Havet stiger så sakta

Sedan i somras har media bombarderat oss med katastrofer varje dag. Värmeböljan blev beviset för att allt går åt helvete och smältande isar, stigande hav och exploderande termometrar har fyllt tidningar, TV och radio. Men isarna finns kvar, havet stiger inte mer än vanligt och de globala temperaturerna är just nu på väg neråt. Vad skall man tro på?

Som tur är har vi SMHI, med långa härliga mätserier och på senare år har satelliterna levererat globala temperaturdata som är riktigt hyfsade. Så varför inte dyka ner i statistiken.

Växthuseffekt
Men låt oss börja med en grundförutsättning för att inte sväva ut alltför mycket. De flesta hoten baseras på den så kallade växthuseffekten, där framför allt den vattenånga som finns i atmosfären leder till en ökad återstrålning av värme. Gaser som koldioxid har en ännu större växthuseffekt, men andelen koldioxid i atmosfären är otroligt mycket mindre än andelen vattenånga.

Så här långt är egentligen alla överens och det är här det finns konsensus. En ökad andel koldioxid ger en ökad växthuseffekt. ”Problemet” är bara att effekten blir liten så länge vi nöjer oss med att bara titta på koldioxiden. Trots allt talar vi ju ”bara” om en ökning av atmosfärens koldioxidhalt från 0,3 till 0,4 promille (300 – 400 ppm) det senaste århundradet (även om det förstås är en ökning av koldioxidhalten med över 30 procent).

Kontroversen bland forskare handlar i stället om förstärkningseffekter och då framför allt vilka förstärkningseffekter (om några) som koldioxiden har tillsammans med vattenångan. Här skiljer sig hypoteserna från ”inga alls” (eller till och med negativa) till gigantiska förstärkningseffekter. Det här är också den huvudsakliga orsaken till att klimatmodellerna ger så varierande utfall.

Allt detta kanske låter som en tvist om påvens skägg, men i verkligheten handlar det om ett spann mellan ”inga märkbara klimateffekter” hela vägen upp till ”gigantiska effekter och snar katastrof”.

Klimatet förändras hela tiden
För att krångla till alltsammans har klimatet en ovana att förändras oberoende av mänsklig påverkan. Istider inträffar med jämna mellanrum och även inom istiderna ser vi stora variationer.

Geologiskt sett ligger vi just nu i slutet av en så kallad interglacial och en ny istid ”borde” inträffa relativt snart. Om vi går tillbaka femtio år i tiden var det också den kommande istiden som skrämde.

De naturliga variationerna är förstås luriga, eftersom de ställer till det för alla som vill dra slutsatser utifrån mätdata. Samtidigt är de ofta hyfsat cykliska och går ibland att kompensera för.

Polarisarna smälter?
Men låt oss börja med den stora katastrofen. Den globala uppvärmningen gör att isarna vid Arktis och Antarktis smälter. En avsmältning av Arktis spelar kanske inte så stor roll (isen flyter), men isarna på Grönland och Antarktis är desto viktigare.

Ökad uppvärmning innebär rimligen att havet stiger allt snabbare. En del forskare talar om tre meter fram till år 2100 och Al Gore förutsåg 2006 i sin film ”En obekväm sanning” att polarisen kunde vara borta redan idag.

Inget av det här har hänt. Sedan de första varningarna för sådär femtio år sedan har isarna både minskat och ökat, men inte särskilt mycket. Nordostpassagen är i år alldeles ovanligt svårframkomlig och Grönland har haft en usel sommar. Hur kan det här komma sig?

SMHI
Som tur är behöver vi inte spekulera. Vi har mätdata och det har redan gått tillräckligt många år för att vi skall kunna jämföra prognoserna med utfallet.

Vi kan till exempel se att prognoserna om ökad koldioxidhalt stämmer. Objektiva mätdata visar att koldioxidhalten sedan sjuttiotalet har ökat från ca 330 ppm till strax över 400 ppm idag. Enligt de flesta klimatmodellerna borde det räcka för att ge ganska ordentligt ökade havsnivåer. Något som i sin tur går att mäta.

Här är SMHI suveräna. De har mätserier som går tillbaka till 1800-talet och vid Slussen i Stockholm går mätserien hela vägen tillbaka till 1774.

Och visst stiger havsnivån vid Slussen, åtminstone om vi räknar bort landhöjningen. Från 1774 till 1885 steg havet i genomsnitt med en knapp mm per år. Från 1885 till 2017 ökade havsnivån med ca 1,5 mm per år. Det varierar lite år från år, men statistiskt sett ser vi de senaste 130 åren inga förändrade trender, varken uppåt eller neråt. Detta stämmer dåligt med klimatmodellerna.

Nivån sjunker ändå
I Sverige gör landhöjningen dessutom att havet ser ut att sjunka i stället för att stiga. I Stockholm höjs marknivån med ungefär 5 mm per år och det kompenserar med mycket god marginal de stigande havsnivåerna. Resultatet är en årlig sänkning av upplevd havsnivå med i genomsnitt 3,5 mm de senaste 150 åren. Sedan mätningarna vid Slussen startade har havsnivån sjunkit med en hel meter. Det är orsaken till att de äldsta kajerna är så oproportionerligt höga i förhållande till vattenytan.

Det finns fler långa mätserier från SMHI, om än inte riktigt i Slussenklass. De visar ungefär samma sak. En genomsnittlig ökning av havsnivån med mellan 1,5 och 2 mm har pågått sedan slutet av 1800-talet. Överallt, utom i Skåne, innebär det en upplevd sänkning av havsnivån, med som mest 8 mm per år (Ratan). Stockholm hamnar runt 3,5 mm och Göteborg på ca 1,5 mm.

Det finns förstås andra mätserier och dessutom satellitbaserade mätningar. Där talar man ibland om havsnivåhöjning upp till 3,5 mm, vilket fortfarande skulle ge fortsatt upplevd havsnivåsänkning i de flesta delar av Sverige.

Men i det här fallet föredrar jag SMHI. De årliga variationerna är visserligen stora, men mätningarna har pågått på samma sätt och på samma plats under en väldigt lång tid. Det finns heller ingen anledning att tro att mänsklig påverkan skulle påverka mätningarna på det sätt som temperaturmätningarna påverkas.

Isen finns kvar
Hur kan det då komma sig att havet vägrar att följa klimatmodellerna? Tja, det enkla svaret är väl att Antarktis och Grönland vägrar följa prognoserna.

Tanken var ju att de stora isarna runt polerna skulle smälta bort och få vattnet att stiga. Det gäller förstås i första hand landisarna på Antarktis och Grönland. Isen vid Arktis flyter ju på samma sätt som isen i ett grogglas och förändrar inte havsnivån särskilt mycket om den smälter. Om isarna på Antarktis och Grönland smälter kan däremot havsytan stiga många meter.

Men uppenbarligen smälter inte isarna på Antarktis och Grönland mer än vanligt. En tänkbar orsak är att toppen, där istillväxten sker, ligger så högt upp. En annan är att modellerna inte stämmer. Eller så ser vi en kombination av de bägge.

Svårt mäta temperatur
Däremot ser vi ökade temperaturer över tiden. Mätserier från SMHI och andra institut visar att temperaturen har stigit de senaste 200 åren.

Eller för att vara mera korrekt – vi ser ett kallt och eländigt 1800-tal, med ungefär en halv grad kallare väder än ”normalt” och ett betydligt varmare 1900-tal och 2000-tal. Enligt SMHIs mätserie från Stockholm har temperaturen de senaste hundra åren stigit med lite över en grad.

Temperaturmätningar är förstås svårare än havsnivåmätningar. Temperaturen kan skilja kraftigt mellan närliggande platser, men ännu värre är att mätplatser efter hand tenderar att hamna i mera bebyggda trakter. Det som på sjuttonhundratalet var ett pastoralt landskap är idag en höghusbebyggelse, med allt vad det innebär av ökade temperaturer.

SMHI och andra försöker att kompensera för ”missvisningen” men här finns en stor debatt om medveten eller omedveten ”bias”. Framför allt gäller det förändringarna de senaste 50 åren.

Temperaturserien visar i alla fall att vi hade en varm period från trettiotalet till femtiotalet och en ganska kall period från mitten av sjuttiotalet fram till början av nittiotalet. Sedan dess har det varit varmare. Om vi börjar mätningarna i slutet av sjuttiotalet ser vi en temperaturstegring med ungefär en grad.

Mest i norr och söder
Uppvärmningen enligt SMHI från slutet av sjuttiotalet fram tills idag stämmer ganska väl med de globala mätserierna från NASA/GISS. Här kan man kanske tycka att vi i Sverige borde ha en snabbare uppvärmning än den globala. Enligt klimatmodellerna skall ju temperaturhöjningen vara närmast obefintlig vid ekvatorn och bli allt större ju längre norrut och söderut man kommer. Om den globala temperaturökningen de senaste hundra åren är strax över en grad (som de rekonstruerade landbaserade mätningarna hävdar) borde vi i Sverige ha en större ökning än så.

Satellitmätningar
Nu är som sagt temperaturmätningar lite luriga och det finns ibland en lite för stor vilja att rekonstruera i överkant. Från slutet av sjuttiotalet finns som tur är satellitmätningar, som klarar att mäta större områden, inte minst områden som helt saknar landbaserad temperaturmätning.

Mätresultaten från satelliterna kräver i och för sig en hel del kalkyler, vilket gör att det finns skillnader i resultat från olika håll. Jag brukar föredra data från UAH (University of Alabama), mest för att de inte anstränger sig så mycket för att få mätdata att stämma överens med landbaserade mätdata. Alla som sysslat med modeller vet nog vad det innebär att anpassa kalkyler efter kända data.

UAH-data visar i alla fall en uppvärmning som är klart lägre än den som kommer från andra håll. Det handlar globalt sett om ungefär en halv grad från slutet av sjuttiotalet, alltså ungefär hälften av NASA/GISS.

UAH-data visar också att temperaturen nu är på väg neråt efter El Nino-toppen för ett par år sedan. Inget tyder på accelererande ökningar, utan snarare på en viss utplaning.

Mindre extremväder?
Om vi tittar på data verkar det alltså inte finnas mycket fog för sommarens katastrofhypoteser. Havet stiger i samma takt som det gjort de senaste hundra åren. Den långsiktiga trenden för den globala temperaturen är långsamt stigande, men de senaste två åren har temperaturen sjunkit relativt kraftigt. Det gäller inte minst sommartemperaturerna, som sedan toppen 2016 har backat med flera tiondelar.

Hypotesen om ökat extremväder verkar heller inte ha mycket som talar för sig. Om klimatmodellerna stämmer kommer vi ju att få se en utjämning av temperaturerna på Jorden. Ju längre vi kommer från ekvatorn, desto större uppvärmning. Utjämningen borde rimligen leda till mindre extremväder, åtminstone enligt vår (främste) klimatforskare Lennart Bengtsson (medlem av IPCC).

Borde diskuteras
Den som tittar på svensk TV, lyssnar på svensk radio eller läser svenska tidningar får hela tiden höra att ”science is settled”, ”vi vet allt som behöver vetas” och ”alla forskare är överens”. Sedan släpper man i nio fall av tio fram den ledande klimatforskaren Johan Rockström.

Men Johan Rockström är inte klimatforskare. Det är inte heller Pär Holmgren, Svante Axelsson eller någon av de andra standardfigurer som brukar stå som sanningsvittnen.
Faktum är att mitt intresse för klimatet väcktes på allvar för några år sedan av just Johan Rockström. Jag visste egentligen inget om honom, men tänkte att det kunde vara intressant att få höra en verklig expert och forskare inom området. Det var ju så han presenterades.

Men maken till ovetenskapligt dravel hade jag sällan hört. Jag ägnade därför lite tid åt att kolla upp Rockströms bakgrund och forskarbana och insåg snabbt att det inte fanns någon forskarbakgrund på klimatområdet. I stället handlade det om en ”vanlig” klimataktivist med bra sinne för PR (och en säkert utmärkt agronomutbildning).

Man behöver naturligtvis inte vara klimatforskare för att uttala sig i klimatfrågor, men åtminstone någon gång borde man väl kunna släppa fram en riktig forskare som har passerat tvärsäkerhetsnivån och som kan argumentera utan att omedelbart gå över till härskarteknik. Sådana finns.

Det blir nog lite varmare
Fram tills dess får vi väl nöja oss med att själva gräva i data och rapporter. Och konstatera att växthuseffekten existerar, men att det inte behöver betyda att vi är på väg mot en katastrof.

Snarare pekar väl data på att det förmodligen blir lite varmare, men att uppvärmningen är måttlig. Vi kommer snarare att få se mindre extremväder än mer och vi bör också i fortsättningen försöka hålla isär väder och klimat.

Och kanske viktigast av allt – de åtgärder vi gör måste vara effektiva. Dagens symbolåtgärder är mest bara dyra och dagens retorik kommer förr eller senare att få folk att vända hela klimatfrågan ryggen. Och det var väl ändå inte meningen.

12 Responses to “Havet stiger så sakta”

  1. Ja, det är som vanligt intressanta och upplysande fakta vi får oss till livs här. Gott, fortsätt så. Men varför kommer detta en vecka efter valet när det är för sent att väcka alla de som hypnotiseras av miljömupparnas oftast felaktiga och opportunistiska skrämselpropaganda?

  2. Tidpunkten spelar nog ingen större roll.
    ”Eternal Truths – and all that”

  3. Lysande Göte! Det borde finnas fler som du. Varför ställer du inte upp i någon TV-debatt som en motvikt till alla miljötalibaner som får uttala sig hela tiden?

  4. Personligen har jag haft ”förmånen” att röja upp efter extremväder. I synnerhet efter Gudrunorkanen där ca 140 miljoner träd blåste ner. Två år senare kom ju även stormen Per. Min upplevelse är ändå att denna typ av stormar händer oftare.

  5. Hej Henrik

    Nej, Gudrun och Per är sannerligen inga namn man glömmer. Det räcker att gå ut i vår lilla skog i Blekinge så blir jag handfast påmind om vad som hände 2005.

    Men det är klart – 1969 var det inte lätt att gå upprätt på Tjörn heller. Det var något alldeles otroligt.

    Enligt SMHI var stormarna 1902, 1969 och 2005 i särklass i modern tid. Men visst har det blåst ordentligt på senare år också, framför allt 2013, 2015 och 2016. Före 2013 var det en ganska lång period med lite färre stormar.

    Det går inte att hitta någon ökad stormaktivitet över tiden i SMHIs statistik. Snarare tvärtom i så fall. Men mycket beror förstås på var man råkar befinna sig vid ett visst tillfälle. Inomhus brukar vara ett bra alternativ när det blåser riktigt mycket.

    /göte

  6. Hej Göte, tror säkert du har rätt i detta med. Är dock fortfarande fundersam på avsmältningen på Antarktis, man hör berättelser om landbaserade isblock stora som.. typ länder.. som håller på att ge sig iväg.
    För den som orkar så finns här lite litteratur som nog är relevant oavsett vad man tror om klimatförändringar. http://unintended-consequences.org/ /H

  7. Här säger de 3 ggr så hög islossning jämfört med 2012 som leder till 7,6 mm per år. Verkar alltså inte stämma med observationer i Sverige. https://climate.nasa.gov/news/2749/ramp-up-in-antarctic-ice-loss-speeds-sea-level-rise/
    Läser man Ny Teknik så finns där en viss oro för effektbrist i artikeln Teknikomställningar. Att 10 TWh/år försvinner from 2020 nämns bara utan vidare kommentarer..

  8. Hej Henrik

    Ja, det är minsann inte svårt att bli skrämd idag.

    Men, tack och lov går det att falla tillbaka på verkliga data och då blir världen mycket mindre skrämmande.

    Ta till exempel det här med de snabbt ökande havsnivåerna. Då brukar man hänvisa till NASAs satellitmätningar som började 1993. De visar en snabbare ökning än alla de ”normala” mätningar som sker runtom i världen. Närmare bestämt visar de på 3,2 mm ökning per år i genomsnitt. Skillnaden mellan de vanliga mätningarnas 1,5 till 1,8 mm och NASAs 3,2 mm är svårare att förklara än skillnaderna i temperaturmätningar, eftersom havsnivåmätningarna inte utsatts för några systematiska fel över tiden.

    Låt oss ändå utgå från NASA-mätningarna. 3,2 mm är ju fortfarande inte mycket att tala om. Men det finns möjligheter för den som vill skrämmas.

    Om vi tittar på siffrorna år från år ser vi en intressant dipp år 2011. Då backade havsnivån enligt mätningarna med över 5 mm, för att sedan öka igen fram till 2016. Om vi alltså utgår från 2011 och går fram till 2016 kan vi se en ökning med hela 14 mm/år. Katastrof!

    Nu har inte NASA-mätningarna visat någon som helst ökning de senaste två åren, så man kan lika gärna säga att havet har slutat stiga helt och hållet. Men det vore förstås också ”cherry picking”. Vi kan möjligen säga att NASA ser en ökning till 4 mm/år de senaste 10 åren, men också det är för kort tid. SMHI-serien visar till exempel klart sjunkande havsnivåer från slutet av åttiotalet fram till mitten av nittiotalet.

    Varningarna om snabbt ökade havsnivåer på grund av ökad islossning från Antarktis och Grönland faller i alla fall platt till marken eftersom vi de senaste två åren enligt NASA inte haft ens en normal havsnivåökning.

    Att havet vägra stiga trots kraftig islossning är i och för sig Inte ett dugg märkligt. När mängden is ökar på toppen av glaciärerna ökar också glaciärenas benägenhet att kalva. Fler isberg kan lika gärna bero på ökad istillväxt som på minskad ismängd.

    Som vanligt är något så när objektiva mätdata en väldigt bra medicin mot klimatångest.

    Men det där med att plocka bort 10 TWh utan att ersätta med något annat – när jag tänker på det känner jag faktiskt lite ångest. Det kommer att ta några år innan vi hinner bygga i kapp igen och de åren kan bli mörka, kalla och ekonomiskt katastrofala.

    /göte

  9. Hej Göte, diskuterade med en centerpartist om kärnkraft och hon hänvisade till kärnkraftsuppgörelsen och att kärnkraften ska få vara kvar men klara sig själv och det är därför de läggs ner nu. Har inte fått svar än varför det är just kärnkraft som inte ska ha stöd när man öser miljarder på både kolkraft och förnyelsebara.
    Det är väl 10 TWh och inte 10 GWh? Undrar varför kärnkraftsindustrin aldrig uttalar sig och försöker försvara sin bransch?

  10. Hej Henrik

    Så kan det gå när man tänker på GW och TWH samtidigt. Jag har för säkerhets skull ändrat i mitt svar.

    Men det är klart – egentligen är det ju effekt som är grundproblemet. Just nu ligger elpriset till leverantör på 0,7 Euro och det är grymt högt så här års. Huvudorsaken är väl att kärnkraften sedan några veckor bara ger ca 5 GW i stället för maximala 7.4 GW. Kul för leverantörerna, men mindre roligt för oss användare.

    Då ger ändå vindkraften 2,6 GW just nu, alltså lika mycket som den uteblivna kärnkraften. Senaste veckan har varit blåsig och vi har sett upp till 3 GW några gånger. Vi måste faktiskt gå tillbaka till 5 september för att vindkraften återigen skall gå ner till praktisk nollnivå (0,2 GW).

    Det där med kärnkraftens lönsamhet och dagens sätt att räkna är naturligtvis fullständigt bisarrt. Politikerna har fått för sig att alla energislag skall bära sina egna kostnader (utom vind och sol förstås) och att marknaden löser problemen på egen hand.

    Men som du vet fungerar det bara i genomsnitt. De genomsnittliga vindkraftspriserna kan kanske till och med på sikt bli lika låga eller lägre är kärnkraftsel. Det kan möjligen vara en acceptabel situation för elproducenterna.

    Men politikerna har faktiskt ett ansvar för Sveriges invånare och Sveriges ekonomi. Då räcker det inte att man i genomsnitt har hyfsat med el. Ett par ordentliga elavbrott per år är dåligt och några tiotal är total katastrof.

    Och så vitt jag kan se kan vi vänta oss värre än så.

    /göte

  11. I ”vår” gamla hytta (Granbergsdal) hade man en situation som påminner som den man kan befara uppstår. Där var man helt beroende av vattentillgången. Alla spel och fläktar för blästerluft var beroende av vattenkraft. Så man ”blåste på” dvs startade hyttdriften på höstarna och slutade när vattnet var slut.
    Men det var så det var och så hade det alltid varit. Resten av året höggs det ved till kolmilorna, Och kolades. Malmfororna var beroende av att marken var frusen så man var i händerna på klimat och väder där också.

    Bergsmännen hade också jordbruk där hyttarbetarna kunde jobba när blåsning inte pågick. Så, en lösning på problemet med beroendet av sol och vind kanske skulle vara att odla mat när järnverken inte är igång. Det är väl en ”gullig” tanke? Säkert något som kan accepteras av miljövännerna. Men det finns anledning att undra hur pass konkurrenskraftigt det blir. Mycket export tror jag inte man kan räkna med. Och dessutom behövs det rejäla skyddstullar för att järn- och stålverken inte ska slås ut på nolltid.

  12. Vid närmare eftertanke så vill jag uppmana alla att läsa boken http://unintended-consequences.org/ Mycket intressant, förklarar väl varför vi hamnat i strålnings- och kärnkraftsparanoian som snart sätter oss i effektbrist.