Vem äger elektronikmedia?

Under fredagen väntas besked om att komponentdistributören Arrow köper flera av de viktigaste elektronikpublikationerna i USA och Asien. Det är i så fall en utveckling som kan ge en hel rad intressanta problem. Och som ställer frågan om medias ställning i förhållande till tillverkare och leverantörer.

Vill vara nav
Att de stora komponentdistributörerna vill kommunicera med sina kunder är i och för sig inget nytt. De senaste åren har vi sett stora satsningar på egna tidningar, egna säljbrev och egna ”klubbar” från distributörerna.

Vi har också sett en explosion när det gäller prototypkort, mjukvara och till och med gratis konstruktionsverktyg. Distributörerna vill vara konstruktörernas och inköparnas nav i kommunikationen med elektroniktillverkarna.

Att knyta kunderna närmare sig är en självklar strategi och ett sätt att göra sig oumbärlig i en värld där Internet riskerar att göra många av de traditionella distributörsfunktionerna överflödiga.

Tidningarna har problem
Samtidigt har vi sett en vikande marknad för elektronikpublikationer de senaste tio till femton åren. Sjunkande priser och minskande marginaler har gjort elektroniktillverkare och distributörer mindre villiga att satsa pengar på annonser. Den reklambudget som finns skall dessutom spridas på fler, inte minst på egna Internetsatsningar och på Google-annonsering.

Resultatet är att alla tidningar inom elektronikområdet tvingats till stora kostnadsreduktioner och till och med nedläggningar. I till exempel Finland försvann den egna elektronikpressen helt.

Smart lösning
Att ett företag som Arrow tar konsekvenserna av tidningarnas svaga ställning är kanske inte så förvånande. Att starta och driva egna publikationer är långt ifrån gratis och att i stället få en färdig organisation ”serverad på silverfat” måste kännas intressant. EETimes och EDN (I USA och Asien) har dessutom en ägare som egentligen hellre vill organisera event än att driva tidningar. Ekonomiskt sett är säkert affären alldeles utmärkt.

Fristående?
Men det stora problemet är förstås tidningarnas ställning. En publikation, som till exempel Elektronik i Norden, måste ha en strikt skiljelinje mellan olika typer av material. Skillnaden mellan annonser och redaktionell text är stenhård och i all form av ”sponsrat” material måste avsändaren framgå med full tydlighet (plus att fakta är kontrollerade). Det här är inga märkligheter, utan en tradition som funnits ”i alla tider”.

Riktigt så strikt är inte uppdelningen i en del bloggar, för att inte tala om företagstidningar, där allt måste betraktas som reklam. En hyfsat stor del av det material som kommer fram vid en Google-sökning ligger i gråzonen och det kan vara nog så svårt att veta om fakta är korrekta.

Vem bestämmer?
Om Arrow äger några av de viktigaste publikationerna innebär det naturligtvis frågeställningar för konkurrerande distributörer. Kan och vill ägaren påverka vilket material som publiceras? Får ägaren med automatik tillgång till all återkoppling som sker från läsarna, till exempel klick på konkurrenternas annonser. Det här behöver inte vara ett problem, men samtidigt vore det märkligt om inte Arrow hade någon form av agenda.

För konkurrenterna finns förstås alltid alternativet att försöka köpa upp en konkurrerande publikation. Men för läsaren innebär det ännu större frågor om vad som är sant och vad som är mera tveksamt. Återigen – inget nytt, men det är alltid praktiskt att ha någon att lita på.

Trodde inte
Ärligt talat är det här en utveckling som jag inte riktigt väntade mig. Nog har det funnits tecken, men ett direkt ägande från tillverkare eller distributörer har känts lite för incestuöst.

Men visst kan jag förstå tankegångarna. De senaste åren har vi sett en ganska dramatisk ökning av PR-folk, kopplat till en ganska kraftig minskning av journalister. Att äga en ”riktig” tidning i stället för ett ”reklamblad” – tja, det måste vara attraktivt, särskilt om det inte blir särskilt mycket dyrare (det kanske till och med blir billigare).

Intressanta tider är det i alla fall.

Comments are closed.