Dödsspiraler för post och el

Kanske drar det ihop sig mot nedläggning av den danska delen av PostNord. Verksamheten är körd så djupt i botten att det är osäkert om verksamheten går att rädda. Men det finns fler exempel på viktig infrastruktur som kan gå samma väg. Med en riktigt dålig energipolitik kan till och med elnäten mot hushållen hamna i farozonen.

Det är förra transportministern i Danmark, Carina Christensen, som i en SvD-intervju häromdagen drar till med storsläggan om posten i Danmark. Hon är numera vd för de danska vägtransportföretagen, men var som transportminister den som 2008 presenterade fusionen mellan svenska Posten AB och PostDanmark. ”I ITD ser vi ingen hållbar framtid för Postnord i Danmark, eftersom den affärsmässiga grunden för verksamheten är borta”, säger hon i en intervju med SvD Näringsliv.

Färre brev och högre porto
Sedan år 2000 har antalet A-brev minskat med 57 procent i Sverige och 91 procent i Danmark. För att kompensera minskningen har portot för ett normalbrev ökat från 5 kronor till 7 kronor i Sverige och till hela 27 kronor i Danmark.

Trots det ”tokhöga” danska portot går den danska posten med miljardunderskott, något som drabbar också Sverige på grund av den säregna PostNord-affären. Beslutet att slå samman Post Danmark och Posten AB kommer nog att gå till historien som ett svårslaget lågvattenmärke, åtminstone från svensk sida.

I ärlighetens namn skall jag väl erkänna att ett danskt ”normalbrev” bara kostar 8 kronor att skicka inom Danmark (gäller inte Grönland). Men då kan brevet också ta upp till fem vardagar från avsändare till mottagare, vilket ger ordet ”snigelpost” en ny definition. Det vi i Sverige fortfarande kallar normalbrev klassas i Danmark som Quickbrev, kostar 27 kronor och måste lämnas in och betalas manuellt på postkontor. Inte heller Quickbrev levereras till Grönland.

Aviavgifter
Mitt kreditkortsföretag har nu höjt aviavgiften för att skicka brev till 35 kronor per utskick. Eftersom de skickar ut en avi per månad innebär det en årlig kostnad på 420 kronor, alltså ungefär lika mycket som årsavgiften för kreditkortet.

Det skulle alltså kosta SEB (som administrerar kortet) lika mycket att skicka ut ett brev per månad med kontoutdrag och faktura som alla andra kostnader tillsammans. Tillåt mig att tvivla.

Samma, och ofta värre, utveckling ser vi hos en rad andra företag. Minst 25 kronor i aviavgift verkar vara den nya normen för att företag skall orka skicka ut en avi i pappersform. Telia har till och med mage att ta 49 kronor för att skicka en pappersfaktura i Sverige. Det måste rimligen klassas som ocker, även om PostNord tar betalt både för portot och för att hämta breven.

Samtidigt kostar det 20 kronor att få sina matkassar levererade till dörren av Hemköp. Det är naturligtvis ett lockpris, men ändå – 49 kronor för en pappersfaktura och 20 kronor för 20 kg mat.

Digital brevlåda
Stat och myndigheter har ännu så länge inte börjat lägga till aviavgifter, men de driver en ganska hård kampanj för att få folk att gå från pappersutskick till digital brevlåda. I Sverige finns just nu fyra godkända digitala brevlådor och dit kan man ställa brev från myndigheterna och brev från en del företag.

I Danmark har utvecklingen mot digital brevlåda gått betydligt snabbare än i Sverige. Kampanjen började tidigare och var mycket mera kraftfull. Det stora argumentet var att digital post sparar träd och är bra för miljön. Man glömde förstås den lilla bieffekten att digitala brevlådor riskerar att dra undan mattan för den vanliga posthanteringen.

Spelar det någon roll?
Den stora frågan är förstås om det här spelar någon roll. Behövs verkligen posthantering i ett modernt samhälle med snabb elektronisk kommunikation? I Danmark har postförmedlingen fungerat sedan 1626 och i Sverige sedan 1636. Räcker inte det?

Trots allt verkar de flesta rörande överens om att brev har en funktion, åtminstone så länge som vi inte har möjlighet att återskapa föremål elektroniskt. Fungerande posthantering har ett egenvärde.

Och ändå – efter nästan 400 år kan det vara slut på postbefordringen i Danmark. Hur kunde det här gå till?

I Danmark gick allt fel
Svaret är väl som vanligt att ingen tittade på konsekvenserna av beslut och konsekvenserna av avsaknaden av beslut. I Danmark ryckte en missriktad statlig miljöpolitik undan mattan för PostDanmark. De statliga myndigheterna tvingades gå över till elektronisk brevlåda, samtidigt som de privata aktörerna uppmuntrades att höja sina aviavgifter för att nå samma mål. Samma sak är på gång i Sverige.

Staten måste stödja
Den här politiken hade varit rimlig om staten faktiskt haft målet att lägga ner PostDanmark. Men det verkar som om politikerna inte hade en ”aaning” om att deras åtgärder faktiskt kunde få konsekvenser. Det är kanske svårt att förstå, men politiker är inte nödvändigtvis smartare än lantisar (eller hur det nu var).

Låt oss alltså utgå från att postförmedling är en bra och nödvändig detalj i länder som Danmark och Sverige. Den första grundåtgärden måste då rimligen vara att se till att Postverket (eller vad det nu heter) har en tillräcklig grundverksamhet.

Fakturor och meddelanden från myndigheter utgör en bra bas. För privatpersoner och företag har brevformen en rad fördelar. Man slipper arbetet med att skriva ut dokumenten och man kan (kunde) vara säker på att korrespondensen kommer fram. Det är helt enkelt jäkligt praktiskt att få fakturor och dokumentation i pappersform.

I det här läget verkar det ovanligt korkat att med tvång driva fram en övergång till elektroniska brevlådor. Det finns utan tvekan en del som vill ha sådana (till exempel de som bor i fjärran länder), men för de allra flesta är brevformen att föredra. Och ur miljösynpunkt spelar det ju faktiskt ingen roll vem som skriver ut dokumentet.

Nästa åtgärd måste rimligen vara att sätta en gräns för aviavgifter. Om de över huvud taget skall tillåtas måste det handla om kostnadstäckning och inte ocker.

Going Postal
För den politiker (eller vem som helst) som vill lära sig något om postens roll i samhället och risken med dödsspiraler för postverksamhet finns förresten en alldeles utmärkt bok. Den heter ”Going Postal” och skrevs av Terry Pratchett. Läs den!

Koppartråd
Den som tror att PostNord är ett odödligt företag kan med fördel ta en titt på Telias kopparnät för telefoni. För bara tjugo år sedan beskrevs kopparnätet som Telias viktigaste och lönsammaste tillgång. Idag är nedmonteringen snart fullbordad och om ett par år är kopparnätet ett minne blott.

Skillnaden mellan Telias kopparnät och PostNords brevförmedling är förstås att kopparnätet i stort sett helt har ersatts av mobiltelefoni och IP-telefoni. Alla har fortfarande tillgång till telefon, om än över ett annat medium.

Men om PostNord försvinner blir det svårt att hitta vettiga alternativ för brevförmedling. Det finns gott om alternativ för att hantera paket, men inte brev. Och vi var väl överens om att brevförmedling fortfarande har ett egenvärde.

Vad händer med elnäten?
Till slut kanske det kan vara på plats med lite spekulation om elnät. Det är något som vi alla har vant oss vid och som vi ser som en självklarhet. Vi grymtar i och för sig när elbolagen höjer elnätsavgiften, men fortfarande betalar vi.

För en eluppvärmd villa med en årlig förbrukning på ca 25 000 kWh och 25 A huvudsäkring hamnar idag elnätsavgiften på ca 25 öre/kWh inklusive moms (EoN). Det är inte alltför illa. För en lägenhet med 5 000 kWh förbrukning kostar det i stället 75 öre/kWh. Klart dyrare, men fortfarande inte alltför katastrofalt. Totalpriset för elen hamnar för villan någonstans strax under en krona per kWh och för lägenheten en femtioöring högre.

Men om vi tar steget över till Tyskland blir det hela betydligt dyrare. Där hamnar elnätskostnaden på ca 70 öre och till det kommer en extra elnätskostnad för ”förnybart” på 64 öre. Man betalar 1,34 kronor per kWh bara för elnätet. Med energiskatt och moms blir elpriset ca 2,90 per kWh.

Den tyska villaägaren betalar alltså tre gånger så mycket för elektriciteten jämfört med den svenska, varav fem gånger så mycket för elnätet.
Det här är ett synnerligen bra argument för att minska elförbrukningen och det enklaste sättet att göra det är att undvika el för all form av uppvärmning. Olja och gas är mycket billigare alternativ för att värma villor och lägenheter (lite drygt halva priset mot Sverige). Det gäller förstås också varmvattnet. En hyfsat stor andel av hushållen har dessutom gasspisar.

Resultatet är att ett normalhushåll i Tyskland har mindre än halva elförbrukningen jämfört med ett svenskt hushåll. Hushållens totala energiförbrukning är däremot ungefär densamma.

Ännu dyrare
Elnäten i Tyskland (och Sverige) håller på att bli väldigt mycket dyrare. En ökad andel vindkraft och solenergi förutsätter mycket smartare (och dyrare) elnät. Dessutom måste stora energimängder skickas långa sträckor fram och tillbaka för att jämna ut elproduktionen över landet.

Därför måste man räkna med fortsatt kraftigt stigande elnätsavgifter. I Tyskland är det inte alls orimligt att den totala elnätsavgiften stiger en bra bit över två kronor per kWh. Det hushåll som lyckas minska elförbrukningen måste dessutom räkna med ännu högre avgifter per kWh.

Samma sak ser vi i Sverige, om än i lite annan skala. Om kärnkraften ersätts av sol- och vindkraft kommer elnäten att behöva förstärkas och göras smartare. Det blir dyrt.

Egen produktion
En intressant fråga är var gränsen går för ”hemmaproducerad” el. I Sverige är det långt kvar, men om de tyska elpriserna drivs upp mot femkronorsgränsen blir det förmodligen lönsamt att koppla bort villor från elnätet. En hyfsad solcellsanläggning kombinerad med en liten dieselgenerator och en batteripacke klarar utan större problem elbehovet, åtminstone så länge all uppvärmning sker med olja/gas.

Ännu så länge har de tyska hushållen möjlighet att ”sälja tillbaka” el på nätet för ett extremt förmånligt pris, men inte ens Tyskland kan i längden hålla på med sådana dumheter. Därför måste nog förr eller senare hushållen betala för de verkliga elnätskostnaderna och då kommer kanske avbitartängerna fram. Då startar dödsspiralen på allvar.

Från problem till katastrof
Tysklands hushåll står visserligen bara för 25 procent av den totala elkonsumtionen, men det är lätt att inse att hushållen står för en betydligt större del av elnätskostnaderna.

En utveckling där villor kopplar bort sig från elnäten blir väldigt lik den danska postutvecklingen, där myndigheter, företag och privatpersoner slutar att skicka brev. Receptet – att tokhöja priset för de som är kvar – blir sedan en garanti för att ett problem övergår till att bli en katastrof.

Skulle kunna hända
Är en sådan här utveckling möjlig? Ja, naturligtvis. Vettiga människor agerar utifrån de förutsättningar som finns.

Ett försämrat elnät kommer dessutom garanterat att leda till elavbrott och sämre kvalitet på precis samma sätt som vi ser i postdistributionen idag. Det ger kraftiga incitament till egna batteriuppbackade system. Allt fullständigt logiskt, även om det inte leder till minskade koldioxidutsläpp.

Är det inte dags att lyfta blicken och fundera över vilka konsekvenser politiska beslut kan få? När dödsspiralen väl är ett faktum är det redan för sent.

Då är det kanske dags att skriva boken ”Året då elnätet kollapsade”.

4 Responses to “Dödsspiraler för post och el”

  1. Utveckling (?) som redan pågår i Sverige!
    Vi har under ett antal år haft politiker och politiserade myndigheter som insett att det går att avveckla kärnkraften genom att göra den olönsam. Med klimatfrågan som förevändning har man uppmuntrat lokal tillförsel. Genom subventioner för installationen och genom att ge de villaägare som installerar solceller bättre betalt för den överskottsel de levererar på sommaren än den de köper på vintern har de sett till att göra stora delar av den nödvändiga balanskraften massivt olönsam. Eftersom dessa villaägare nu dessutom kan få stöd för energilagring ökar incitamentet att koppla loss sig från elnätet. Den förutsedda försämringen av leveranssäkerheten skall kontras med ”Smarta Elnät” som folk i allmänhet tycker låter trevligt, men i slutändan innebär att vissa mindre prioriterade områden, som bostadsområden, kommer att släckas ned helt när effektbrist hotar trots att man försökt mota den med den så kallade ”efterfrågeflexibiliteten” (svinhöga priser!). Allt i det bästa syfte; att säkra kraftförsörjningen till viktiga samhällsfunktioner. Detta kommer naturligtvis inte att drabba de som redan tagit fram avbitaren!

  2. Nämnas bör kanske att posten i SWE för en del år sedan lade ihop brevutdelning och reklamutdelning. Det innebar att pga den stora mängd reklam som distribuerades, så kom posten inte till adressaten förrän på sena eftermiddagen. Ville man som företagare hantera sin post innan arbetsdagens slut, fick man lov att hyra ett postfack. Dessvärre fanns inga postfack att tillgå då alla redan var uthyrda och inga ny fanns plats för. Vid förfrågan om dessa tingens ordning hävdade posten att det var av kostnadsskäl som man genomfört denna samlade utdelning. Det kan man ju tro, men de facto så höjdes brevportot medan reklamutskickens kostnader var mer eller mindre oförändrade. Att låta annonsörerna stå för sina distributionskostnader och hålla utdelningarna i särskilda fanns inte i postledningens sinnevärld. Resultatet blev förstås att den som ville meddela sig privat eller företagsrelaterat övergick till digitala meddelanden, till besvär för både mottagarna och den hållbara ekonomi som posten eftersträvar. Någon förändring synes heller inte. Brev och paketförsändelser kommer fortsättningsvis att få subventioner reklamutskicken.

  3. Allt skall bli bättre nu när posten får två dagar på sig att dela ut brev. På något magiskt vis skall det förbättra punktligheten och säkerheten, enligt bostads- och digitaliseringsminister Peter Eriksson (intervju i Dagens Eko).

    Vete fasen hur han fick ihop det på slutet, men det lät inte ett dugg övertygande.

  4. Problem med dyra nätavgifter finns redan i Sverige, till exempel för en sommarstuga. Där nätavgifterna oftas femfaldigt överstiger elkostnaden.

    Och ditt exempel ovan med 25kkWh // 25A säkring är även det troligtvis i överkant. Med bergvärme/luftvärmepump ligger många på 15-20kkWh // 20A säkring och lider i större grad av de fasta avgifterna.