Äntligen rätt färg

Med nästa generations mobiltelefoner skall äntligen färgerna bli rätt, oberoende av vilket ljus som finns i rummet eller utomhus. Med en liten enkel färgmätare blir det också lätt att bestämma vilken färg det där tyget eller huset hade ”på riktigt”. Det är på tiden.

Har varit dyrt
Det handlar alltså om att stämma av färgtemperaturen på bilder i förhållande till belysningen och att mäta färger. I ärlighetens namn har det funnits prylar och funktioner för att hantera detta i åratal, men det har för det mesta varit dyrt och krångligt. Nu blir det billigt och lätthanterligt.

Det här var en av ganska många intressanta tekniker som jag såg härom veckan hos sensorföretaget ams. Företaget satsar hårt på färgsensorer av olika slag, från enkla ljusmätare till avancerade färgsensorer och spektralsensorer (med VCSL). Men mer om spektralsensorer senare. Just nu är jag nöjd med att kunna mäta färg och stämma av färg.

Flera kameror
Alla vi som varit med under kamerornas ”filmtid” vet en hel del om färgtemperatur. Att fotografera i färg inomhus med utomhusfilm (5500 K) ger till exempel hopplöst gulstickiga bilder. Att fotografera utomhus med B-film (3200 K) eller A-film (3400 K) blir hopplöst blåstickigt. Att fotografera i vanligt lampljus med A- eller B-film ger förresten också gulstick, eftersom vanliga glödlampor brukar ligga runt 2700 K.
Lösningen blev att använda blåfilter eller orangefilter eller vad som nu passade vid tillfället. Det innebar att ljuskänsligheten försämrades. Eller så körde man med flera kameror, eller bara blixtljus. Det var inte lätt.

För min egen del försökte jag klara mig med bara två kameror, en med svartvit film och en med färgfilm (utomhusfilm). Och så förstås en ordentlig blixt för färgbilderna. Två Leicor, några objektiv och en maffig blixt väger en hel del.

Det där med separata kameror för svartvitt och färg berodde förresten på att det blev så usel kvalitet när man försökte trycka svartvitt från färgbilder. Det här känns som stenålder, men det var faktiskt inte särskilt länge sedan.

Lättare packning
Problemet med olika filmtyper försvann med digitalkamerans intåg. Plötsligt blev det möjligt att välja färgtemperatur hur som helst och till och med anpassa hyfsat efter de ganska läskiga lysrörslampor som brukar finnas på fabriker och en del kontor.

Det här var ganska fantastiskt. Tänk att bara behöva släpa runt på en enda kamera. Samtidigt pensionerade jag förresten blixtaggregatet också. Befintligt ljus fungerar för det mesta, om man bara är stadig på handen.

Det här innebar naturligtvis inte att alla färgproblem försvann. Företag som håller presskonferenser brukar älska att kombinera grönstickigt lysrörsljus med dagsljus från ett fönster, så att resultatet bara kan bli dåligt. Den som har tittat på spektralfördelningen från ett lysrör förstås också varför det aldrig kan bli riktigt bra. Det är allt annat än en mjuk kurva över ljusvåglängderna.

Blinkande film
Den som försöker filma i LED-ljus kan förresten också få intressanta överraskningar. Vanlig växelspänning ger 100 pulser per sekund, något som traditionella glödlampor jämnar ut ganska effektivt. LED-lampor är mycket snabbare och ger verkligen 100 ljuspulser per sekund. Ögonen (hjärnan) jämnar ut det, men i filmkameran riskerar man att få interferenser med bildfrekvensen. Intressant, men inte vackert.

Därför har jag laddat upp med en packe glödlampor av den halvgamla typen med inbyggd halogenlampa. De här lamporna såldes ut ”skitbilligt” för ett par år sedan och är perfekta när man vill filma i befintligt ljus. Sedan är det bara att stoppa tillbaka LED-lamporna igen.

Den som tycker att det här verkar jobbigt skulle ha varit med i början av åttiotalet. Min första videokamera hade inte ens hört talas om halvledarsensorer. Den hade inte hört talas om hyggligt ljusstarka rörbaserade sensorer heller. Vidicon-sensorn fungerade bra i dagsljus, men ansåg att konstljus borde bestå av två fotolampor á 1000 W för allmänljus plus 500 W på kameran.

Det går faktiskt att filma julklappsutdelningar med så här starka fotolampor. Efter en stund blir det ganska varmt, men det mest fascinerande är ändå när lamporna slås av. Då blir det väldigt mörkt.

XYZ och papperskvalitet
Tja, åttiotalstekniken var visserligen stenåldersmässig jämfört med dagens, men det fungerade. Och, som alla säkert vet, är det omöjligt att fotografera barn som små när de blivit stora. Det gäller förresten allt annat också.

Men visst är det mycket enklare idag och tack och lov kan vi förvänta oss att det blir ännu bättre längre fram.

Nya färgsensorer, som till exempel de från ams, gör det ännu enklare att hålla ordning på belysningens färgtemperatur. Kamerorna kan ställa in sig betydligt mera exakt och bildskärmarna kan justera presentationen så att den stämmer med omgivningens belysning. Det här kan verka självklart, men faktum är att både telefoner och bildskärmar brukar vara dagsljusanpassade dygnet runt. När man fotograferar en kvällsscen där en telefon eller bildskärm finns med, ser alltid telefonen eller bildskärmen obehagligt blåstickig ut.

Ögat kompenserar delvis för det här, men det är oerhört mycket bättre om bildskärmen i stället anpassar sig till omgivningsbelysningen. Resultatet brukar bli något av en ”aha-upplevelse”.

Sömnstörningar
Det här brukar kallas för ”paper-like” display och kommer sannolikt att vara standard på alla bättre telefoner och bildskärmar inom ett par år. Orsaken är inte bara att den upplevda bildkvaliteten blir så mycket bättre. Det har också visat sig finnas klara hälsoproblem med dagsljusfärger dygnet runt.

Kroppen är helt enkelt inställd på att färgtemperaturen varierar över dagen. Mitt på dagen är färgtemperaturen som högst och framåt solnedgången har den sjunkit drastiskt och ljuset innehåller mycket mindre blått. Den belysning som traditionellt har funnits efter solnedgången (t ex eld) har dessutom alltid haft låg färgtemperatur och låg intensitet.

Fotogenlampor och vanliga glödlampor stämde väl in i det här mönstret och tillverkarna av lysrör och LED-lampor tvingades anpassa sig, trots att tekniken egentligen passar bättre för mera dagsljusfärgade lampor. Allt över 2 700 K brukar kännas stickigt och obehagligt framåt kvällen.

Numera vet vi att hög färgtemperatur på kvällen stör dygnsrytmen. Sömnrubbningar och risker för diverse olika sjukdomar kommer ”som ett brev på posten”.

Att ligga i sängen och titta på en dagsljusanpassad telefon eller handdator är med andra ord inte alls lyckat. Det fåniga är dessutom att bilden upplevs som mycket naturligare om färgtemperaturen sänks till 2 700 K eller till och med lägre. Alltså ett extremt bra argument för ”paper-like” display.

XYZ-område
Traditionellt mäter vi färger med utgångspunkt från additiv färgblandning (RGB) eller utifrån det sätt vi trycker färg på papper (CMYK). Tyvärr är det här sättet att representera färg inte komplett. Alla färger går inte att skapa.

Därför använder ams ett annat och noggrannare sätt att representera färger (det år att få RGB också). XYZ-mätning sägs vara fem gånger noggrannare än RGB. Möjligheter att mäta nyanser på ett noggrannare sätt ger också andra intressanta och säljbara fördelar.

Ljusare hy
Den förmodligen mest säljbara funktionen är mätning av hudfärg. Marknaden för hudblekningspreparat är enorm, framför allt i Asien, och en möjlighet att mäta sin hudfärg på ett noggrant sätt är ett mycket bra försäljningsargument. Marknadsundersökningar visar att en tredjedel av Kinas kvinnor använder hudblekningspreparat.

Men också möjligheten att på ett exakt sätt mäta färg på kläder och föremål är intressant. Exakt färgmätning kan också användas i industrin och i jordbruket, för att till exempel mäta mognad eller kvalitet.

Men hudblekning är tydligen ”jättegrejen”.

Dags för rätt färg
Kommer jag att skaffa mig en ny färgmätare? Självklart. Att kunna mäta färg ”på riktigt” är otroligt användbart och jag ångrar mig bara att jag inte med jämna mellanrum fotograferade en referensbild med standardfärger.

Att skanna gamla negativ kan ge förbluffande bra resultat, men det är jäkligt svårt att få till färgkurvorna så att resultatet blir perfekt. Det är svårt nog i svartvitt och väldigt mycket värre med färg. Olika negativ har förstås olika grundkurvor och olika fotosituationer kräver nya kompensationer.

I VR-världen (Virtual Reality) är förstås också färgmätning väldigt viktigt. Att ge sin avatar rätt hudfärg och rätt färg på kläderna är kanske något som jag inte kommer att utnyttja så ofta för egen del.

Men jag gillar att blanda mina egna färger. Jag minns fortfarande hur irriterad min fru blev när jag ganska sent en kväll blandade till en oljefärg med vad som kändes som lämplig kulör (lite kromgrönt, lite umbra och lite annat smått och gott). Sedan målade jag omedelbart fönstren utan att kontrollera i fullt dagsljus. Färgen blev faktiskt bra, men det berodde nog mer på tur än skicklighet.

One Response to “Äntligen rätt färg”

  1. Här passar det att påminna om vad NTSC egentligen betyder. Många lever i tron att det handlar om National Television Standards Committee. Egentligen är det en akronym som beskriver det amerikanska systemets oförmåga att återge färger – Never The Same Color.