarschen av vänsterfascismen som det största problemet. Där är Sverige och Tyskland inte alls något bra exempel på balans. Precis som du säger bränner man bort enorma summor på helt meningslösa åtgärder. Åtgärder framväxta ur ideologiskt styrda vänsterhjärnor, mestadels sk d”eep greens”. Det är dessa hjärnorna som producerar ”rapport från 2050” som visar deras livsmål för oss alla. Så länge de får som de ständigt skriker om så kommer de slösa €800.000.000.000 till på meningslösa klimatåtgärder igen och igen tills de har drivit EUs ekonomi i sank. Det är vad denna grupp gör!

    Så Göte, vilka länder i Europa är det som stävjar dessa vänsterkrafter och låter dem inte förstöra ekonomin, och vilka har dem under kontroll?

  4. Hej Anders

    Intressant fråga. Just nu verkar de flesta västländer ägna sig åt ett allt kraftigare självskadebeteende och Sverige är definitivt inget undantag. Kul för Kina men ack så svårt att förstå.

    Jag tror i och för sig att vi får se en förändring när extremisterna drivit sina frågor tillräckligt långt. Så blev det på sjuttiotalet när vänsterrörelsen trodde sig ha vunnit. Tyvärr blir det nog betydligt värre innan det vänder och frågan är väl om vi har så gott om tid.

    Jag återkommer i ämnet.

    /göte

  5. Det kanske är bäst att påpeka att jag inte på något sätt är motståndare till frihandelsområden eller samarbeten när det gäller standarder, polisarbete, forskning och mycket annat. Det jag har svårt med är försöken att skapa en överstat – ett Europas Förenta Stater. Det var inte meningen från början, men det ser alltmer ut att vara målet för de drivande länderna.

    /göte

  6. Överstaten kommer att bildas. Jag tror inte det går att hindra. Det börjar med en nödvändighet i utrikespolitiken där EU måste vara stark gentemot USA, Kina, Ryssland. Det är förstås helt korrekt. Sedan kommer nästa punkt, immigration. Kanske inte lika nödvändigt. Det skapar en massa problem. Varför ska EU ha beredskapslager på EU-nivå?

    Programmet där man slussat enorma pengar genom slöseri till allehanda stöd och vansinnesprojekt till främst Spanien, Portugal och Grekland har syftat till att jämna ut utvecklingsskillnaderna mellan länderna.

    Men vad har det hjälpt? Spanien, Portugal och Grekland har fortfarande inte någon bärkraftig industri och forskning. De har säkert bärkraftig EU-stödsanvändning, men det utvecklar inte landet.

    Det programmet behövs främst för att kunna koppla ihop länderna i en överstatlighet och har pågått sedan åtminstone 80-talet. Det fanns i drift när Portugal och Spanien anslöt sig.